1. Inget sätt att vädja
I oktober 1999 åkte jag ensam till Peking. Jag hade aldrig rest till avlägsna platser tidigare och visste inte var det centrala besvärs- och vädjandekontoret låg. Jag frågade en polis och han tog mig till Jilin-provinsens sambandskontor i Peking.
På sambandskontoret visiterade de mig två gånger med våld och tog alla mina pengar och värdefulla personliga saker. De sa att mina tillhörigheter skulle återlämnas till mig efter jag åkt hem, men inget återlämnades någonsin trots att de togs för över två år sedan. I själva verket togs sakerna av polisen som behöll dem själva. Jag eskorterades av polisen per tåg hem och hölls fänglsad med handklovar hela vägen. Tian Ge, chef för Changchuns gatupolisstation, samt polismännen Su Wei, Zhang Yonghai och Wang Caiyun (lokala gatupoliser) väntade på mig på järnvägsstationen. De slog, sparkade och förbannade mig offentligt inför andra människor och tog mig sedan till det första fånglägret i Changchun.
2. Bevittnande arbetslägrets mörker
I december 1999 internerades jag i Jilinprovinsens arbetsläger för kvinnor (också kallat Changchuns Arbetsläger Heizuizi). Under det dryga år som jag var på denna fasansfulla plats var de dagliga arbetstiderna från 04.00 till 23.00 eller senare. Ibland fick jag inte sova på mer än 30 timmar och måltidspauserna var mycket korta. Jag var så hungrig att jag nästan svimmade varje dag innan lunchen serverades och min hälsa försämrades allt mer. En medutövare försökte en gång äta några kex när hon var hungrig men den hjärtlösa vakten Li Man spolade ner kexen i toaletten. Efter att ha fått elchocker av elektriska batonger blev jag inkontinent, kunde inte hålla mig och svimmade ofta.
År 2001 led jag av hjärtattacker efter upprepade elchocker, något som gjorde det svårt att andas eller röra mina händer och fötter. Chuanyings Statliga Säkerhetsbyrås Områdessektionschef Sun Yanhong (fonetisk stavning), skrek åt mig, ”Du låtsas vara sjuk, du blir den första som skickas till arbetslägret.” Fang Siyi, som led av en medfödd hjärtsjukdom och hölls fängslad i min sovsal, torterades tills hon svimmade. Läkaren som behandlade henne sa, ”Du borde tacka mig. Om jag hade kommit bara ett par minuter senare skulle du ha dött.” Staden Jilins tredje interneringscenter vägrade ta emot henne (på grund av hennes svaga hjärta), men den obarmhärtige Sun Yanhong skickade henne dit ändå genom att dra fördel av en obetald gentjänst. Efter Fang några gånger fått elchocker med elbatonger i det tredje interneringscentret skickades hon till 222 Militärsjukhus. Chefen för det tredje interneringscentret bad polisens områdeskontor i Chuanyin ta tillbaka Fang i rädsla för att hon skulle dö i lägret. Men områdeskontoret i Chuanyin tog inte emot henne. Som en följd blev Fang kvarlämnad på sjukhuset.
Jag skickades tillbaka till Changchun där samtliga åtta vakter förbannade mig och den elake polismannen Ye sade, ”Vi har väntat på dig varje dag. Jag ångrar att jag inte slog dig med en elektrisk batong förra gången.”
Ungefär i slutet av maj eller i början av juni, berättade polisen för oss att enligt order från centrala myndigheter skulle alla Dafa-utövare reformeras eller interneras på obestämd tid. Således intensifierades förföljelsen av Dafa-utövare och våra liv blev ett levande helvete.
Wang Dongmei, en kvinna på 31 år, var arbetare i 5704-fabriken. År 2000, under tiden i fängelset, fick hon elchocker av ett flertal vakter med elektriska batonger. Hon grät ständigt på grund av chock. De kvinnliga utövarna Li Rong och Wang Mingjuan blev också misshandlade eftersom de inte ville ge upp utövandet av Falun Gong. Jag såg att de bara fick sova tre av 24 timmar. Efter att Wang Dongmei frigivits sändes hon i november 2000 till interneringscentret. Vakten Li Man slog stackars Wang tills hon var mycket blek och inte längre kunde stå upp. Sen torterade den omoraliske Li Man och en annan brottsling Wang Dongmei genom att paradera med henne genom alla rum och låta brottslingarna slå Wang inför alla som var där.
Vid den tiden, på grund av att jag blivit torterad så mycket, så tilltog i en skrämmande omfattning min hjärtklappling och mina händer skakade. Områdeschefen Yao och andra tog sig en titt på mig och sade ingenting, i total avsaknad av något som helst medlidande. Efter denna kontroll förvägrade de att ge mig medicinsk behandling.
