Utmaningar och belöningar

Presenterad av en norsk utövare under europeiska Fa-konferensen i Köpenhamn 22 september 2002

Först så vill jag tacka Mästaren för allt han ger till oss och till mig.

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva en erfarenhetsberättelse, men har inte vetat vad jag ska berätta om.

I somras blev jag kontaktad av en journalist som ville ha hjälp med att få intervjua en utövare som hade blivit frisk genom Falun Gong-kultivering. Det skulle bli en artikel i Norsk Ukeblad. Jag hjälpte henne med den kontakten och i våra samtal blev jag klar över hur Falun Gong har förändrat mitt liv.

Jag har tidigare varit rädd för att vara ute och för att ta mig hem ensam om kvällarna. Var rädd för att någon skulle göra mig något ont. Den rädslan har följt mig genom hela livet och hindrat mig från att göra många saker. Den känslan har försvunnit med hjälp av Falun Gong. I vintras, när det var konferens och Fa-aktiviteter i Genève, reste jag dit ensam. Anlände sent till järnvägsstationen och sökte mig på egen hand fram till vandrarhemmet utan att vara rädd. Det var befriande.

Ända sedan jag var liten har jag burit på en molande känsla av meningslöshet. Jag har inte haft någon svår barndom eller några starka upplevelser som har gjort att jag skulle känna på det sättet, snarare tvärtom, men jag kände ofta att jag inte hade det bra inne i mig själv även om jag gjorde saker jag tyckte om. Allt var bra till det yttre, men inte inuti. Med Falun Gong har mitt liv fått mening, ett viktigt innehåll och jag förstår nu varför jag är här. Meningslösheten är borta och livet är fullt av utmaningar och prövningar som har ett viktigt syfte.

Det hela började 1999. Vi hade varit i Stockholm och besökt min familj då Peder, min man, hade mött någon som informerat honom om Falun Gong och detta skulle han pröva. Vi hade i 10 års tid hållit på med självutveckling och praktiserat en massa. Så jag tänkte att detta var väl bara ytterligare en sak som han så entusiastiskt och med hela sitt jag skulle gå in i. Själv var jag uppe i något helt annat och skulle snart resa till USA så jag var måttligt intresserad men skulle väl prova en dag. Peder reste bort ett par dagar för att jobba. Då kom en tanke för mig att jag skulle se på videon han hade. Jag gjorde övningarna med Mästaren och det var fint. Sedan följde jag med till övningsplatsen här i Oslo och sedan dess har det varit Falun Gong för mig.

Vi hade sedan tidigare som daglig rutin att göra kroppsövningar och meditera, så det blev helt naturligt att byta ut detta mot Falun Gong. I början var det dock mycket motstånd. Det kändes som någon fysiskt försökte hindra mig från att göra övningarna. Sedan dess och fram till nu har jag haft, vad som för mig varit stora utmaningar och prövningar. I långa perioder på ibland över flera månader har jag haft konstanta menstruationsliknande blödningar som vid två tillfällen fått allvarliga konsekvenser. Många gånger under dessa perioder kändes det jobbigt och jag undrade vad detta var. Jag var dock övertygad om att detta skulle gå över av sig självt, vilket det också oftast gjorde men det tog tid. Någon vecka passerade, nya blödningar, så verkade allt normalt igen - ett tag.

Så var det dags igen. Denna gång stoppade det inte efter fyra och inte heller efter åtta veckor. Det bara fortsatte och fortsatte. Jag hade stor skuldkänsla för aborter jag varit igenom. Det att göra abort är ett allvarligt tema, så jag tänkte att om jag kunde betala tillbaka på det här sättet, så var det bara att stå ut med det som skedde i min kropp. Åkte berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan, men försökte att inte låta mig påverkas av vad som pågick. Alla Falun Gong-aktiviteter och uppgifter i förhållande till arbete och hem skulle genomföras oavsett.

Krafterna avtog, men Fa-aktiviteter och andra uppgifter ville och skulle jag genomföra. Märkte förbättring när jag gjorde Fa-aktiviteter, deltog bl. a. i aktiviteter runt EU-toppmötet i Göteborg och tänkte att detta fick jag göra mer av, men så enkelt var det inte …

Läste mycket för att komma till klarhet, men antagligen med avsikt. Istället blev jag allt svagare. Fick uppmuntran av utövare och konfrontationer av de få nära som visste. En väninna tog mig med till en läkare. Tänkte att det kunde väl inte skada. Nu orkade jag bara förflytta mig från sängen till soffan där jag med konstant dunkande huvud tillbringade mina dagar med Zhuan Falun och datorn. Det enda jag hade krafter att göra utöver det var att träna tillsammans med de andra.

Jag godtog inte längre att detta fick pågå i min kropp. Läkaren ringde och var orolig för min hälsa, för mitt blodvärde var under 50 %. Efter alla dessa konfrontationer började jag undra om jag var helt blind eller var det fasthållandet att jag måste klara av allting på egen hand?

Ganska så förtvivlade över situationen, satte vi oss ned, Peder och jag, för att få klarhet. Vi var förvirrade. En kväll blev jag fast i soffan, medvetandet var helt klart, men kroppen var helt borta. Den natten fick jag ligga och säga till mig själv att jag skulle hålla mig kvar här i kroppen, för jag skulle fortsätta att vara här och kultivera. Efter den natten började krafterna komma tillbaka och blev normala igen förvånansvärt fort. Det var på grund av Falun Gong-kultivering och mitt beslut om att jag skulle vara med på manifestationerna i Rom. Ett halvår senare fick jag en ny utmaning.

När krafterna började avta och jag kände mig ganska svag så såg jag mig själv i spegeln och kom plötsligt till insikt om att så här kunde inte en kultiverare vara, se ut och tänka. Den insikten gav en massa kraft och energi. Blödningarna fortsatte och jag läste och gjorde upprätta tankar för att öka min förståelse och för att rensa.

En dag läste jag Hong Yin (Tempering One’s mind and heart)…”Hardship suffering treated as joy Physical suffering can hardly be counted as painful …” Det fick mig att se och känna tacksamhet för de prövningar jag fick och att se positivt på det som pågick. Så kom North America Lecture Tour och där läste jag: ”När man råkar ut för vilket problem som helst ska man först se på sig själv. Detta är det största karaktärsdraget som skiljer Dafa-lärjungar från vanliga människor.”

Dessa meningar från Mästaren gjorde ett djupt intryck och fick mig att vända blicken mer inåt för att bli klar över fler fasthållanden. Jag började också att intensivt sända upprätta tankar.

Jag hade än en gång blivit väldigt svag, men var fast besluten att delta i Falun Dafas 10-årsdag i Stockholm. Det gick bra. Väl hemma igen sökte jag råd hos en medutövare som sade att det handlar om att släppa sig själv och göra allt med utgångspunkt från vad som är bäst för Fa. Sätta Fa först i allt du gör. Det var och har varit till stor hjälp. Jag insåg att jag hade gjort mycket utifrån själviska motiv. Så stoppade blödningarna.

När jag började skriva på detta blev jag rörd av tacksamhet över att jag får lov att vara en Dafa-lärjunge. Jag har en stark önskan att göra mer för Dafa, känner att det är viktigt och känner mig samtidigt förlamad när det gäller att agera – vet inte vad jag skall göra och hur. Det känns som om det är gas och broms samtidigt. Är nog rädd för att inte göra det tillräckligt bra och är därmed rädd för att skada Dafa, men jag ska göra mitt bästa för att släppa också detta fasthållande och att göra mer för Dafa.

Tack för att ni har lyssnat. Tack Mästaren.