Fem slags mörker

En berättelse från den kinesiska forntiden

Mästaren Kuang, också känd som Ziye, var en berömd musiker från Jin, en delstat som kallades så under Vår- och Höstperioden i Kinas historia mellan 770-476 f.Kr. De högst rankade musikerna under den tiden gavs ofta titeln ”Shi” (Mästare). Han var verksam omkring 572-532 f.Kr, under Hertig Jindaos och Hertig Jinpings styre. Dokument säger att Handynastin omnämner honom som en representant för dem som var speciellt musikbegåvad. Historiskt sett har han åtnjutit titeln ”Musikens vise man”.

Även om Mästaren Kuang var en musiker, känd för sin skicklighet i att spela på stränginstrument, gav han ofta råd till kungen som styrde staten. Han gjorde sitt bästa för att hjälpa till med att upprätthålla Jinstatens välstånd.

Mästare Kuang var blind. Han kallade sig själv ofta för ”en blind tjänsteman”. Det har sagts att när Mästare Kuang spelade musik så slutade hästarna äta gräs och lyfte sina huvuden för att lyssna, fåglar slutade flyga för att istället uppmärksamt lyssna med sina huvuden högt hållna och utifrån ren hänförelse tappa sin mat ur näbbarna. När han spelade Qinghui-musik, användande en speciell fingerteknik, flög 16 himmelska tranor sjungande och dansande graciöst förbi. När han spelade Qingjiao-musik, som Kejsaren Huangdi komponerat för att samla gudomar och spöken vid berget Tai, i det ögonblick när de första tonerna ljöd täcktes plötsligt den soliga himlen av mörka moln. En våldsam storm anlände när musikens andra sats ljöd. När den tredje satsens toner ljöd slet vinden loss palatsets tak, rev sönder rummens draperier, bröt sönder de tunga offerredskapen och takplattorna slogs sönder i småbitar och täckte golvet.

Hertig Jinping beundrade Mästare Kuang väldigt mycket. Han konsulterade Mästare Kuang närhelst han hade problem eller stötte på någon viktig angelägenhet.

En gång kommenterade Hertig Jinping Mästare Kuangs blindhet genom att säga att ”även om du är utomordentligt vis så är du blind. Din värld måste vara alldeles för mörk”.
– Inte nödvändigtvis. Det finns fem slags mörker i världen, ändå är jag inte plågad av någon av dem, svarade Mästare Kuang.
– Vad menar du, frågade Hertig Jinping.
– Nå, låt mig förklara för dig, en efter en, sade Mästare Kuang.
Tjänstemän skaffar sig berömmelse genom att ta emot mutor, människor har ingenstans att gå för att klaga när de behandlas orättvist och kungen sätter dövörat till för vad som försiggår och bryr sig inte om det hela. Detta är första sortens mörker.
Kungen använder sig av otillförlitliga tjänstemän istället för lojala. Dåraktiga människor får höga positioner, dåliga människor förtrycker de vänliga och visa och likväl känner inte kungen till något av detta. Detta är andra sortens mörker.
Sluga människor spelar dubbelspel för att dölja vilka de egentligen är, ändå är de respekterade medan vänliga människor förtalas och körs iväg. Kungen är inte det minsta medveten om detta. Detta är det tredje sortens mörker.
Landet är fattigt och folket är trött, ändå förbrukar kungen alla resurser för att bygga upp sin militära makt och kräver storslagna bedrifter. Han är insvept i smicker och vägrar vakna upp. Detta är det fjärde sortens mörker.
Man kan inte skilja mellan rätt och fel, lagen kan inte upprätthållas, de korrupta tjänstemännen förvanskar lagen och människorna kan inte leva i lugn och ro, ändå förstår inte kungen något av detta. Detta är det femte sortens mörker.
Inget land som har förfallit till dessa fem slags mörker har undgått kollaps. I jämförelse med detta är mitt mörker bara en liten smula mörker, långt ifrån en fara för staten.

Hertig Jinping blev mycket berörd när han hörde dessa medkännande ord. Han var beslutsam i att flitigt arbeta för statens välfärd och att göra sitt bästa för att vara en vis och hederlig kung med hög moral.

