Vad kan den svenska regeringen göra för den kinesiska kommunistdiktaturens offer?

Den 16 december på Norrmalmstorg i Stockholm lästes en text skriven av statsminister Fredrik Reinfeldt. Den handlade om vad vi kan göra för att hedra kommunismens offer. Bland annat stod där: "Vi kan göra det genom att uppmärksamma att det ännu i dag finns de som tvingas framleva sina liv i ofrihet i kommunistiska diktaturer och ge dem vårt stöd." Sedan hade han och många andra tänt ett ljus den kvällen. (Talet finns på: www.upplysningomkommunismen.se) Att vi har en statsminister som öppet tar avstånd från brott som begåtts i kommunismens namn är ju mycket bra, men vad kan han och regeringen göra för att i praktiken för att förhindra fortsatta brott av en kommunistdiktatur som t.ex. Kina? Mycket lite skulle nog de flesta anse. Och hur kan de stödja dem som just nu drabbas, förutom att tända ett ljus och hålla tal?

Några som gjort något i praktiken är David Kilgour, f.d. departementschef för Kanadas Asien-enhet, och människorättsadvokaten David Matas. De har nyligen gett ut en förnyad och utökad version av deras omfattande rapport om organstölder i Kina kallad "Bloody Harvest". (Se den på organharvestinvestigation.net) Den första rapporten avslöjade hur dödsdömda fångar och Falun Gong-utövare systematiskt väljs ut från arbetslägren och sedan "slaktas" på sina organ på, ofta på militärsjukhus. Organen säljs till skyhöga priser; en njure 456 000 kr, ett hjärta 1 250 000 kr och en lever 190 000 kr. Enligt Sky News, som gjort sin egen undersökning, så kunde en lever kosta upp till 400 000 kronor. Organen annonseras även ut på nätet och "god matchning" utlovas.

För att blidka den växande kritiken från väst svarade den kinesiska regimen, som brukligt är, med att stifta ännu en lag. Lagen, som trädde i kraft den 1 juli - 06, förbjöd ?donationer? om de skedde utan medgivande. Enligt den nya rapporten har dock staten misslyckats att implementera den och dessutom har det visat sig att militären är djupt involverad i dessa affärer.

På nätet kan man se att den lukrativa verksamheten fortsätter vilket även bekräftas i intervjuer som gjorts med organmottagare från olika länder. I rapporten ber författarna nu alla regeringar att förbjuda vad de kallar för "transplantationsturism" eftersom när en kund anländer i Kina så dödas någon annan för sitt organs skull. Att denna verksamhet och totalt hänsynslösa beteende existerar visar tydligt på vilken förvriden syn på individen och dess rättigheter som Kinas kommunistregim har indoktrinerat i folket.

En oberoende internationell undersökningskommission har bildats för att på plats undersöka dessa brott mer i detalj och har fått stort stöd i bland annat Australien. Om Sveriges regering verkligen vill ge stöd åt förtryckta människor i en kommunistisk diktatur så vore det väl utmärkt att stödja denna sak.

Att det är Falun Gong-utövare som används är för att de har visat sig ha särskilt bra hälsa och deras organ därför passar bättre för "donation". Att de sitter i arbetslägren beror på att metoden förbjöds 1999 efter att de haft en helt fredlig och tyst protest i Peking den 20 juli samma år p.g.a. trakasserier och hot som de fått utstå sedan några år tidigare. Den dåvarande ledaren Jiang Zemin gav vid den tiden order om att Falun Gong och dess utövare skulle förintas med orden: "Förstör dem fysiskt, mentalt och ekonomiskt.? Sedan dess har utövare förtryckts, torterats, dödats och förtalats, och tyvärr har en del av förtalet spridits till väst som lett till att vissa fått en felaktig bild av Falun Gong. I Kina hade Falun Gong under flera år lovprisats och belönats för sitt framgångsrika folkhälsoarbete, och den egentliga anledningen till omsvängningen i den kinesiska kommunistregimens inställning har förklarats med en dalande popularitet hos Jiang Zemin, samtidigt som Falun Gong 1999 växt till över 70 miljoner utövare, enligt statens egen statistik. Det kan jämföras med de 65 miljoner som då var anslutna till kommunistpartiet.

Man skulle önska att landets statsminister fick träffa Edward McMillan-Scott, EU-parlamentets vice talman. Han har efter flera egna resor till Kina konstaterat att det som händer med Falun Gong-utövare borde rubriceras som folkmord enligt artikel 2 i konventionen om att förebygga och bestraffa brottet folkmord.

I slutet på förra året avslöjades att Sverige haft omfattande hemliga affärsförbindelser av vapenkaraktär med Kina, som har olika militära projekt och planer i flera grannområden, där förtrycket mot tibetaner och uigurer är det mest omtalade. En jätteskandal, men den ersattes ändå ganska snabbt i massmedia av julbestyr och gled undan i nyhetsflödet. Fast det är klart, Sverige har lång tradition som framgångsrik vapenexportör, som har mycket att göra med vår välfärd, och nu har vapenindustrin både amerikanskt och tyskt ägarinflytande dessutom. Vissa säger då att Sverige är så litet, här bor ju bara två procent av EU:s invånare, inte kan vi påverka något? I andra fall hör man att Sverige ska vara en förebild och agera själva, t.ex. när det gäller att påverka miljön. Små har vi varit sedan länge, men Sverige har haft flera personer som vågat ställa sig i spetsen och spela en aktiv roll på ett internationellt plan. Kanske kan vår statsminister göra samma sak och mer aktivt stödja alla de krafter som nu verkar för ett fritt Kina? Kanske kan han säga till sina ministrar att sluta böja sig för denna den största kommunistdiktaturen genom tiderna.

I Göteborg och Kalmar förbereds nu stora kinesiska affärssatsningar och i maj kommer som sagt Kinas president, Hu Jintao, hit på statsbesök. Allt detta aktualiserar denna fråga ytterligare och gör det angeläget att informera sig om vad som pågår, och t.ex. mer formellt sluta sig till McMillan-Scotts krav på agerande inom EU. Marken är väl förberedd. Affärer borde inte göras till vilket pris som helst, det är väl alla egentligen överens om, eller?

Alla är nog glada att statsministern tänder ljus och håller tal, men det är nu hög tid för ett kraftfullare och mer konkret agerande mot Kinas brott mot mänskliga rättigheter och de fruktansvärt grymma organstölderna. Om vår regering, likt Kanadas regering, skulle våga kritisera och agera mer öppet, så ska den veta att de har stöd från sina medborgare genom de många namninsamlingar som gjorts i Europa mot förtryck och tortyr i Kina. Bara i Sverige finns tiotusentals namn insamlade och inlämnade till regeringskansliet. Tyvärr har varken tidigare eller nuvarande regering hittills uppmärksammat deras krav på något märkbart sätt. Men kanske kan det ske nu?