Tillbaka till Chuanyins Statliga Säkerhetsbyrå så pressade en bedräglig polis där min familj på 3.150 Yuan (kinesisk valuta, en normal månadslön för en kinesisk stadsarbetare är ungefär 500 Yuan) under förevänding att ta betalt för ”transportkostnader,” men de skrev inte ut något kvitto. På morgonen den 25 juli 2001, ringde polismannen Zhang från Chuanyin Statliga Säkerhetsbyrå till mitt hem för att säga att hade för avsikt att kontrollera min fysiska hälsa. Under eftermiddagen kom Tian Ge från Changchuns gatupoliskontor och lokale polismannen Zhang Yonghai till mitt hem och sa till min far, ”Hon kommer att tas till sjukhus för en fysisk läkarundersökning och kommer att föras hem - garanterat.” Min far var inte överens med dem och sa, ”Hon har varit hemma mindre än en vecka, vad är det för mening med att göra en läkarundersökning?” Tian Ge sa, ”Om hon inte åker, kommer någon och arresterar henne.” Så de två grymma polismännen tvingade mig att följa med dem trots att de inte visade upp några gällande rättsliga dokument.
Jag anlände vid tretiden på eftermiddagen till Changchuns fångläger med Zhang Yonghai och andra. Av någon anledning gjordes inte någon läkarundersökning. På vägen hem bad jag dem gång på gång att få ringa ett telefonsamtal men min förfrågan avslogs. På kvällen sa de att jag hade skickats till Changchun för att interneras med andra utövare. Ca kl 22.00 blev vi olagligen internerade på ett hotell i stadsdelen Shahezi i Jilin.
Polisen turades om att övervaka oss. Polismännen från Nanjins gatupoliskontor var väldigt ohövliga mot mig.
I tvångsarbetslägret försökte polisen tvinga alla Dafa-utövare att skriva en "avståndstagande garanti” (att ge upp utövandet av Falun Gong). De första tre dagarna använde de ibland grupper med människor för att försöka hjärntvätta Dafa-utövare. Dafa-utövare fick inte tillåtelse att sova under tre nätter för att desorientera dem mentalt. Dafa-utövare som inte avsade sig utövandet torterades till gränsen av vad de kunde uthärda, fick elchocker av elektriska batonger, fastbundna vid en ”död mans säng,” eller stängdes in i en låst cell tills de nästan var döende. Då Dafa-utövarna efter en tid började återhämta sig, upprepade polisen tortyrprocessen. I första brigaden, där jag var, bands Piao Lianying två gånger vid en stålsäng, utan filtar eller kuddar och allt intag av mat samt tömning av tarm och blåsa skedde medan hon låg bunden. Andra gången, var Piao bunden i över en månad. När hon lösgjordes från fängslet kunde hon inte röra den ena armen och hon var svårt skadad. Det var en Dafa-utövare från Huaxun som envist vägrade skriva en ”avståndstagande garanti.” Hennes familj fick inte tillstånd att träffa henne eller skicka henne kläder. Vem som än gav henne kläder eller andra saker blev plågad eller straffad. Hennes föräldrar, som inte visste om hon fortfarande levde, blev mycket oroliga.
En Dafa-utövare låstes i över en månad in i en låst cell. Upplevelsen gjorde henne mentalt förvirrad och oförmögen att känna igen folk, trots detta lät inte den avskyvärda polisen henne gå.
När jag for till kliniken för att träffa en doktor såg jag en kvinnlig Dafa-utövare bunden på ”död mans säng.” En polisman gav henne en injektion och började sedan att på ett grymt sätt tvångsmata henne medan en grupp polismän gav henne elchocker med elektriska batonger. Kvinnan blev nästan torterad till döds och likväl grät hon inte, tack vare den styrka hon fått från utövningen av Falun Dafa. Poliskvinnan Li Man bad oss att titta åt andra hållet för att slippa se tortyren. Wang Xiufen från 4:e brigaden var högskolelärare på Jilians specialjordbruksskola. Efter att ha blivit inlåst i den stängda cellen, blev även hon mentalt förvirrad. En del utövare torterades till och med till döds i lägret.
En dag spelade fyra polisvakter kort och vid midnatt somnade två av dem medan de övriga två höll ett öga på mig. Jag tog min chans och jag försökte fly. Emellertid bröt jag mina ben. En polis, i trettioårsåldern, sprang mot mig, svor åt mig i ungefär fyra minuter och släpade sedan iväg mig utan nåd. Ägaren av hotellet och gästerna såg alla vad som hände. Polisen stoppade igen min mun för att hindra mig från att skrika.
