Att ha tillit och helhjärtat hjälpa Shen Yun att spridas vida omkring i Europa

Jag fick Fa 1999 och har upplevt Fa-upprätandets snabba fart ända sedan dess.

Mästaren sade i “Hjärtat självt klart”:

“Släppa fasthållanden lättad båten snabb
Mänskliga hjärtat tungt svårt korsa havet
Plötsligt förändras vinden molnen himlen tycks falla
Skjuta undan berget piska havet onda vågor välla
Beslutsamt kultivera Dafa tätt följa Mästaren
Fasthållanden för tunga förlora riktning
Båten slår runt segel rämnar flyr för livet
Dy sand rensas bort helt guld lyser fram”

Jag önskar att jag kunde säga att min lilla båt har seglat praktfullt hela vägen, men ack – när jag sitter här idag måste jag erkänna att den stackars farkosten har stött på våg efter våg, svängt hit och dit med många lagningar i seglen. När jag ser tillbaka på resan så här långt, vad tufft det har varit tidvis, då jag hellre har sökt skydd när jag stött på motgångar än att möta mina tillkortakommanden och sträcka mig ut efter andra. Men det gör detsamma hur många gånger jag har bitit i sanden – idag har jag en känsla av att allt detta var möjligheter ge upp fasthållanden, likt jättelika berg som långsamt men säkert vittrar bort i mitt hjärta. Förändringarna i mig är ganska uppenbara, då jag började min kultivering från ett hopplöst envist, slutet och intolerant sinnelag och då jag nu kan garantera er att jag kommer att titta på er e-post om jag har tid, förlåta era tryckfel, och ha överseende med er avsaknad av insikt i den aktuella frågan när ni svarar.

Som jag ser det har utmaningen att övervinna mig själv, smälta in i Fa och forma en stark kropp med gruppen av utövare varit särskilt stor när Shen Yuns föreställningar har hållits i Belgien. I min artikel idag skulle jag vilja prata om min förståelse och mina erfarenheter i den här processen, och hur jag tycker att vi kan göra ett bättre jobb i Europa. Tre år har gått sedan Shen Yun först kom till Belgien. Sedan dess har det varit två föreställningar i Antwerpen, en i Brygge och en i Bryssel. Varje stopp Shen Yun gjort på belgisk mark har varit en helt annorlunda upplevelse, och föreställningarnas framgång har varit en återspegling av hur utövarna som hel grupp har uppträtt i sin kultivering.

Varje steg i processen, vare sig det är att hitta en lokal, skriva kontrakt, planera och organisera projektet, leta efter sponsorer, göra olika slags marknadsföring eller att ta hand om de många uppgifterna under själva föreställningen; alla diskussionerna för att komma till en förståelse av hur man ska gå framåt, och ta beslut: genom alla dessa praktiska frågor uppstod frågan huruvida vi ser på det arbete som behöver göras från Fas perspektiv, huruvida vi verkligen värdesätter att Shen Yun kommer, om hur vi ser på andra utövare, och huruvida vi kan sätta våra egna saker åt sidan.

En sak vår grupp kontinuerligt råkade på var frågan om huruvida de beslut vi tar är rationella och realistiska. När vi måste ta beslut måste vi alltid balansera den ytliga sidan av att ta praktiska frågor i beaktande och den grundläggande sidan av att ha genuin tilltro till Mästaren, och vi var ofta tveksamma över huruvida vi gick den rätta vägen i det här avseendet. Så fort utövare får schemat för föreställningar presenterade för sig, eller tanken om att ha föreställningen på en viss plats, slår mänsklig förståelse av vad som är möjligt och vad som inte är det ofta till med full kraft. Naturligtvis vet vi att Mästarens Fashen kan arrangera allting, men bara några få månaders tid för förberedelse? Flera föreställningar? I en stad där vi inte har någon erfarenhet? Är inte det att gå till ytterlighet? Diskussionen om huruvida vi är upprätta eller vårdslösa kan pågå ändlöst.

Turnéschemat för 2010 har varit ett bra exempel i det här avseendet. Tidigare år hade resultatet – närvaron av publik och den ekonomiska avkastningen – inte varit bra, och vi var överens om att vad vi än gjorde så skulle vi göra det ”omsorgsfullt”, ta små steg likt en kvinna som har sina fötter bundna. När vi hittade en lokal i staden Brygge var vi ”omsorgsfulla” eftersom vi inte hade någon erfarenhet av den regionen, det var i belgiska termer långt att åka för de flesta av utövarna, vi kände inte till folks mentalitet där etc… Efter mycket diskussioner kom vi ”omsorgsfullt” överens om att ha en föreställning där. Chefen för arenan betonade flera gånger att en dag skulle vara max för en stad som Brygge. Vi siktade på fullt hus den enda dagen, något som skulle vara en bra sak för att etablera varumärket till kommande år. Och således startade vi omsorgsfullt marknadsföringskampanjen.

