Artikeln publicerades den 2 mars 2007
Kina har tagit till sig de yttre tecknen på ett fritt, närmast kapitalistiskt, land. Samtidigt är den ekonomiska tillväxten ett nödvändigt medel för kommunistpartiet att behålla makten – tvång för arbetarklassen kombineras med stora utländska investeringar.
När man på resa i Kina får syn på Shanghais och Pekings svepande skyskrapor, kan man lätt invaggas i tron att man befinner sig i en normal, pulserande östasiatisk storstad i stil med Seoul eller Taipei. Neonljusen blinkar, energin går på högvarv. Men liknar folkrepubliken Kina verkligen Sydkorea med dess pulserande ekonomi och samhälle, eller har den fortfarande mera gemensamt med det anakronistiska, propagandistiska Nordkorea?
Den traditionella kommunistiska ekonomiska modellen har i dag, som Marx skulle ha sagt, ”besmittats” med kapitalistisk girighet, men dess drakoniska grepp om samhället spökar fortfarande och injagar skräck. Så hur definierar vi det politiska och ekonomiska systemet i dagens Kina? Det är svårt att sätta fingret på det, eftersom Kina är en nation som samtidigt visar upp olika ansikten. Varken nationalekonomer eller sinologer har gjort det lättare att forma en tydlig bild: de har definierat Kina som statskapitalism, socialism med kinesiska eller nazistiska drag, neo-leninism, marknadsorienterad socialism eller en hybrid av allt detta. Även om dessa beskrivningar fångar in vissa aspekter av dagens Kina, lyckas de inte förmedla en helt realistisk uppfattning om vad som försiggår.
De flesta länder i världen ägnar sig i dag åt någon form av affärer med Kina, många regeringar tycks alltså vara redo att ignorera det faktum att Kina är och förblir en enpartistat styrd av Kinas kommunistiska parti (KKP), och att det till skillnad från östblocket aldrig har tagit avstånd från den kommunistiska diktaturen. För USA blir det på grund av det växande underskottet i handeln med Kina och de enorma fordringar Peking nu har i form av statsobligationer bara ännu svårare att utforma en meningsfull Kinapolitik. EU är likaså upptaget och konfunderat av handel och underskott i förbindelserna med Kina, både som kollektiv och enskild stat.
Bland Kinakännare är det på modet att tillhöra någotdera av två läger, lägret ”undantaget Kina” eller lägret ”hotet Kina”. Undantagslägret består främst av akademiker på vänsterkanten, affärsinvesterare och andra som hävdar att Kina inte längre är den gamla demoniska kommuniststaten, eller ibland att det är lika kapitalistiskt som västerlandet kan bli. Uppfattningen i det här lägret är att den växande medelklassen och den ekonomiska utvecklingen kommer att skapa ett fritt samhälle, och de misstag regimen gör på vägen är priset man måste betala. För ögonblicket förefaller denna ståndpunkt ha övertaget, och följaktligen förespråkar man en eftergiftspolitik, trots Kinas flagranta människorättsbrott. Men dessvärre verkar de politiska reformerna förbli lika ouppnåeliga som vid tiden då de ekonomiska reformerna lanserades för tre decennier sedan.
Undantagslägret är benäget att betrakta det mera pessimistiska hotlägret med åtlöje. De hånar vad de uppfattar som en överdriven, reflexmässig reaktion på folkrepubliken Kinas militära expansion. Men efter det kalla krigets slut är socialismen accepterad och antikommunister ett undantag i Kina. Sålunda menar hotlägret att det är av största vikt att en uppvaknande ekonomi med 1,3 miljarder människor demokratiseras och blir ett öppet samhälle, så att fred och stabilitet ska råda i regionen och i världen. Kinas nära relationer till Nordkorea, Iran, Sudan, Kuba och några andra auktoritära regimer bekymrar fortfarande. Faran för att man ska få bevittna uppkomsten av ett ”fjärde” rike är central för detta hotläger, men dess kallakrigsretorik tenderar att stöta bort det intellektuella samfundet och välkomnas inte av investerare som försöker göra sig vinster på Kinas billiga arbetskraft.
