Beslutsam i min utövning efter att ha utstått två år av omänskligt förtryck

Efter att jag 1996 introducerats till Falun Dafa av en släkting började jag läsa boken Zhuan Falun (huvudtexten i Falun Gong). När jag läste den en andra gång somnade jag. När jag vaknade var allt jag såg ett gyllene sken. Djupt inom mig visste jag att det jag läst var en sann kultiveringsväg. Från den stunden bestämde jag mig för att kultivera hela vägen igenom. I juli 1999, kom emellertid en kommitté från mitt bostadsområde för att trakassera mig. De ville att jag skulle lämna över alla Falun Dafa-böcker till dem. Jag sade, "Jag kommer inte att ge er böckerna. Vem som än kommer, så är jag inte rädd. Den här boken är välgörande för folket och för samhället." Den 5 september samma år, bestämde jag mig för att åka till Peking för att vädja. Innan jag slutfört min vädjan på det Nationella Besvärs- och Vädjandekontoret i Peking, skickades jag till den Administrativa Byrån i Peking och sedan skickades jag direkt tillbaka till min hemstad där jag olagligt internerades i femton dagar. Jag tvingades bära boja i tre dagar enbart för att jag övade Falun Gongs övningar. När jag släpptes, krävde den lokala polisstationen 5 000 Yuan (vilket motsvarar 10 månadslöner för en anställd arbetare inom stadsregioner) kontant från min familj.

Den 27 oktober 1999, skickades jag av polisen till det lokala "Lägret för Utbildning via Tvångsarbete". Jag tvingades delta i en hjärntvättsklass. Jag tvingades att stå på ett elementrör som straff för att jag gjort Falun Dafas övningar. De ansvariga försökte få mig att säga, "Jag slutar att göra övningarna" innan de tänkte låta mig stiga ner från röret. Jag vägrade göra det och uthärdade. Oavsett hur trött jag var eller hur smärtsamt det blev, sade jag inte ett enda ord. Angriparen använde elektriska batonger för att chocka mig och frågade illvilligt, "Hur mår du nu? Vill du fortfarande öva?" Jag fortsatte att vara tyst. Jag var i hjärtat beslutsam att inte ge upp, även om jag stod ansikte mot ansikte med döden. På det viset hade de laglösa tjänstemännen inget annat val än att ge efter.

En dag tvingades alla Falun Dafa-utövarna vara med på ett möte. Under mötet läste en politisk Tjänsteman propagandamaterial som fördömde Falun Dafa och förnedrade Läraren. Jag ställde mig genast upp och sade med rättvisans kraft, ”Allt detta är enbart grundlösa lögner. TV-stationen har förvrängt min Lärares videoföreläsningar.” Jag sade att om vi kunde titta på originalvideon, skulle vi kunna se det. Jag berättade för dem, ”Sedan vår Lärare introducerade Falun Gong till allmänheten, har Dafa-utövare från alla slags samhällsgrupper tagit till vara på principerna [Sanning, Godhet, Tålamod]; de är de bästa människorna i världen. De har bevisat att Dafa har många fördelar och bringar ingen skada för samhället eller människorna.” Tjänstemannen visste att han gjort bort sig. När han gick, sade han, ”det är bara du som är så orubblig!” och slängde ner sin litteratur. När det var matdags stod alla vi Falun Dafa-utövare bredvid bordet, redo att börja en hungerstrejk i protest. Vi krävde att tjänstemannen som hade smutskastat Falun Dafa borde avskedas, vilket chockerade gärningsmännen.

Varje dag fortsatte jag med att praktisera övningarna och läsa boken ur minnet. Gradvis började en del utövare emellertid ge upp och till och med vända sig emot Dafa. Hjärntvättsklassens instruktörer valde ut kriminella för att utge sig vara Dafa-utövare i ett försök att förgöra Falun Gong-utövare och använde sig av ursäkter som ”Inte blanda sig i politik,” Inte bråka med människor” etc., för att rättfärdiga ”garanti” eller ”ånger” brev. Det här var förskräckligt. För de Dafa-utövare som var orubbliga använde gärningsmännen skrämseltaktik, elchocker och andra former av tortyr för att tvinga oss att ge upp utövandet. En Dafa-utövare klädd av alla kläder utom kalsongerna, han spändes fast med handbojor ända till midnatt med benen utsträckta. Jag motstod den hemska förföljelsen, bestämt berättade jag för gruppledaren att han inte kan behandla Dafa-utövare så här illa.

I maj år 2000, efter att de sett att jag beslutsamt fortsatte kultivera, förflyttade de mig till ett annat tvångsarbetsläger och beslutade att jag skulle vara där i ett och ett halv år. Övervakaren från min arbetsplats kom till detta arbetsläger för att träffa mig. Han berättade att om jag skrev ”ett garantibrev” som sade att jag inte skulle åka till Peking för att vädja eller göra övningarna ute, då kunde jag få tillbaka min frihet. Jag sade, ”Jag kommer aldrig att skriva någon garanti! Det är en medborgares lagliga rättighet att få vädja. Det är min rättighet att praktisera övningar öppet och synligt.”

Under den här tiden dog min hustru eftersom hon inte längre kunde uthärda den onda förföljelsen. Vår son lämnades ensam hemma, oförmögen att klara vardagen. Trots den svåra blåsten och den vansinniga förföljelsen fortsatte jag att läsa Fa [”Väg” eller ”Principer”. Här refererar det till Falun Gong- böcker och artiklar] varje dag och gav inte upp, inte ens inför döden. Senare anammade förföljarna andra grymma sätt och tillät mig inte sova på nio dagar och nio nätter för att försöka få mig att ge upp utövandet. Dessutom tvingades jag till hårt kroppsarbete fram till midnatt. Jag var trött och min hjärna var avdomnad. Jag blev oförmögen att göra arbetet. När jag gick kändes det som om jag var på gränsen till att falla omkull. Oavsett hur ondskefullt de förföljde Dafa hade jag bara en tanke i huvudet: ”Att hjälpa vår Lärare att skydda Fa. Jag ska fortsätta kultivera beslutsamt och kommer aldrig att ge upp.”

På morgonen den nionde dagen, kom direktören för tvångsarbetslägret, avdelningschefen och gruppledaren för att prata med mig. De frågade om jag hade någon ”förståelse” att dela med mig till dem. Jag svarade bestämt, ”Nej.” Jag pratade också om Falun Dafa till dem och uttryckte min övertygelse om att kultivera till slutet. Jag berättade att det var inget fel med att vara en god person och att det är inget brott att fredligt vädja. Jag vägrade att skriva något ”garantibrev.” Direktören sade till mig med beundran, ”Du är mycket beslutsam! Från och med nu kan du sova och arbeta normalt.”

I maj 2001, nära slutet av min interneringstid, kom min kvarterskommitté för att besöka mig på lägret. De sade att om jag skrev garantin, skulle jag bli frisläppt. Jag vägrade bestämt igen. I november 2001, släpptes jag fri utan villkor.

I två år och en månad, från den 8 oktober 1999 till den 11 november 2001, satt jag olagligt fängslad. Dessa två års omänskliga förtryck var bara ett ögonblick i denna förföljelses historia. Denna period representerar emellertid bara ett blad i framtiden i vilken jag hjälpte till med att berätta sanningen och visa upp principerna av Falun Gong.

Översatt från http://en.clearharmony.net/articles/200301/9432.html