Behöver sinnet en hjärna?

Av en utövare från USA

(Clearwisdom.net) Existerar medvetandet oberoende av hjärnan? Som Falun Dafa-utövare hyser vi inga tvivel beträffande det här, men finns det några bevis av den typ som den moderna vetenskapen kräver som vi kan visa upp för våra tvivlande vänner? Har människor upplevelser vid tillfällen när deras hjärnor är kliniskt döda och som de kan erinra sig senare, så kallade “nära-dödenupplevelser”? Hur ofta? Vilken typ av upplevelser? Kan de här upplevelserna hänföras till fysiologiska eller farmaceutiska processer som hör till döden, är de fysiologiska svar på dödshot eller utgör de upplevelser av en verklighet som går utöver den fysiska kroppens begränsningar?

Redogörelser för nära-dödenupplevelser finns i mängder i den västerländska litteraturen och började förmodligen på Platons tid och har fortsatt ända till våra dagar. De här redogörelserna kommer från alla historiska perioder och från många olika kulturer. De senaste 20 åren har det här området varit föremål för ett ökande antal forskningsrapporter. Ett flertal rapporter har fokuserat på barns upplevelser, vilka förmodligen har påverkats mindre av kulturella faktorer. Alla de här har varit retrospektiva studier och de specifika omständigheterna kring upplevelserna har inte kunna fastläggas. Möjliga samband eller avsaknaden av sådana samband med fysiologiska tillstånd har sålunda inte kunnat bedömas på ett tillförlitligt sätt. Inte förrän nyligen har det publicerats prospektiva studier beträffande frekvensen av nära-dödenupplevelser och av specifika subjektiva upplevelser och som korrelerar de här med objektiva fysiologiska mätningar.

Nyligen har en grupp engelska läkare och vetenskapsmän, ledda av Peter Fenwick och Sam Parnia, publicerat en prospektiv pilotstudie för att utvärdera frekvensen av och möjliga orsaker till nära-dödenupplevelser hos överlevande av hjärtstillestånd (S. Parnia et al., Återupplivande 48 [2001]: 149-156). Personer som överlevt hjärtstillestånd var bra objekt för den här typen av studie, eftersom de alla hade återupplivats genom en standardprocedur och alla fick sålunda samma droger och behandlingar. De här patienterna uppvisade alla minst två av de tre kriterierna för att dödförklara en person: hjärtat hade stannat och de kunde inte själva andas. I den kliniska miljön hade de flesta av de här patienterna även utvecklat det tredje kriteriet, fixerade utvidgade pupiller till följd av att aktiviteten i hjärnbarken hade upphört. Omfattande fysiologiska och farmakologiska mätningar gjordes av alla de här patienterna under deras vistelse på sjukhuset. Under ett års tid identifierades och intervjuades samtliga av dem som hade överlevt hjärtstillestånd vid Southampton General Hospital under sin vistelse på sjukhuset, efter sedvanliga garantier om skydd för forskningsobjekt och integritet i studien. Patienterna fick en fråga utan tidsbegränsning; om de hade några minnen beträffande tiden de hade varit medvetslösa. Upplevelserna hos dem som överhuvudtaget hade rapporterat någonting alls utvärderades enligt Greysons standardmetod och delades in i en grupp som hade haft nära-dödenupplevelser och en kontrollgrupp som inte hade haft sådana upplevelser.

Av de 63 intervjuade som hade överlevt hjärtstillestånd hade 56 (88.8%) inget minne av sin tid i medvetslöshet. Sju hade något slags minne och av dessa hade fyra (6.3%) upplevelser som motsvarade Greysons kriterier för nära-dödenupplevelser. Av de tre som inte motsvarade kriterierna, rapporterade två åtminstone ett kännetecken som var i enlighet med nära-dödenupplevelser. Av de fyra patienterna i gruppen med nära-dödenupplevelser, rapporterade alla att de hade kommit till en punkt utan återvändo. Tre av de fyra kom också ihåg att de hade sett ett ljust sken och de kände frid, bekvämlighet och glädje. Hälften av de fyra såg avlidna släktingar, gick in i ett annat tillstånd, upplevde att tiden gick fortare, tappade kontakten med sina kroppar, upplevde harmoni och hade förhöjda sinnesförnimmelser. Ingen av patienterna tyckte att upplevelserna var traumatiska eller oroande, de beskrevs snarare som behagliga. Ingen av de här patienterna upplevde ett utomkroppsligt tillstånd.

