Liu Xiangfen är en Falun Dafa-utövare som lyckades fly till USA från Peking. Efter 1999, då det kinesiska kommunistpartiet (kkp) inledde förföljelsen mot Falun Gong, internerades hon vid fyra tillfällen. Två gånger spärrades hon in i ett interneringscenter och två gånger i ett tvångsarbetsläger. Nedan följer en sammanfattning i tre delar som beskriver hennes upplevelser.
Internerade i Dongbeiwangs polisstation i Haidiandistriktet
Den 11 juni 2000 var vi några utövare som gick till en park för att testa om poliserna skulle försöka arrestera oss. Några poliser från Dongbeiwangs polisstation i Haidiandistriktet dök upp och arresterade oss och förde oss till Dongbeiwangs polisstation. När vi vägrade ta avstånd från Falun Dafa satte de handbojor på oss och lämnade oss i den stekheta solen under en lång period. En utövare vid namn Zhang hängdes upp med handbojor i en dörr så att bara tåspetsarna nuddade vid marken. Vi tilläts inte gå på toaletten. Jag hade mens just då och mina vita byxor blev helt nedsölade.
Efter ett tag tog de med mig till Haidians interneringscenter för ytterligare förföljelse. Efter 15 dagar flyttade de mig till Hainanprovinsens interneringscenter nummer 2, där jag hölls olagligt internerad och plågades under 110 dagar. Jag frågade chefen för interneringscentret varför de inte släppte mig. Han svarade att han inte kunde släppa mig eftersom han inte visste var jag kom ifrån.
I januari 2001, två månader efter att jag så småningom släpptes, försökte jag trösta mina anhöriga som var alldeles bedrövade över förföljelsen som jag hade utsatts för. Jag tänkte att regeringen visserligen inte brydde sig om människor men själv kunde jag inte strunta i hur mina anhöriga kände sig. Min son skulle snart fylla år så jag vägrade att åka till hjärntvättcentret. Poliserna från Dongbeiwangs polisstation band därför fast mig med en kedja, därefter bar några civilklädda poliser ner mig ända från sjätte våningen och körde mig till Haidians interneringscenter.
När jag inte gjorde precis som de sade, beordrade de några kriminella fångar att föra mig till en mycket kall och blåsig plats. Det var under den kallaste tiden på året i Peking. De tänkte klä av mig kläderna och hälla kallt vatten över mig. De hade med sig en sådan gummislang som poliserna brukar använda för att misshandla utövare. De tänkte tortera mig. Jag skrek högt och till sist kom vakterna dit. I stället för att stoppa dem, band de ihop mina händer och fötter och lät mig sitta på det kalla golvet med en hjälm på huvudet. De stoppade också in ett smutsigt tygstycke i min mun så att jag inte kunde skrika. Dessutom skrev de ihop en falsk rapport om hur jag hade tänkt begå självmord. Deras avsikt var att vilseleda ledningen för interneringscentret ifall jag dog av misshandeln.
Lite senare började vaktchefen Wang Qin att behandla utövare med låtsad vänlighet, en metod som använts även i andra läger. Hon försökte sätta hand- och fotbojor på mig för att få mig att sluta hungerstrejka. Jag vägrade bestämt. Då förde hon mig till en vakt med händer och fötter fastbundna med en kedja. Hon visade upp mig på det viset för över 20 vakter för att förödmjuka mig. Jag hade bara en tanke: ”Jag hoppas att mitt lidande kan locka fram goda tankar hos dem.” Några av dem fick tårar i ögonen. Några fångar berättade i hemlighet för mig att en utövare hade misshandlats för två dagar sedan så att höften blivit skadad. Därefter fördes hon till ett tvångsarbetsläger. Jag blev misshandlad av vakten Wang Qing under flera dagar efteråt för att jag vägrat att klä av mig och för att jag krävt att bli släppt. Denna kortvuxna, knubbiga, unga kvinna var kraftigt förgiftad av kkp:s lögner. På grund av att hon hade skadat och till och med dödat Falun Gong-utövare, blev hon befordrad av kkp hela tre grader vid ett enda tillfälle.
