Jag läste nyligen ett par väldigt intressanta artiklar. Forskare vid Planck Institutet i Tyskland gjorde en studie på 18 månaders bebisar. Forskarna provade olika typer av händelseförlopp. Under alla händelseförlopp behövde forskarna hjälp. Till exempel, de kunde inte nå ett föremål på golvet. Under experimentet, skyndade sig då de små barnen oavsiktligt fram för att hjälpa människor, inkluderat främlingar.
Forskarna insåg också att de små barnen verkligen ville hjälpa, istället för att behandla föremålen som leksaker. Till exempel när forskarna tappade klämmor medan de försökte hänga upp kläder, försökte de små barnen att hjälpa till att plocka upp klämmorna. Emellertid reagerade inte barnen när forskarna avsiktligt slängde klämmorna på golvet. Det fanns många liknande exempel. Bebisarna visade heller inte några förväntningar på att få något tillbaka som tack för hjälpen. Studieresultaten publicerades i den 3:e upplagan av den vetenskapliga journalen Science i mars 2006.
Forskarna betonade att resultaten verkligen var betydelsefulla på grund av den unga åldern hos testpersonerna. De hade blöjor och kunde inte äns tala. Emellertid tyckte de om att hjälpa andra. I 84% av fallen började de små barnen att hjälpa andra inom 10 sekunder. Forskarna behövde inte skicka hjälp signaler så som t.ex ögonkontakt.
Studien fick mig att tänka på dagens vuxna och ungdomar. De har format en mängd föreställningar om hur de ska ta itu med andra. Om någon annan behöver hjälp, är deras första reaktion att tänka på om de själva kommer gynnas eller bli skadade. Vi borde skämmas för vårt beteende jämfört med små barns..
Engelsk version: http://www.pureinsight.org/pi/index.php?news=4054
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...