De oförglömliga dagarna

Även om det har gått mer än 13 år sedan jag fick Fa, känns det som igår. Mästarens ljudliga röst, vänliga leende och barmhärtiga undervisning finns alltid levande framför mina ögon och i mitt sinne. Och hjälper mig att korrigera mitt tal, tankar och handlingar.

16 juli, 1993 fick jag veta sanningen med livet. Min syn på livet förändrades grundligt. Jag fann kosmos sanna Fa. Det är den lyckligaste och mest oförglömliga dagen i mitt liv. Jag hade turen att delta i Mästarens två föreläsningsklasser, ett på elektronikbyråns kulturcenter Qiqihar och det andra på hockeystadion i Harbin, båda i Heilongjiangprovinsen. Jag kan inte fullt ut ge uttryck för min glädje eller lycka, inte heller kan jag beskriva min tacksamhet eller min beundran för Mästaren.

Jag visste inget om qigong innan. Men jag blev fullständigt fångad av ett tal som Mästaren höll innan klassen. Jag kände inte bara en stor och behaglig känsla i kroppen, utan även djupt inom mig skedde det stora förändringar. Jag fick en känsla av att vara på väg hem, ett hem som jag hade lämnat för länge sedan. Jag ville inte lämna salen även om Mästaren hade talat färdigt. Jag kände att detta inte var en vanlig qigongmästare, så jag bestämde mig för att delta i klassen för jag kände att jag inte fick missa chansen. Eftersom den annars skulle vara förlorad för alltid.

I början var det inte många människor som deltog i föreläsningsklassen. Varje dag var det mellan två- till trehundra deltagare. Men deltagarna steg mer och mer. Under den femte dagen kom det så mycket folk och salen blev helt fullsatt. I början var min förståelsenivå låg. Jag gick tidigt till klassen för att kunna få tag på två lediga platser till mig och min kollega. För att kunna se bättre försökte jag alltid boka två platser på rad tre eller fyra. De var bäst belägna med tanke på scenen. Men när jag lyssnade på Mästarens föreläsning förstod jag att detta var fel. Jag hade blivit alltför självisk. Jag släppte direkt mina felaktiga tankar. Det Mästaren föreläste om under klassen fick alla deltagare att bli helt övertygade om att det var sant och alla ville rätta sig själv från sitt hjärta.

Mästaren var mycket vänlig och lättsam. Hans röst var tilldragande. Alla kände sig välbehagliga utan några dåliga tankar eller bekymmer i sinnet. Alla var glada som barn.

Under klassen såg jag att det fanns många färgrika pelare ovanför Mästaren huvud, skuldror och kropp. Pelarna ändrade på sig. I början trodde jag att ljuset formade pelarna. Men de andra sade att de inte såg några pelare. Senare förstod jag att alla pelare var manifestationen av Mästarens olika typer av Gong. Det var fantastiskt. Jag tänkte att Mästaren kanske var den högsta Buddha.

Under andra klassen, talade Mästaren om det tredje ögat. För att öppna elevernas sinnen för det här ämnet om multinivå-dimensionerna, tog Mästaren ett exempel genom att använda en svart kopp. Mästaren sade (inte hans exakta ord), "I en annan dimension kommer jag att hålla i koppen med min västra hand. Titta noga." Mästaren höll en kopp på bordet med sin högra hand medan han rörde den västra handen nära den högra, höll (koppen i en annan dimension) till vänster. Medan han drog sade han, "Titta på min västra hand." Han fortsatte att hålla sin västra hand 30 cm från sin högra hand och frågade om vi hade sett koppen i hans vänstra hand i en annan dimension. Vissa svarade "Ja." Jag såg koppen i en annan dimension. Men den var inte svart. Den förändrades till vit. Jag tvivlade därför på det jag såg. Jag såg också att Mästaren blev mycket lång på scenen, hans huvud nådde nästan taket. Men han var ungefär 1,80 m lång. Jag kände mig konstig.

