En tysk invånare talar ut: "Hjälp oss rädda våra familjer och vänner undan förföljelsen" – del 1

Mitt namn är Jeng-Tong Chang och jag är en Falun Gong-utövare som bor i Tyskland. För närvarande studerar jag datavetenskap vid Augsburgs universitet.

I juli 1994, under mitt sommarlov, fick jag en födelsedagspresent av en vän, det var boken Zhuan Falun. Han tillbringade över två timmar med att berätta för mig vad det handlade om. Jag kände att det var något som jag ville ha. Efter en tid förstod jag att det handlade om att vara en god människa och gradvis nå en högre moralstandard. Jag kunde känna hur jag sakta förändrades. Jag började tänka på andra först och såg alltid inåt när jag upplevde några problem. Samtidigt kändes min kropp mycket lätt och jag led inte av några sjukdomar. Jag och min hustru, Hsiao-Yan Wang, har många vänner som också utövar Falun Gong.

I juli 1999 beordrade Jiang Zemin förföljelsen av Falun Gong. Vid midnatt den 20 juli 1999 söktes många av våra vänners hus igenom och de arresterades. Snart tillkännagavs det att Falun Gong var förbjudet i Kina. Jiangs regim använde media för att sprida lögner. Det kändes som om taket rasade in och marken sjönk. Hundra miljoner människor berövades plötsligt sina grundläggande mänskliga rättigheter. Människor som under flera år utövat Falun Gong i parkerna misshandlades, arresterades och bötfälldes om de upptäcktes.

Under en period var vi ganska förvirrade, då vi inte förstod varför regeringen skulle vilja förfölja så många goda människor som inte var intresserade av politik eller rikets affärer. Men en sak var vi klara över – vi var inte de människor som vi pekades ut att vara i den statskontrollerade median. Vi började berätta för människor att vad som presenterades i media var lögner och att Falun Gong-utövare var bra människor. Detta löste emellertid inga problem. Istället blev förföljelsen ännu värre. Utövarna kidnappades. Sedan arresterades de och skickades till arbetsläger, där de misshandlades av poliser och kriminella. När de började hungerstrejka i protest mot den orimliga behandlingen, tvångsmatades de brutalt. En av mina vänner som är sjuksköterska berättade för mig att denna behandling är ytterst riskfylld.

I maj 2000 berättade min hustru för mig att hon tänkte åka till Peking för att vädja. Jag visste att hon noga tänkt igenom sitt beslut. Hon hade föreställt sig värsta tänkbara scenario. Men jag vet att hon inte åkte för sin egen skull, utan för de miljontals människor som förföljs enbart för sin tro på sanning och rättvisa. Jag sade till henne att jag stödde hennes beslut. Innan hon for bad hon mig ta väl hand om vår tvååriga dotter.

(Fortsättning följer)