Patienten vars upplevelser fick högst poäng på Greyson-skalan, var en man som sade att han var en icke utövande katolik och en hedning. De andra tre patienterna i gruppen som hade haft nära-dödenupplevelser var icke utövande kvinnor inom Engelska Kyrkan. Möjliga fysiologiska orsakssamband kunde inte undersökas ordentligt i den här pilotstudien, på grund av det ringa antalet patienter i grupperna. I ljuset av den vanligt förekommande förklaringen att nära-dödenupplevelser är ett resultat av att hjärnan inte får tillräckligt med syre, är det intressant att notera att patienterna som hade haft nära-dödenupplevelser faktiskt hade haft högre syrenivåer än kontrollgruppen. Den exakta tidpunkten då upplevelserna gicks igenom var svårt att precisera i den här studien. Uppgifterna pekar på den överraskande slutsatsen att nära-dödenupplevelserna ägde rum under perioden i medvetslöshet, när hjärnan fungerar så dåligt att patienten är djupt komatös och hjärnstrukturerna som vanligtvis anses nödvändiga för subjektiva upplevelser och minnen är drastiskt försämrade. Om nära-dödenupplevelsen ägde rum under den tid då medvetandet var förlorat, borde den vara förenad med minnen av mentala intryck från början av händelsen. Ingen av personerna rapporterade detta. Upplevelser som inträffar under tiden som medvetandet återfås är förvirrade vilket de här inte var. De här personerna hade klara minnen med väl strukturerade, berättande, tydliga kännetecken som var lätta att komma ihåg, till skillnad från förvirrade hallucinationer. Ingen av personerna rapporterade utomkroppsliga upplevelser, även om det är en relativt vanligt förekommande fenomen i de retrospektiva studierna. Parnia och hans medarbetare hade förberett sig att testa alla sådana rapporter, genom att hänga upp särskilda skivor i taken i salarna, innan studien startade. De här skivorna hade särskilda figurer i riktning mot taken, som inte var synliga nerifrån. Om någon hävdade att han eller hon hade lämnat kroppen och befunnit sig nära taket, borde han eller hon kunnat identifiera figurerna om så verkligen var fallet. Om förnimmelsen var psykologisk till sin natur, borde figurerna inte kunna identifieras.

I den här studien redovisade Parnia och hans forskare bevis för att nära-dödenupplevelser hos överlevande av hjärtstillestånd är relativt ovanliga och att de förmodligen inträffar under perioder då hjärnan inte fungerar. Av de minnen som inträffar under den här “medvetslösa” perioden, uppvisar majoriteten åtminstone några kännetecken på nära-dödenupplevelser. Uppenbarligen måste en mycket större prospektiv studie, förmodligen innefattande ett flertal institutioner, genomföras för att få tillräckligt med objekt så att de psykologiska, de översinnliga och de fysiologiska aspekterna av de här upplevelserna kan studeras mer adekvat.

Efter att den här avhandlingen var klar berättade Dr Parnia för journalister från Reuters i en intervju i juli, att han och hans kollega hade hittat fler än 3 500 personer med tydliga minnen av upplevelser som uppenbarligen inträffat när de var kliniskt döda. En patient var bara 2,5 år gammal när han drabbades av hjärtstillestånd. Hans föräldrar sade att pojken “ritade en bild av sig själv som om han befann sig utanför kroppen och tittade ner på sig själv. Den var ritad som om det fanns en ballong fäst vid honom. När de frågade vad ballongen var, sade han ’När man dör ser man ett ljust sken och man är ihopkopplad med en sträng.’”. Under sex månaders tid efter att han hade skrivits ut från sjukhuset, fortsatte han att rita samma scen.

Dr Parnia spekulerade i att det mänskliga medvetandet kan fungera oberoende av hjärnan och att det använder den som en mekanism för att manifestera dess tankar, liksom en TV-apparat översätter signalen som kommer genom etern till bilder och ljud.

Beträffande utomkroppsliga nära-dödenupplevelser sade han, “När de här personerna har upplevelser säger de, ’Jag fick den här intensiva smärtan i bröstet och plötsligt svävade jag i hörnet av mitt rum och jag var så lycklig, det var så behagligt. Jag tittade ner och insåg att jag tittade på min kropp och doktorerna runt omkring mig, som försökte rädda mig och jag ville inte återvända.’”

“Saken är den att de beskriver att de ser de här sakerna i rummet, sin kropp. Ingen säger någonsin, ’Jag fick en sådan smärta och i nästa ögonblick for själen iväg.’”.

Reuters artikel:
http://dailynews.yahoo.com/h/nm/20010629/sc/life_consciousness_dc_1.html

Källa: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2002/8/26/25775.html

Hämtat från PureInsight Net