Hotlägrets bekymmer är inte helt ogrundade. I fjol anslog Kina ytterligare en 14,7 procents ökning i budgeten för militären, som uppgick till uppskattningsvis 40–70 miljarder dollar, om man inkluderar den statliga militärindustrin. Med tanke på sin storlek har Mittens rike inga allvarliga militära rivaler i grannskapet, så Pentagon och EU undrar över skälet till denna upprustning. Peking har också använt uppskattningsvis en miljard dollar på en internetövervakning och -censur som riktar sig mot dess egen befolkning, samtidigt som cirka 87 000 upplopp och massprotester officiellt tillkännagavs i Kina i fjol. Kanske har med andra ord Kina omfattat ett annat slags marknadsekonomi som avviker från metoderna i fria samhällen.
Vem har då rätt? Båda uppfattningarna förefaller ha sina starka sidor, men deras viktigaste begränsning är att de är rotade i politiska ideologier: i en liberal eller en konservativ ideologi. Väst måste finna ett sanningsenligt och pragmatiskt sätt att förstå dagens Kina, annars kommer man att treva sig fram med förbundna ögon, omedveten om vilka överraskningar som väntar. Man måste sålunda inse att Kina är en stat som opererar under ”neokommunismen”, ett system som klart avviker från den traditionella kommunismen, om än inte så kraftigt som många skulle önska.
För inte så länge sedan var Kina en typisk stalinistisk kommuniststat som tog modell av den tidigare Sovjetunionen. Man följde den traditionella kommunistiska läran om klasskampen mellan proletariatet och borgarklassen, i vilken kommunistpartiet stödde sig på arbetarklassen – bönder och arbetare. Till skillnad från Mao och hans kadrer har senare ledare som Jiang Zemin och Hu Jintao ärvt sin makt, och de har aldrig åtnjutit de tidiga revolutionära gestalternas legitimitet. Ekonomisk tillväxt är ett nödvändigt medel för kommunistpartiet att behålla makten, åtminstone för närvarande. I dag kombinerar regimen tvång med skyddet för affärsintressen, för intellektuella eliter, militären, byråkratin och utländska investerare i ett försök att behålla sitt inflytande och sin relevans. I själva verket har den övergett sin traditionella partner – den 800 miljoner starka arbetarklassen, mestadels bönder varav många enligt Världsbanken lever på mindre än en dollar per dag. Till skillnad från hur det var förr, när kommunistpartiet monopoliserade och kontrollerade både den materiella rikedomen och produktionsmedlen, är den nu redo att dela denna rikedom med folket i utbyte mot den politiska makten. På grund av risken för en politisk och ekonomisk kris i början av 80-talet tvingades kommunistpartiet under Deng Xiaoping liberalisera en del av Kinas planekonomi, integrera sig med den globala ekonomin, och därmed överge sin tidigare isolationistiska politik.
Genom åren har kommunistpartiet uppmanat till ”stabilitet framför allt” och ”harmoni i samhället”, just därför att Kinas dynamiska samhälle varken är stabilt eller harmoniskt. Sedan 2005 har man bedrivit en intensiv ”baoxian yundong”, vilket kan översättas ”en kampanj för att bevara kommunistpartiets privilegier”.
Och än viktigare, kommunistpartiets stadgar förespråkar fortfarande ”en världsomfattande våldsam revolution”, i enlighet med Marx föreskrift. Peking härskar i själva verket fortfarande med hjälp av våld, terror och censur ungefär på samma sätt som den gamla kommuniststaten – se bara på de brutala repressalierna mot frispråkiga intellektuella och jurister, fredliga Falun Gong-utövare, tibetaner och de obeväpnade studenterna på Himmelska fridens torg. Kommunistpartiet har nu framför allt rekryterat kapitalister som medlemmar, och därigenom lockat de förmögna till kommunistlägret.
Deng Xiaoping använde en lärdom från östblocket när han försökte föra in folkrepubliken Kina i samtiden: han signalerade en vänstersväng, men styrde i själva verket åt höger. Hans manövrar var så subtila att han lyckades rädda kommunistpartiet där andra hade misslyckats. För att partiet skulle överleva lät Deng det ta av sig Mao-jackan och ikläda sig en västerländsk kostym, samtidigt som medlemmarna fick behålla sitt kommunistiska hjärta. Sålunda hade en sant neokommunistisk stat blivit född.