Under pausen när en elev lärde en annan övningarna, såg jag Mästaren gripa tag i något på scenen. När han grep tag i det slängde han ner den och trampade på den med kraft. Jag trodde att Mästaren beskyddade sina elever och eliminerade dåliga varelser från sina elever. Som Mästarens lärjunge kan vi aldrig återbetala det som Mästaren har givit oss. Vi kan bara bli mer flitiga och kultivera bra för att uppmuntra Mästaren.

Tretton år har passerat sen dess. När än jag tänker på den tiden kan jag inte låta bli att gråta och får en speciell känsla. När än jag läser följande paragraf, känner jag som om jag är tillbaka i klassen:

"Jag anser att de som har haft möjlighet att direkt höra mig tala om Fa och sprida kultiveringsmetoden, jag säger verkligen är. Du kommer i framtiden att veta, du kommer att känna att den här tidsperioden är mycket glädjerik. Naturligtvis talar vi om ödesförbindelser, och att alla sitter här är allt ödesförbindelser." (Zhuan Falun)

Varje dag under klassen stod jag framför grinden till kulturcentret, ibland två eller tre meter ifrån Mästaren. Varje dag såg jag människor omringa Mästaren och be honom behandla deras sjukdomar eller signera sin bok Kinesisk Falun Gong (original version inte den reviderade versionen). Men jag gjorde inget av detta. Jag tänkte, "Om du vill få bra gong bara öva flitigt." Det var så oartigt att omringa Mästaren så och störa. Ibland såg jag Mästaren resa på sitt huvud och le mot mig. Senare förstod jag att Mästaren måste ha känt till vad jag tänkte i mitt sinne. Jag hörde Mästaren flera gånger säga att boken var skriven av honom. Han sade att varje ord är gränslöst dyrbart, varför behöver du fortfarande en signatur? Men Mästaren signerade tålmodigt med ett leende för alla.

Under den tionde klassen kunde eleverna ställa frågor. Här är frågorna jag ställde:

1. Respektfulle Mästare varför såg ni så lång ut på plattformen? Ibland var ni så lång att ni nästan nådde taket. Mästaren svarade med ett leende (från mitt minne): "Då har du sett den sanna saken." Efter att ha studerat Fa förstod jag att det jag såg var Mästarens lagkropp.

2. Mästaren, när ni under andra klassen gav ett exempel, varför förändrades koppen i en annan dimension (när ni höll koppen i den här dimensionen) till vit? Mästaren svarade att färgerna förändras i andra dimensioner. Den röda färgen blir grön, svart blir vit osv. Eftersom jag inte hade en bok så har jag glömt Mästares exakta ord.

3. Jag skäms fortfarande över den här frågan: Mästare jag anser att ni är den högsta Buddha. Vilken kultiveringsfrukt har ni uppnått? Efter att Mästaren fick min frågelapp skrattade Mästaren utan att svara. Jag förstod inget om Buddhas paradis då, inte heller hade jag varit i kontakt med Buddha-kultiverare. Jag var för ignorant och min fråga var för lustig. Jag visade ingen respekt för Mästaren. Nu vet jag att Mästaren har kommit för att rädda alla levande varelser och för att räta upp kosmos. Mästaren kom inte för att kultivera.

När klassen höll på att ta slut hade jag svårt att lugna ner mig. Med respekt, motvilja att gå, och med tacksamhet skrev jag en erfarenhetsartikel och överlämnade den till Mästaren. Jag minns att det fanns två meningar i den: "Den dagen när jag fick Fa, hade jag en tanke i mitt sinne. Oavsett vad som sker ska jag genuint kultivera till slutet. Svårigheter och motgångar kan inte stoppa mina steg. Att återvända till mitt ursprungliga jag är mitt hopp."

Efter mer tretton år av kultivering oavsett svårigheter, motgångar och även blodig förföljelse under striden att motsätta sig förföljelsen är det Mästarens räddande nåd som har möjliggjort att jag kan vara fast som en klippa och ha bestämd tilltro till Mästaren och Dafa. Jag kommer att vara än mer flitig och aldrig slappna av. Jag ska göra de tre sakerna väl och gå varje steg väl.