En annan gång höll Hertig Jinping en bankett för att roa sina tjänstemän. Förgiftad av alkohol fällde han denna anmärkning, ”Ha ha ha! Ingen lycka i livet kan jämföras med den att vara en kung! Det är bara kungens ord som ingen vågar säga emot!”

Mästare Kuang satt till höger om Hertig Jinping. När han hörde dessa ord tog han upp sin qin, sitt musikinstrument, och kastade det mot Hertig Jinping. Hertig Jinping blev helt förstummad och kastade sig undan för att inte träffas. Mästare Kuangs qin slog istället i väggen.

– Mästare, vad gör du”, frågade Hertig Jinping, fortfarande chockerad.
– Alldeles nyss talade en usel person nonsens, det var därför jag ville slå till honom, svarade Mästare Kuang.
– Den som gjorde det uttalandet var jag! svarade Hertig Jinping argt.
Mästare Kuang skakade på sitt huvud och sade,
– För mig var det uttalandet något som inte en kung borde ha sagt.

När tjänstemännen såg att Hertig Jinping var rätt så förlägen i närvaron av så många närvarande människor, försökte de ställa sig in hos kungen genom att den ene efter den andre påstå att Mästare Kuang hade förolämpat kungen och att han därför borde avrättas.

Hertig Jinping tänkte en stund och till slut så vinkade han med sin hand och sade, ”Mästarens lojala ord låter obehagligt för öronen. Låt oss bara ta detta som hans råd till mig. Låt oss glömma det”.

Mästare Kuang märkte att kungen var villig att lyssna på råd så han tog ofta möjligheten att erbjuda råd i statliga angelägenheter genom att framföra sin musikkonst och gjorde sitt bästa för att upprätthålla Jins välstånd.

När Hertig Weixian drevs iväg på grund av hans tyranni tyckte Hertig Jindao att folket hade gått för långt, men Mästare Kuang motbevisade honom genom att säga att ”Om en kung är god så stödjer folket honom helt säkert. En tyrann till kung gör människor desperata. Varför ska inte de kunna driva bort honom?” Hertig Jindao tyckte att detta var rätt så förnuftigt så han frågade hur man styr en stat på bästa sättet. Mästare Kuang sade bara två ord: ” Välvilja, rättvisa”.

Invånarna i de närliggande staterna såg detta och sade, ”Jin är en delstat som du inte kan ta lätt på för till och med en musiker kan vägleda en stats framtid genom att spela på strängar. Vi måste behandla en sådan stat med aktsamhet”. Qi var en mycket stark delstat vid den tiden och Hertig Qijin konsulterade också han Mästare Kuang i viktiga angelägenheter. Mästare Kuang föreslog att en kung måste gagna sitt folk. Mästare Kuang var högt aktad hos olika hertigar och prinsar liksom hos folket. I legendens senare versioner blev han känd som musikens gud.

Dagens människor tror att Mästare Kuangs historia bara är en legend. Mästare Kuang var faktiskt en kultiverare på en hög nivå. Även om han var blind var hans hjärta lugnt och klart på grund av detta. Han kunde upplysas till djupa principer som låg bortom vanliga människors förmåga. Samtidigt kunde han ana sig till ens karaktär genom att höra ens musik eller sång. Han kunde också använda sin musik till att justera ”de fem elementen” i Hertig Jinpings kropp, han kunde harmonisera hans yin och yang och hjälpte honom att återfå hälsan. (I den kinesiska traditionen är de fem elementen jord, eld, metall, trä och vatten. De tros lagra skapelsens kraft i en person och relatera till egenskaperna kyla, hetta, torrhet, fuktighet och vind, vilka i sin tur påverkar levern, hjärtat, mjälten, lungorna och njurarna.)

Olyckligtvis uppvisar Kinas nuvarande styresman alla de fem slags mörker som Mästare Kuang förklarade för Hertig Jinping, till proportioner som aldrig tidigare förekommit. Vi kan ofta dra lärdom från berättelser om forntida visa – låt denna historia bli en som hjälper till med att öppna ögonen på dem som följer en sådan hänsynslös och grym härskares fotspår.


Kinesisk version finns på http://www.minghui.org/mh/articles/2002/9/12/36444.html

Källa: http://clearwisdom.net/emh/articles/2002/9/19/26659.html