En Yuan

Jag växte upp under den stora kulturrevolutionen. Bristen på skoltimmar gjorde att vi barn fick sitta vid vägkanten eller leka istället. Vi flickor brukade göra ganska avancerade tricks med twistband, de som gjorde något fel i twistbandshoppningen fick inte vara med och leka längre. Denna lek var det som präglade min barndom allra mest.

Min familj var fattig. Jag kunde aldrig köpa nya twistband utan brukade istället tillverka egna av gamla cykelslangar. Dessa var däremot inte lika bra och blev fort utslitna eller gick sönder. Jag drömde om den dag då jag kunde köpa ett nytt twistband. En dag fann jag två Yuan (kinesisk valuta) hemma på köksbordet. Jag stod och funderade länge innan jag tillslut beslutade mig för att ta en av dem. Jag höll krampaktigt sedeln i handen medan jag nervöst skyndade ut på gården. Vad jag skulle göra nu? Jag kände mig som en miljonär. Jag fantiserade om alla de twistband, karameller, vackra silkespapper och färggranna sytrådar som jag kunde köpa. Det var som om jag kunde köpa allt det jag länge drömt om med denna en Yuan-sedel. Efter en stund släppte upphetsningen och jag började istället fundera på vad mina föräldrar skulle säga. Var skulle jag gömma pengarna? Skulle min mor bli arg? Skulle min storebror, som alltid brukade ha ett sjätte sinne för mina hyss, upptäcka vad jag gjort? Handen med en Yuan-sedeln började att kännas svettig.

Jag kände mig desperat, låtsades vara sjuk och gick till sängs utan kvällsmål. På natten kunde jag inte sova, vred och vände på mig. De stunder jag slumrade till drömde jag om hur poliser jagade bovar eller att jag själv försökte fly från något. När det äntligen blev morgon var jag rädd och kallsvettades. På frukosten frågade mor mig snällt om jag kände mig bättre. Sedan sade hon för sig själv ”Konstigt, jag lade två Yuan här på bordet igår. Hur kommer det sig att det idag bara finns en kvar?” Skamset kände jag hur jag rodnade och böjde mig snabbt ned för att knyta mina skosnören så att ingen skulle se. Min bror såg och började att retas med mig. Han pekade på mig och sade något med ett tonfall som gjorde att jag ville slå honom. Jag stod inte ut. Jag sprang in på mitt rum och hämtade sedeln under kudden. ”Mor, jag fann pengarna”, sade jag. Min mor verkade förvånad och frågade ”Var fann du dem?” Jag pekade bara åt något håll och sade ”Där borta” innan jag tog min skolväska och skyndade iväg så fort jag kunde.

Det kändes bättre att göra egna twistband av cykelslangar istället för att vara ”miljonär”.

Detta barndomsminne och min mors ord ”Barn skall vara snälla och tala sanning” har etsat sig fast i mitt sinne. Jag blir ofta påmind om detta även som vuxen, ett hjärta med oärliga avsikter finner aldrig ro.

Översatt från:
http://www.pureinsight.org/pi/articles/2003/2/17/1453.html