Vår grupp arbetade tillsammans mer harmoniskt för kampanjen i Brygge än under tidigare år. Det var mycket mindre underliggande konflikter, och engagemanget var mer spontant. Saker och ting gick bra. Enligt vår ”omsorgsfulla” undersökning gick allting enligt planerna. Sedan plötsligt kom det från ingenstans att Shen Yun skulle komma en dag tidigare till Brygge. Lokalen var tillgänglig dagen innan föreställningen, så frågan om att ha en extra föreställning kom naturligt upp. Oj! Där sprack planen…

Faktum är att vi till största delen förstod vinken och övervann vårt mänskliga tänkande. Vi behövde bara tid för övergången till att rationellt förstå kraven, och helhjärtat lita på Mästaren. Vi behövde lära oss att ha tilltro till vår grupp, och att ”hoppa ner i flaskan”. Steg för steg lyckades vår grupp kasta bort skalet av mänskligt tänkande, och gick helt och hållet in för två föreställningar. Min känsla är att vi hann precis – den första kvällsföreställningen, den som kom till senare, var såld till 65%, den andra till 85%. Feedbacken från publiken var väldigt bra; vi såg att alla var riktigt glada för att de kommit för att se föreställningen. Den sista kvällen hade jag en väldigt stark upplevelse där jag såg kosmiska scener uppenbaras under framträdandet. Hela lokalen badade i enormt stark energi. Jag kände att det var en vink från Mästaren att om kraven uppnåddes så skulle det bli mindre störningar och Hans arrangemang för kännande varelser skulle manifesteras med full kraft.

Så alla var glada, och nu var det dags att ta en liten paus. Inte riktigt än faktiskt. Det var en stor lucka i Shen Yun-turnén framåt och hela maj månad var i princip vakant. Att flyga gruppen tillbaka till New York eller låta dem slösa bort tiden på ett hotell var båda väldigt dåliga alternativ, och eftersom vi hittade en liten arena i utkanten av Bryssel som var ledig vid den tiden blev vi uppmuntrade att arrangera så att Shen Yun skulle ha sin föreställning där i 10 dagar. För många av oss var tanken på att ta oss an den politiska huvudstaden i Europa – ett till största delen fransktalande område, vilket många av oss inte pratade så bra – med bara sex veckor på oss att göra en marknadsföringskampanj, och där alla möjliga semesterplaner raskt sköts i sank, ett riktigt hårt slag.

Ingen kunde förneka det – detta var definitivt tufft. Utövaren som hade varit huvudkoordinator för Brygge vänligen föreslog att jag skulle ta över uppgiften i Louvain-La-Neuve. Mina stackars mänskliga lemmar skakade vid tanken på att axla detta projekt. Trots att jag var väldigt klar över att klartecknet att satsa på Louvain-La-Neuve inte hade getts som ett hugskott, och att vi hade det fulla stödet från Shen Yuns kontor och de europeiska koordinatorerna, blev jag snurrig hur jag än försökte få in i huvudet blotta tanken på att sälja 7000 biljetter på några få veckor. Och ärligt talat hade jag aldrig agerat aktivt för att leda ett projekt, och under årens lopp har jag inte byggt upp bilden av en pålitlig person när det gäller att följa koordineringsfrågor. Jag hade alltid på ett bekvämt sätt sagt till mig själv att det fanns många kompetenta och starka individer runt omkring som var glada över att få koordinera saker och ting själva.

Ändå var det en liten röst i mitt huvud som såg lite annorlunda på saken. Jag kände att min värld hade skakats om, och att det var dags att släppa mina begrepp om komfort, min vana att sätta mig i baksätet och ge råd medan andra gjorde de tunga lyften. Med ansvaret att koordinera Louvain-La-Neuve kände jag en enorm press byggas upp i varje cell av min kropp, men samtidigt kände jag mig på något sätt befriad. Sedan dess förstår jag bättre att ju mer jag söker efter komfort, desto mer okomfortabel blir jag. Jag kände också att vi som grupp hade sett på Shen Yun inom ramen för våra sinnen, och försökte bedöma varje utveckling i enlighet med det. Vi skrev ner en strategi och bleknade när saker och ting visade sig vara annorlunda. Det var som om vi transporterades i ett enormt tåg som hade bråttom att ta oss till vår destination, och i varje sväng eller gupp blev vi rädda och drog i nödbromsen. Det vi behövde var tillit.
En orubblig vilja och fast tro på Fa – jag kan se det så tydligt när jag skriver dessa ord. Om en grupp utövare förenas samman och alla släpper sina föreställningar kommer vilken grind som helst att slås upp, eftersom en armé av gudar kommer att storma fram och hjälpa oss. Men när sanningens ögonblick kommer är detta ingenting man bara kan säga: ”vi är nu beslutsamma och upprätta, vi kör bara på och gör som Mästaren säger”. Det är heller ingenting man kan påtvinga sina medutövare, och inte heller finns det någon mening med att anklaga varandra för att inte leva upp till det man förstår är standarden. En miljö måste formas stabilt, likt ett mäktigt fält vari alla utövarnas förmågor slås ihop. De som inte rörde sig framåt kommer att se en öppen dörr med klart ljus inuti, en glödande varm atmosfär som inbjuder dem att delta. I en sådan miljö kommer entusiasmen att utföra arbetet naturligt, från hjärtat.

