Minnen av ljus

Susana och Sam var grannar. Susanas föräldrar var fattiga landsortsbor och Sam var barn till en snickare. Susana förlorade sin syn efter en allvarlig sjukdom när hon var ett år gammal. Sam och Susana hängde ihop ända sedan de var små och hade blivit riktigt nära vänner.

Det var inte förrän Susana var tre år som hon lärde sig att gå och vid den tiden var Sam redan åtta år gammal. Han tog med henne till floder och berg, han lärde henne att flyga med en drake och de skötte om gäss på bete tillsammans. Han brydde sig inte om att hon var en liten blind flicka. Vid fyra års ålder kunde Susana tala om vindriktningarna, hon luktade på blommorna och hon lyssnade på fågelsången. Hon var väldigt inåtvänd och blyg, hon var inte bra på att uttrycka sig verbalt och hade sitt hår uppsatt i två flätor. Stadens barn gjorde sig lustiga över henne och hon fick inte vara med dem och leka. En gång när en pojke gjorde en grimas åt henne försökte Sam få honom att sluta. Den lille pojken sade, ”Susana kan inte se mig! Hon är ju ändå blind. Hon kommer för alltid att leva i mörker.” Det här var den första gången som Susana hörde ordet ”mörker”. Hon frågade Sam vad som menades med mörker, men Sam visste inte hur han skulle besvara frågan.

Att kunna känna ljuset är tillräckligt

En dag när Susana var fem år gammal kom Sam över på besök. Han tog henne till fönstret så att solstrålarna värmde hennes ansikte. Därefter frågade han vad hon kände. Efter att ha stått i eftermiddagssolen en lång stund, sade den lilla flickan, ”varmt”. Efter ytterligare en liten stund lade hon till, ”lite hett”. Då sade Sam till henne, ”Susana, så länge du kan känna ljuset är det tillräckligt. Du behöver inte förstå vad mörker är.”

Susana började lära sig läsa blindskrift när hon blev sex, medan Sam som precis hade fyllt elva gick i skolan i staden. Sam behandlade aldrig Susana som en blind person. De klättrade ändå i bergen och vallade djur tillsammans. Susana lärde sig till och med att klättra i träd. Ibland somnade Susana på en gren och Sam brukade bära henne hem på sin rygg. I varandras sällskap växte de upp på det här viset.

En dag tidigt på morgonen efter ett regn, var Susana på sitt rum när hon fick höra folk glatt ropa utanför. Barn klappade händer och skrek: ”Titta! Skynda er och titta!”. Hon gick ut ur huset och frågade, ”Sam, vad är det som har hänt?”. Sam svarade upphetsat, ”Det är en regnbåge! Det är en så underbar syn att skåda!”. Susana började plötsligt att gråta och det här var den första gången som hon hade gråtit över att hon inte kunde se.

Längtan efter det mystiska Kina i öst

När Susana var nio kunde hon, förutom att läsa blindskrift, berätta alla slags historier. Barn i staden kom för att lyssna på hennes historier varje söndag. Sedan dess lät de bli att bråka med henne. Även vuxna tyckte att det var märkligt att hon kunde veta så mycket utan att kunna se.

Sam hade redan flyttat ifrån staden för att gå på gymnasiet. När han varje helg kom tillbaka berättade han för Susana vad som hade hänt i skolan. Han samlade massor av glaspärlor och gav dem till Susana. Sams favoritämne i skolan var historia. Han berättade för Susana om ett urgammalt land som hette Kina på andra sidan jorden. I det här österländska landet levde ädla kejsare och prinsessor med mörkt hår. Efter det hyste båda en längtan efter det här mystiska landet.

En jättelik Gud visade sig inuti en vacker ljuscirkel

Kärt och underbart—på det här viset växte de upp tillsammans. När Susana var elva stötte de på någonting väldigt konstigt. Det var en sommarkväll medan de fångade eldflugor vid floden. Helt plötsligt syntes en ljuscirkel framför ögonen på Sam som glittrade med mycket vackra lysande men milda färger. Sam hade aldrig sett någonting liknande.

Sam var mycket förvånad. Han sänkte sin röst och sade, ”Susana!”. Just då kände sig Susana också väldigt varm. Hon frågade, ”Sam, vad är det? Är det ljus?” Plötsligt såg Sam en jättelik man träda fram inuti ljuscirkeln. Han var så vacker att det inte gick att beskriva. Han stod i ljuscirkeln och tittade vänligt ner på dem. Sam och Susana omslöts av en ljusstråle. Under tiden hörde de en vänlig röst som sade åt dem, ”Ni är mina barn”. Just då var det som om hela världen hade blivit alldeles tyst.