Den neokommunistiska staten är ett komplicerat djur. Den har anlagt de yttre tecknen på ett fritt land men samtidigt behållit en traditionell kommuniststats kollektiva ambitioner. Den är en stat där individerna är svaga men statens arm är stark. Den kan göra bruk av militären och hela statsmaskineriet för att handskas med en individ, en grupp eller en nation. Den kan handla snabbt, effektivt och använda alla medel. De flesta fria länder i världen tenderar att vara ”svaga stater”, vilket betyder att medan statens arm är svag, så är dess individer och sammanslutningar starka under lagens beskydd. Men i Kina spelar det ingen roll hur starka dessa individer eller sammanslutningar än är. Som Ethan Gutmann klart beskrev det i ”Losing the New China” (2004) har ett antal utländska företag, som har försökt komma in på den kinesiska marknaden, tvingats till några eftergifter vad gäller överföring av teknologi och politiska krav. Peking har också gett lockande anbud åt utländska oljebolag, genom att erbjuda priser som inget privat bolag kan konkurrera med. Världen ser på, ibland oberört, medan Kina tvingar det ena multinationella bolaget efter det andra att spela enligt Kinas regler. Tills vidare har över 300 utländska it-företag, bland dem Yahoo, Google, Microsoft och Skype kapitulerat och undertecknat en så kallad ”försäkran om självdisciplin” som förbinder dem att bedriva självcensur på internet.
De inhemska förhållandena i Kina är bekymmersamma för både regimen och allmänheten, att döma av vissa grova siffror. Enligt en undersökning som gjordes förra våren har Kinas så kallade ”dåliga lån” nått 911 miljarder dollar, eller cirka 40 procent av dess BNP, medan dess utländska valutareserver uppgick till nästan 800 miljarder dollar. Vidare använder Kina 25–30 procent av sin årliga BNP för att undsätta sina dåliga lån, medan 70 procent av tillväxten i dess BNP kommer från direkta utländska investeringar. Av de två biljonerna yuan i den kinesiska socialförsäkringen har 700 miljoner, enligt en officiell rapport, försvunnit till följd av korruption. En färsk WHO-studie visar att Peking är den smutsigaste av alla metropoler; man uppmätte 142 mikrogram partiklar per kubikmeter luft, vilket kan jämföras med uppmätta 27 i New York och 22 i Paris. Vad värre är, den officiella statistiken visar att arbetslösheten 2007 kommer att nå alla tiders rekord, med över 120 miljoner jordbrukare som flyttar till städerna för att konkurrera om arbeten med 15 miljoner arbetslösa stadsbor. Samtidigt kommer 4,95 miljoner universitetsutbildade att komma ut på den ”tunga” arbetsmarknaden nästa år.
Neokommunismen märks även på andra nivåer. En av Kinas nya mjukmaktsstrategier är dess satsning på 500 Konfuciusinstitut i andra länder, inte för att förkunna Konfucius läror, utan för att ihärdigt prångla ut förenklade kinesiska texter med socialistiska drag. Det bör samtidigt noteras att regeringen inte finansierar utbredandet av Konfucius läror i själva Kina, den förbjöd till och med nyligen en privat konfuciansk skola, Meng Mu Tang-skolan i Shanghai. Då över 10 miljoner barn inte har tillgång till elementär skolgång i Kina, måste man undra varför Peking lägger ut miljoner för att inrätta Konfuciusinstitut utomlands. 2005 grundades det nordiska Konfuciusinstitutet vid Stockholms universitet. Historikern Jonathan Zimmerman har varnat för att Mussolinimodellen används av Peking till att infiltrera de västerländska samhällena – liksom det fascistiska Italien i propagandasyfte finansierade italienska språkskolor i Amerika på 1930-talet.
Trots skillnaderna mellan ”undantaget Kina-lägret” och ”hotet Kina-lägret”, är båda nu överens om att Kina måste bli en ansvarsfull medspelare i det internationella samfundet; med andra ord att ett land med dess stora makt och inflytande måste uppfylla sina åtaganden i fråga om mänskliga rättigheter, immateriella rättigheter och icke-spridning av kärnvapen. De frågor vi ställs inför i dag är: hur mycket har vi som västerländska demokratier gjort för att förvandla Kina till ett öppnare samhälle? I hur hög grad förändrar Kina som en auktoritär stat vårt sätt att leva? Är det neokommunistiska Kina verkligen en god nyhet för Sverige och den övriga världen?
Översättning från engelska: Ludvig Hertzberg.
Erping Zhang är chef för Association for Asian Research och var nyligen gästföreläsare på Centrum för Stillahavsasienstudier vid Stockholms universitet.
Källa: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_14736586.asp
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...