Som jag ser det lägger varje utövare till sin del till den här miljön. Men det är också assistentcentrets ansvar att anordna tillfällen att träffas, att uppmuntra medutövare att delta, aktivt bjuda in dem och hjälpa dem att ta bort blockeringar och bli en del av processen. Det här är ett område där jag inser att jag ofta har kommit tillkorta. Istället för att aktivt hålla sådana miljöer vid liv efter att de tog fart, lockas jag ofta in i en mänsklig känsla av komfort – ”aktiviteten är över, låt oss slappna av lite”. Det här är något jag också kan se runt omkring mig. Speciellt om arbetet tillsammans skapade konflikter tycks många av oss glada över att dra sig tillbaka efter att jobbet är utfört och blir ”upptagna med andra saker”, eller till och med helt passiva.

Mästaren sade i ” Fa-föreläsning på Manhattan” (26 mars, 2006): ”Med den kultivering som ni nu gör finns det inga synliga krav eller tyglar när det gäller kultiveringsformen. Men när ni kultiverar i det här världsliga samhället möter ni frestelser på många fronter och i varje ögonblick, och i varje händelse finns frågan huruvida ni klarar mönstringen.”

Att samlas för att studera Fa, utbyta erfarenheter och förståelse är inte en formalitet. Det är heller inte något som kan ersättas av att läsa Fa på egen hand i hemmet eller i grupper över internet. Det är en miljö som Mästaren har gett oss och som vi borde värdesätta, där många av våra mänskliga föreställningar kan väckas eller lösas upp. Olika förståelse av olika aspekter i Fa blandas samman och underbygger den här miljön. Om vi inte tar hand om den här miljön och upprätthåller den kommer personliga frågor, starka mänskliga föreställningar och pessimism och en mänga störningar blockera våra vägar medan vi gör allt det praktiska arbetet. Allting man gör känns som att köra en lastbil med motorn från en personbil: oavsett hur hårt man trycker på gasen känner man att det inte finns någon kraft, och innan man vet ordet av börjar det ryka under motorhuven. Och när en ny Shen Yun-turné i Europa kommer kanske många av oss känner att det är en ny period med xinxing-konflikter som tillkännages. Naturligtvis vill vi att det ska bli framgångsrikt. Men djupt inne i oss finns det en motvilja att gå framåt.

Jag tror att frågan om att ha tillit till våra beslut och vara entusiastisk till arbetet med att marknadsföra Shen Yun båda är relaterade till frågan om att skapa en solid miljö. Ja, rationellt förstod jag vinken när en extra föreställning i Brygge dök upp på kartan – att vi måste skynda oss och hinna ifatt takten för Fa-upprätandet. Men vem skulle bära skulden om vi blev så ”omsorgsfulla” och långsamma? Och kände jag mig själv verkligen stabil och tillitsfull? När jag ser tillbaka tror jag att jag passivt gick igenom kraven för att organisera möten, vara moderator för diskussioner, och att betona vikten av det vi gör – det fanns ofta ingen fast beslutsamhet i mitt hjärta att bidra till styrkan i En kropp. Ja, när vi plötsligt stod inför en hel vecka med föreställningar i Bryssel så förstod jag rationellt att vi inte borde bli självbelåtna och att vi återigen såg Fa-upprätandets takt köra om oss igen. Som allmän koordinator kände jag enorm press, och var frustrerad över att ibland möta en slutkörd, tveksam grupp under de dagarna. En annan koordinator blev väldigt arg på mig när han hörde att jag lade skulden för de dåliga publiksiffrorna i Louvain-La-Neuve på bristen av engagemang från många utövare. När jag skriver ner detta erfarenhetsutbyte förstår jag hans känslor bättre. Det var egentligen jag som bar ansvaret för detta projekt, och det startade inte sex veckor innan föreställningarna – det startade för många år sedan.

Louvain-La-Neuve var ingen succé, men det var heller inte ett fullständigt misslyckande. Många människor från högre klasser kom för att se föreställningen, och det europeiska koordineringsteamet lärde sig många saker från projektet och att ha föreställningen på samma plats under längre tid. Utövare från Belgien och från hela Europa arbetade väldigt hårt trots alla vedermödor och svårigheter för att göra det bästa av det. Jag tog upp dessa punkter för att vi kan göra mycket bättre ifrån oss i marknadsföringen av Shen Yun i Europa. Kanske kan medutövare identifiera en del av de här problemen i sitt eget samarbete, så jag hoppas att min rapport kan bidra till den europeiska kroppen och att hjälpa Shen Yun nå fullständig succé i framtiden!

Tack Mästare, tack alla medutövare!