Plötsligt fick jag insikten att naturen står för den yttersta skönheten

Att vara naturlig är den yttersta manifestationen av skönhet. Vi säger ofta att saker som uttrycks på ett naturligt sätt är vackra. Naturen befinner sig inte i ett oharmoniskt och kaotiskt tillstånd. Tvärtom måste den genomgå en krävande process för att manifestera sitt väsen. Den står över ytlig skicklighet och är konsten själv manifesterad. Kropp, ande och teknik smälter samman i dess uttryck. I det här tillståndet är alla utryck mer än utsökta.

En frisyr som skapats av en mästerlig frisör ser inte halvfärdig ut. En person som vet hur man klär sig ger ett harmoniskt intryck. En skådespelare som är duktig kommer att kännas helt ”rätt” i rollen. Det finns många exempel.

Det är så med skicklighet och det är så med kultivering också. En kultiverare följer lärarens ord och uppför sig som en god person, fortsätter att höja sin nivå till ett högre och ädlare tillstånd och är på ett naturligt sätt alltid omtänksam mot andra. Det är genuin kultivering.

En skådespelare är framgångsrik om han eller hon slipper tänka för mycket på att förställa sig och i stället agerar naturligt. En bra kultiverare kommer inte att göra saker för egen vinning eller för att visa andra hur bra han eller hon kultiverar. Allt måste komma från det naturliga och genuina. För att uppnå det här naturliga tillståndet, måste man kultivera bort de dåliga sakerna i syfte att få fram sitt sanna jag. Det sanna jaget är vägen till ens eget ursprung. När en person strävar för att nå ett visst resultat, har han redan förlorat det sanna. Anledningen är att sinnet är påverkat av denna strävan, vilket utgör en begränsning. Den inre visdomen hämmas och han kommer inte att göra så bra ifrån sig.

Jag tycker om naturliga och rena saker. Vem gör inte det? Har jag då uppnått min sanna natur? Eller har jag många dåliga saker kvar som andra kan se och som gör att de känner sig obekväma i mitt sällskap?