På 222 Militärsjukhuset bad jag läkaren att låta min familj få veta var jag var. Polisen från Nanjinggatan sa snabbt, ”Nej, informera inte hennes familj.” Läkarna tittade på mig helt oberörda och utan någon medkänsla i sina hjärtan. Istället för att försöka rädda mig, tänkte polisen bara på hur de skulle kunna smita från ansvaret för mitt tillstånd. Jag blev överförd till stadssjukhuset och hoppades att smärtorna skulle ta slut; men det var faktiskt bara förspelet till någonting ännu värre. När mina skador skulle läggas om skrek jag på grund av de fruktansvärda smärtorna; så min mun stoppades igen för att dämpa mina skrik. Läkaren sa att min puls låg på över 120 slag per minut och att en akut injektion var nödvändig. Men jag fick ingen medicinsk hjälp på över två timmar.
Mitt sinne var inte särskilt klart vid det tillfället. Vid niotiden på morgonen började en poliskonstapel från Nanjinggatan att skriva rapport om min situation. Han skrek hela tiden åt mig, vilket fick min hjärtklappning att öka och orsaka bröstsmärtor. Senare skrev han någonting som inte stämde med faktiska händelser och bad mig skriva under. Först efter jag signerat informerade någon min familj om var jag befann mig. Senare förstod jag att polisen försökte smita undan sitt ansvar. Under en hel dag fick jag ingen mat och fick inte heller prata med andra patienter.
3. Min far misshandlades
Mina föräldrar är i femtioårsåldern och har en försvagad fysisk kondition. Min mamma led av en allvarlig hjärtsjukdom. På grund av mig gick de till den lokala polisstationen för att tala med Zhang Yonghai. Zhang blev rasande och skrek, ”Ja, jag lurade er, än sen då!” Sedan började sju polismän misshandla min pappa medan andra stod och väntade på nästa runda med stryk. Min far lämnades med många blåmärken på sin kropp. En polis skrek, ”Låt fängsla honom!” En annan polisman ville släpa ut min mor, men min mor vägrade gå, annars skulle det inte finnas några vittnen till hur svårt de hade torterat min pappa.
Den 6 februari 2002 åkte min mamma och jag till Chuanyins Statliga Säkerhetsbyrå för att tala med ställföreträdande chef om misshandeln min pappa fått utstå, men ingen ville lyssna på oss. Då åkte vi till Changchuns gatupolisstation, där polisman Xie Yafeng sa, ”Det är en fråga för en högre nivå. Vadhelst de ber oss säga så säger vi det.” Han sa också skamlöst, ”Om ni vill stämma oss, sätt igång bara.” På morgonen den 9 februari, när två lokala gatupoliser kom till mitt hem så beskrev jag vad som hade hänt. Senare sa Zhang Yonghai till mig, ”Det finns ett internt dokument hos den Statliga Säkerhetsbyrån som säger att polisen kan döda eller misshandla Falun Gong-utövare och de kommer inte att hållas som ansvariga.”
Polisen borde skydda godhjärtade medborgare och arrestera lagbrytare och mördare. Men nu gör de det motsatta: de torterade en oskyldig äldre man. De tvingade mig skriva på en nedtecknad redogörelse och slängde in mig på ett sjukhus för att jag skulle få lida av smärtor under dagar och nätter utan någon medicinsk behandling.
Polisen brydde sig aldrig om vårt lidande eller tog något ansvar för det. Jag var tvungen att betala alla mina egna medicinska utgifter och också utgifter för att behandla min fars skador efter polisens misshandel. När han blev utan pengar, lånade min far pengar från sin arbetsenhet, nu har han fått förskott på sin lön fram till det kinesiska nyåret.
Den Statliga Säkerhetsbyrån har konfiskerat åtskilliga tusen Yuan av mina pengar och personliga saker utan att återlämna dem eller ens skriva ut ett kvitto åt mig. När kommer rättvisan att segra? Jag hoppas att alla tjänstemän i den Statliga Säkerhetsbyrån kommer att besöka min familj för att undersöka de fakta jag har presenterat. Jag hoppas att regeringen återger mig min rättvisa.
Godhjärtade människor, var snälla tänk på det! Jiangs regim har på ett grymt sätt förföljt Dafa-utövare som utövar principerna Sanning - Godhet- Tålamod. Vilken stor katastrof det kommer att föra med sig till vårt land och vårt folk!
Namnen på polismännen vid Changchuns gatupolisstation, Chuanyindistriktet.
Tian Ge (pager: 86-432-127-5503009)
Bai Shan, Zhang Xuemi, Yu Guanghong, Yao Zhengqi, Su Yongguo, Ni Zhigang, Song Hailong, Piao Guangguan, Zhang Yonghai, Xie Yafeng.
Översatt från:http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2003/1/1/30416.html
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...