Nordiska Fa-konferensen: Kultiveringserfarenhet 2008

Kultiveringserfarenhet 2008

Jag har kultiverat Falun Dafa sedan hösten 1995. Kultivering är fortfarande fascinerande eftersom man hela tiden utvecklas, trots att man hållit på i så många år. Jag känner ibland att jag är som ett litet barn som varje dag lär mig nya saker. Ett barn lär sig krypa, prata, stå och gå och blir gradvis mer och mer självständigt. Jag som kultiverare lär mig ständigt nya saker om mig själv, mina tankar och koncept och när jag ser tillbaka förstår jag allt mer hur begränsad jag har varit.

Att släppa kontrollen

Jag är till exempel en noggrann och strukturerad människa som inte vill låta tid gå till spillo. Jag inser fördelarna med att vara effektiv och att ha koll på allt, men jag förstår också att det kan vara ett fasthållande och ett för stort kontrollbehov. Att ställas inför val och vara trygg i de val man gör oavsett om det var det bästa eller inte, är för mig något jag måste jobba med.

Jag vill ge ett exempel på hur min hjärna fungerar ibland. Det var under en Dafa-aktivitet i Prag för några år sedan. Jag hade planerat att ta buss och tunnelbana från vandrarhemmet in till aktiviteten i stan, men fick erbjudande att åka med ett par tyska utövare i bil. Jag ville egentligen inte det, men accepterade bara för att vara artig. Jag kände dem inte och för mig hade det andra alternativet varit bättre. De var trevliga, men de var inte riktigt säkra på vägen och vi hamnade i långa bilköer. Under hela resan tänkte jag på hur smidigt allt hade gått om jag rest själv. Jag skulle till och med ha kommit i tid till aktiviteten. Jag blev medveten om mina tankar. Jag hade nästan huvudvärk. Men så hände något mitt i detta huvudbry. Det dök helt plötsligt upp en positiv vändning; en fördel med att åka med i bilen: Om jag hade åkt in med buss och tunnelbana hade ju risken varit jättestor att jag skulle bli rånad! Det faktum att jag hade hittat en enda fördel, och en ganska viktig sådan, fick mig genast på bättre humör. Jag insåg hur mina tankar verkligen styrde mina känslor.

Det värsta är när jag har funderat ut hur saker och ting ska vara, men när andra inte gör som jag förväntat mig. Jag har alltså planerat, inte bara för mig själv, utan även för andra, och velat styra och bestämma hur andra ska göra. Vid sådana tillfällen har första tanken varit att om den andre hade gjort som jag hade tänkt så hade det inte varit några problem, och irritationen från min sida har varit ganska märkbar. Min första tanke var oftast att den andre gjort fel. Istället skulle jag givetvis tittat inåt, satt mig in i den andres situation, och funderat på vad jag gjorde fel.

En utövare skojade en gång med mig och sade: ”Du ser dig själv som väldigt viktig, va?” Jag skrattade till, och tolkade hans mening till hundra procent som ett skämt. Jag som ofta känner mig underlägsen, och jag som är så ödmjuk. Senare funderade jag på om det låg något i det han sade. Det kanske inte var ett skämt till hundra procent? Jag försökte titta inåt. Det händer att jag kan vara kort i tonen när utövare ringer mig. Telefonsamtal uppfattar jag ibland som något jobbigt och första tanken är ofta negativ: ”Vem är det nu som ringer och stör?” Istället borde jag ju tänka: ”Vad trevligt att någon har förtroende för mig”. Jag har ibland haft attityden att de ska vara tacksamma gentemot mig eftersom jag kan hjälpa dessa människor. Men jag kan å andra sidan vara respektfull och hjälpsam gentemot utövare som jag ser upp till. Jag ska försöka att vara uppmärksam på båda dessa ytterligheter, dvs att vara vänlig mot alla och inte heller känna mig underlägsen andra och stå upp för mig själv. Vi deltar alla i Fa-upprätandet och vi är alla Mästarens lärljungar.