Löfte om ett framtida besök i Öst

Det här var ett sådant magiskt ögonblick! De var fortfarande omslutna av den magiska atmosfären, även efter att den jättelika mannen hade försvunnit. De stod alldeles stilla, utan att röra sig. Det här var verkligen en oförglömlig sommar. Till att börja med trodde Susana att Sam hade sett Gud, men Sam försäkrade henne om att den jättelika mannen som han sett inte var Gud för han bar gyllengula kläder.

Efter att Sam återvänt till skolan letade han efter information beträffande gyllengula kläder. När han kom tillbaka berättade han för Susana att bara en österländsk Gud skulle bära den här typen av kläder och stå inuti en stor ljuscirkel och folk kallar honom för ”Buddha”. Ändå förstod de inte varför den här jättelike Buddhan sade att de var hans barn och var de inte Guds barn? De vågade inte berätta för de vuxna om den här händelsen. I alla fall fick den här sommarhemligheten dem att längta ännu mer efter Östern. De utfärdade ett löfte att de, när de blivit vuxna, skulle bege sig till Östern och leta efter den här jättelike Buddhan.

Ödet kan dock inte styras över

Inom kort hade Sam och Susana blivit vuxna. Deras vänskap hade vuxit sig ännu starkare. De kunde till och med förstå varandra utan att växla ord. Till sist lämnade de sina föräldrar, de sade adjö till den lilla staden och slog sig ner i en stor stad för att förtjäna sitt uppehälle. Sam hade två arbeten, ett som brevbärare och det andra på en restaurang. Han arbetade mycket hårt för att kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna resa. Han ville åka till Indien först eftersom han var mycket intresserad av indisk Yoga. Susana arbetade för ett krigsinstitut, men ville bli författare. Naturligtvis hade ingen av dem glömt deras sommarhemlighet, inte heller hade de glömt sina löften.

Efter att ha gått igenom den märkliga upplevelsen den sommaren började Susana mirakulöst se alla slags fantastiska scener i sitt sinne. Hon berättade ofta för Sam att hennes minne av ljuset kom från den sommaren då hon var barn. Hon hade förmågan att se sakerna som tillhör insidan av sinnet, ändå kunde hon inte se sakerna utanför sinnet som du och jag kan se. Hon kunde se andra världar, ändå kunde hon inte se den här världen.

Ödet är emellertid bortom vår kontroll. När hon var tjugotre blev Susana infekterad av malaria vilket var en väldigt förfärlig sjukdom på den tiden. Susana plågades av malaria i elva dagar. Hon avled på natten, den elfte dagen. Innan hon dog bad hon Sam, ”Lova mig att om jag någonsin befinner mig i mörker igen i mitt nästa liv, så hjälp mig då också. Lova mig att du i ditt nästa liv far till Öst för att leta upp den jättelike, österländske Buddhan”.

Åter tillsammans i det här livet för att uppfylla gamla löften

Vilken hjärtslitande sorg som skapar separation i livet och avsked i döden! Med tårar i ögonen, nickade Sam hela tiden. De var båda influerade av österländsk tro och de trodde på ett liv efter döden. De hade växt upp som nära vänner, ändå var de alldeles handfallna och visste inte vad de skulle ta sig till nu när de stod inför döden. De fick inte ens tillfälle att växla de ord som hade funnits djupt i deras hjärtan, ”Jag älskar dig!”

I det här livet har kvinnan som tidigare hette Susana blivit en Falun Dafa-utövare och hon bor i Kina. Hennes tidigare liv utspelas som en film framför hennes ögon. Hon suckar, ”Hej Sam. Tiden flyr bakåt och leksakerna av trä och de färgglada glaspärlorna som du gav till Susana finns där fortfarande, täckta av tidens damm. Kanske kan du inte komma ihåg vår gamla vänskap, men jag vill fortfarande tacka dig för att du höll ditt löfte. När jag återvände till mörkret hjälpte du mig verkligen en gång till. Vi är emellertid alla skyldiga ödet vår tacksamhet då vi verkligen fann Lorden av Buddhor och det här är den sanna meningen med våra liv!”.

Kinesisk version finns på: http://www.minghui.cc/mh/articles/2002/6/3/31234.html