Inspärrad för senare transport till ett tvångsarbetsläger
En månad senare fördes jag till ett expedieringscenter, där fångar befann sig i väntan på att bli skickade till tvångsarbetsläger. Byggnaden var uppförd i augusti 2000 bara på grund av förföljelsen mot Falun Gong-utövare. Platsen kallades allmänt för ”slakteriet”.
När vi klev ur fordonet började en kraftig och mörkhyad man svära åt oss samtidigt som han viftade med batongen. På båda sidor av oss fanns vakter med elektriska batonger. Så snart någon inte gjorde exakt som de sade, började de slå dem.
En utövare som hette Xue Hongjun, som arbetade som chef vid ett import- och exportföretag, misshandlades tills han föll omkull. Därefter slog de honom med polisbatonger och elektriska batonger tills han inte längre kunde röra sig. Då släpades han in. Flera andra torterades som Xue. En kvinnlig vakt drog ner utövarnas huvuden så att man bara kunde se sina fötter. Slutligen förde två vakter iväg en person åt gången till ett rum där de försökte tvinga alla att skriva ett garantiuttalande. Den som inte lydde blev utsatt för en grym misshandel.
Jag försökte diskutera med dem, men hann knappt öppna munnen då en vakt som hette Fu drog mig så hårt i håret att jag ramlade ner på marken. Hon fortsatte att slå mig med två polisbatonger. Hon chockade mig med en elektrisk batong till hon blev för trött för att fortsätta. Jag fick svåra skador i huvudet och förlorade medvetandet. Hon hämtade då in snö utifrån som hon lade på mitt huvud. När jag vaknade till var golvet omkring mig vått av mörkt vatten och nästan allt mitt långa hår hade dragits loss och låg i högar på golvet. Den här vakten, Fu, blev senare belönad för sin misshandel av Dafa-utövare och befordrades till divisionschef.
Utövaren Liu Xiuping, som kom tillsammans med mig från Haidians interneringscenter, vägrade att skriva ett garantiuttalande. På natten kläddes hon av och tvingades stå ute i det iskalla vädret hela natten. Hon drabbades senare av en mental kollaps till följd av tortyren i tvångsarbetslägret.
De tvingade alla till hårt kroppsarbete förutom den psykiska och fysiska tortyren. Vi tillverkade en rad olika varor som såldes billigt på marknaden.
Ett exempel var engångsätpinnar. Vi fick bara använda toaletten en gång per dag. Det fanns sex toaletter åt ett dussin personer. Varje toalettbesök fick ta max två minuter, vilket inte räckte för att borsta tänderna och tvätta sig. Ofta fanns ingen tid alls till tarmtömning. En gammal kvinna blev så stressad att hon inte hann färdigt innan de tvingade ut henne igen.
Vi hade inget annat val än att använda en trätunna i rummet. Alla utövarna gjorde sina behov i trätunnan varje morgon. Den blev full på en dag. Det skvätte på kläderna om man inte var mycket försiktig. Tyvärr fanns det ingen plats att tvätta sig på. Vi tilläts varken duscha eller tvätta kläderna även om det var varmt. Det luktade väldigt illa! Under dessa ohygieniska förhållanden tillverkades sedan ätpinnar. Det var som ett dåligt skämt att sedan skriva “steriliserad” på omslaget till ätpinnarna. Vakterna till och med misshandlade fångarna med elektriska batonger som bevakade oss, för att de skulle bli värre mot oss.
För del 1, se: http://se.clearharmony.net/articles/200701/19298.html
Kinesisk version: http://minghui.ca/mh/articles/2006/10/20/140628.html
Engelsk version: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2006/11/2/79574.html
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...