Kultivering på arbetsplatsen

Jag arbetar som bildretuschör på ett grafiskt företag. På min arbetsplats är det oftast en glad och öppen stämning. Man kan dock ibland ana viss prestige, tävlingsmentalitet och yrkesstolthet mellan de olika bildretuschörerna. Jag som utövare skulle ju vilja säga att jag har släppt allt det där. Det har jag inte.

Det finns en ung kvinna på min arbetsplats som är mycket kapabel, kommunikativ och självsäker, och har alltid förnuftiga svar på alla frågor. Under flera år har jag kunnat vara ödmjuk gentemot henne. Förrförra hösten skulle vi samarbeta med ett stort jobb. Vid några tillfällen fick hon mig att känna mig mer inkompetent än jag i verkligheten var. Vår kontakt blev sämre, och därmed vår kommunikation. Hon behandlade mig som luft. Det gjorde mig tyngd, eftersom att ha en dålig relation till någon man möter varje dag är ganska påfrestande. Efter att ha lyssnat på föreläsningen som Mästaren höll till australiensiska elever 2007 har jag försökt ändra mina tankar gentemot henne. Han sade ju bland annat att när en utövare har konflikter med vanliga människor är det till hundra procent utövarens fel. Jag försökte tänka mer positivt om henne. Gradvis blev vår relation bättre, och på senare tid kan vi kommunicera bra igen, och det känns som en stor lättnad.

Min rädsla för kritik och fasthållande till anseende kan visa sig väldigt tydligt på min arbetsplats. Vid ett tillfälle fick jag till exempel fria händer från en kund att färgställa några modellbilder tagna vid en strand. De var ganska bleka och gråa, så jag gjorde bilderna mer färggranna. När kunden kom till oss och vi tittade på dem tillsammans med min chef, sade kunden att han ville ha dem som de var tidigare, och att jag skulle börja om från början. Jag kände mig bortgjord men försökte hålla god min och var artig. Min chef höll egentligen med mig, och det blev bara vissa justeringar till slut. Efteråt när kunden hade gått frågade chefen hur jag kände mig. Han hade givetvis sett att jag varit obalanserad, men jag svarade spontant: ”Det känns bara bra!”. Jag reflekterade över situationen och förstod hur mycket av anseende jag har kvar att släppa; och jag funderade på varför jag svarade chefen så spontant att allt var bra. Det var som en instinkt i mig som ville sopa allt under mattan.

Att få delta i arbetet med världens bästa show

När jag fick frågan om jag ville vara ansvarig för material under arbetet inför Shen Yuns besök i Sverige kändes det helt rätt för mig. Jag visste att det skulle kräva mycket av mig men jag insåg också att mina grafiska yrkeskunskaper som Fa har givit mig, samt min noggrannhet skulle komma till nytta till 100 procent i arbetet med att producera grafiskt material. Jag insåg också storheten i Shen Yun och hur viktig roll föreställningen spelar i Fa-upprätandet. Jag såg inte arbetet som väntade som något betungande utan som en stor ära. Tidigare under min kultivering när jag haft stort ansvar så har det hänt vid några intensiva tillfällen att jag gått in i väggen. Det ville jag undvika denna gång, dels för min egen skull, dels för projektets skull. Jag visste att kommande period skulle vara intensiv, men även ganska långvarig. Så jag försökte se till att stå på en stabil grund under hela denna period, och jag lyckades med det.

Det grafiskt/tekniska arbetet var inga problem och där kände jag mig helt trygg. Vissa stunder kändes dock allt arbete och ansvar som jag hade framför mig som ett stort berg som tyngde ner mig, och jag kände ibland av en viss oro över att något inte skulle klaffa. Jag försökte då tänka på att ta en sak i taget och prioritera det som var viktigast och framför allt ha tillit till Fa. Att befinna sig i Göteborg och försöka stödja de utövare i Stockholm som var under stor press kändes som ett bra arrangemang. Jag kände av stressen i andra änden av telefonluren många gånger, och kände mig ibland irriterad över vissa samtal. Jag försökte dock sätta mig in i deras situation, och i alla fall efteråt inte tänka så negativt, men ibland misslyckades jag. Jag var nu också tvingad att ringa de där samtal som jag annars försökte undvika. Faktum är att det var bra träning och mitt självförtroende växte. Jämfört med andra tror jag ändå att mina tester inte var så allvarliga, och så här efteråt kommer jag inte ihåg så mycket av det som var jobbigt.

