Cheng Xiangong hette egentligen Wu Ding och han bodde i Wuli, Wu kommun, staden Guiyang. Eftersom han föddes under Handynastin var han redan 2 m lång vid 13 års ålder. Han var en lägre tjänsteman som arbetade vid kommunen och han var en mycket fåordig man. Han såg annorlunda ut jämförelsevis med andra och det fanns något vördnadsbjudande över honom. Cheng hade ett stort hjärta och ställde sig aldrig in hos sina överordnade. Alla människor sade att han var dum. Då han hade en naturlig talang kunde han förstå Taoskrifterna redan vid unga år när han själv läste dem.
En dag åkte han till huvudstaden i ett ärende och passerade staden Changsha på sin återresa. Han kunde inte finna ett ledigt hotell så han sov i ödemarken. Plötsligt hörde han någon tala i trädet ”Låt oss åka till Changsha för att köpa medikamentet”. Cheng Xiangong tittade upp och såg till sin överraskning två vita tranor som satt i trädet. På en gata i Changsha såg han två människor som gick med två vita paraplyer. Cheng Xiangong närmade sig dem och inviterade dem till middag. Efter måltiden gick de två utan att tacka för sig. Xiangong följde efter dem ett par kilometer tills de två frågade ”Vill du ha någonting av oss eftersom du följt efter oss så länge?” Xiangong svarade ”Jag är av låg börd och jag har hört att ni har en Taoväg där man kan uppnå evigt liv så jag följde efter er”. De två utbytte ett leende och tog fram en bok ur en ask av jade. De bläddrade igenom boken och fann Cheng Xiangongs, eller Wu Dings namn i den. De gav Cheng Xiangong två piller och bad honom svälja dem. De två sade till Cheng Xiangong ”Du kommer att få Dao och bli en jordisk gud”. Sedan skickade de hem honom. Från och med den stunden visste Cheng Xiangong svaren på alla världens hemligheter och han kunde t.o.m. förstå djurens och fåglarnas språk.
Efter att ha återvänt hem skickade kommunen Xiangong till kommunchefen för att överlämna chefens lön. Chefens namn var Zhou Xin och han var duktig på att känna igen enastående människor. Han frågade efter Xiangongs namn när han träffade honom och Xiangong svarade ”Jag heter Cheng Wuding och jag är en lägre tjänsteman vid kommunen”. Chefen tyckte om Cheng Xiangong och tog honom under sitt beskydd. Snart befordrade chefen Cheng till chefssekreterare. En gång talade Xiangong med sina kollegor och en flock sparvar kvittrade. Xiangong började skratta. När han tillfrågades om varför han skrattade svarade Xiangong ”En kärra välte på Norrgatan och det är ris överallt. Sparvarna berättar för varandra att flyga dit för riset skull”. Kollegorna trodde inte på detta och skickade dit någon för att kontrollera vad han sagt och det var verkligen så som Xiangong hade berättat.
De rika och mäktiga i kommunledningen klagade alla för chefen att Cheng Xiangong, en person av låg börd, befordrats in i ledningen. Chefen sade ”Ni känner inte till den sanna orsaken”. Två veckor senare bjöd chefen in Cheng Xiangong att bo med honom. Vid det nästa årets början firade ledningen det nya året och fler än trehundra människor samlades för en fest. De frågade om Xiangong ville leda en vadhållning. Efter en runda tog Xiangong plötsligt en munfull vin och spottade ut den i sydostlig riktning. Alla chockerades och tänkte dåliga tankar om honom. Bara chefen sade ”Det måste finnas en orsak till detta”. Han frågade Xiangong om orsaken och Xiangong svarade ”Linwu kommun började brinna och jag kvävde elden med vinet”. Alla gästerna skrattade och kallade det för nonsens. Nästa dag rapporterade etikettjänstemannen till chefen att Xiangong hade uppträtt oförskämt på nyårsfesten och chefen sände en person till Linwu kommun för att undersöka saken. Till sist rapporterade Zhang Ji från Linwu kommun att ”på nyårsdagen höll kommunledningen en fest och styrelsesalen fattade plötsligt eld omkring kl. 3 på eftermiddagen. Elden började i nordvästlig riktning. Solen sken på en molnfri himmel. En sydlig vind blåste och elden spreds snabbt. Plötsligt dök mörka moln upp i nordväst som snabbt rörde sig mot kommunen. När molnen hade nått kommunen började ett häftigt regn falla och elden släcktes omedelbart. Konstigt nog luktade regnet som vin”. Människorna chockerades över vad de fick höra och insåg att Cheng Xiangong inte var en vanlig människa.
Senare byggde chefen ett hus åt Cheng Xiangong i kommunens västra hörn. Cheng Xiangong flyttade in tillsammans med sin mor, broder och två barn. Två år senare bad Xiangong om att få ledigt p.g.a. sjukdom och åkte hem för att vila. Han avled oväntat fyra dagar senare och chefen höll en begravning för honom. Två dagar senare hade människorna fortfarande inte tagit av sig sina begravningskläder. Xiangongs vän kom till kommunen från staden Linwu och mötte Xiangong på en mulåsna i riktning västerut. Han frågade Xiangong ”Det är nästan mörkt, vart ska du?” Xiangong svarade honom ”Jag är på väg till Mixi och kommer snart tillbaka. Jag glömde mitt svärd hemma innan jag åkte och jag ställde mina skor på kycklingburen. När du kommer förbi mitt hem kan du då vara så vänlig och säga åt dem att ställa skorna där de borde stå”.
När den här vännen kom till Xiangongs familj och hörde klagogråt blev han mycket förvånad och sade ”Jag talade just med Xiangong vid Wuchanggang och han sade att han skulle till Mixi och snart skulle vara tillbaka. Han bad mig också att ni skulle ställa undan hans svärd och skor, hur kunde han dö så fort?” Hans familj sade ”Hans svärd och skor begravdes tillsammans med honom, hur kan de vara någon annanstans?” De begav sig därför till hans chef och bad honom om råd. Chefen beslöt sig för att öppna kistan för att kontrollera. I kistan låg endast en blå bambukäpp, omkring 2.3 m lång, men Cheng Xiangongs kropp fanns inte där. De förstod då att Cheng Xiangong hade blivit en gud. Senare kallade människorna Wuchanggang, den plats där han hade passerat på en mulåsna, för Luogang. Luogang ligger ungefär 16 km väster om kommunen.
(Berättelse från Shen Xian Zhuan [Berättelser om gudar])
Översatt från: http://www.pureinsight.org/pi/articles/2002/11/11/1201.html
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...