När förföljelsen började 1999 vill jag minnas att jag ofta var med i hetluften, att det alltid var mycket att göra. Det fanns inte så många aktiva utövare då som hade datakunskaper så mycket hamnade på mig. I takt med att fler utövare kom in i Fa-upprätandet och att jag började jobba mer med musik kändes det som att dessa intensiva perioder blev färre för mig. Både kören och mitt eget musikprojekt kräver självdisciplin framför allt, och ibland har jag inte haft det. Därför kändes arbetet med galan som att man kom tillbaka in i hetluften igen. Här ställde andra krav på mig och man hade inget val utan det var bara att jobba på. När det var som intensivast kände jag bara stor glädje och tacksamhet. Det var mycket stimulerande och jag gick stärkt och transformerad genom hela processen. Jag fick också möjliget att se showen flera gånger och vill sända en hälsning och ett stort tack till alla som bidrog, och särskilt till artisterna i Shen Yun.

När showen kom till Sverige kändes det naturligt för mig ett delta i mediaarbetet. Vi satte uppe efter showernas slut, och lyssnade på publikens reaktioner från reportrarnas intervjuer som skulle transkriberas, vilka ofta var fantastiska. Jag förstod mer och mer galans storhet när jag hörde hur lyckliga människorna var efter föreställningen. Det som var extra roligt var de kommentarer som speciellt lovordade de numren som handlade om Falun Dafa. En kinesisk utövare från ett annat land som hade deltagit i mediaarbetet i flera europeiska länder var imponerad av svenska utövare. Han sade till mig att västerländska utövare i Sverige arbetade mycket disciplinerat och seriöst i mediaarbetet, något som han inte upplevt på samma sätt i andra länder. Det kändes som en uppmuntran, även om vi säkert kan bli bättre på olika sätt.

Under mediaarbetet stötte vi ibland på artisterna. Jag hade gärna velat tala lite med dem, men undvek dem istället för jag kände att jag inte ville störa, och för att mitt självförtroende inte räckte till. Vid ett tillfälle när jag satt i foajén på hotellet i Tammerfors fick jag i alla fall på ett naturligt sätt kontakt med en av artisterna. Hon var väldigt enkel och naturlig och hon verkade gilla mitt sällskap. Det var det lilla barnet, alltså flickan som håller upp banderollen med Zhen Shan Ren i en av scenerna. Det kanske var mänskligt tänkande, men jag var i varje fall glad över att ha fått tala med en av artisterna.

Utövarna i Kina

På vår nyårssträff 2007/2008 i Stockholm var det mycket fokus på galan. Sista dagen hade vi erfarenhetsutbyte. Det fanns några kinesiska utövare på denna träff som jag inte kände igen. En av dem, en kvinna, reste sig upp under sista dagens utbyte och började tala. Hon behövde bara säga en enda mening för att alla i lokalen skulle bli djupt berörda. Hon sa ”Jag har nyligen kommit ut från Kina”. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna och inte jag heller. I samma sekund tänkte jag på hur svårt hon måste ha haft det där, och i kontrast till det, vilken frihet hon måste ha känt när hon kunnat tillbringa en hel helg med så många utövare och studera, öva och diskutera fritt. Jag såg det som en påminnelse till mig själv och till oss alla, att det fortfarande pågår en förföljelse av våra medutövare i Kina. För snart nio år sedan inleddes förföljelsen av Falun Gong. Jag kommer ihåg hur ledsen och chockad jag blev när jag hörde talas om den första utövaren som hade dödats i Kina 1999. I dag finns det över 3 000 liknande dokumenterade fall och ett stort mörkertal. Jag hoppas att vi alla kan fortsätta arbeta tillsammans för att stoppa förföljelsen. Jag hoppas att jag kan göra de tre sakerna väl ännu bättre. Jag är tacksam för att Mästaren vägleder oss i vår kultivering och i Fa-upprätandet.

Tack för att ni har lyssnat.