Barmhärtighet: En västerländsk utövares förståelse av upplevelser på Himmelska Fridens Torg

Jag lärde mig något under min upplevelse i Peking. På det hela taget är vårt klargörande av sanningen och genombrytande av avvikande föreställningar, handlingar av stor barmhärtighet. Inom den större kontexten av att göra så misslyckas vi emellertid ofta med förkroppsliga den genuina barmhärtighet som ledde oss att klargöra sanningen från första början.

När jag sattes i polispiketen la jag en hand på förarens axel och sa till honom från hjärtat: ”Du vet att Falun Dafa är bra, varför gör du så här?” Hans tystnad sa allt. Jag visste att han förstod. Jag kände att detta var ett ögonblick av genuin barmhärtighet. Inne på polisstationen rycktes jag dock med av situationen. Jag blev ganska överaktiv och inte särskilt lugn. Jag studsade från en polis till nästa i ett försök att beröra deras hjärtan och berätta sanningen. Min kamplust öppnade dörren för den misshandel jag utsattes för. Jag var i ett mycket debattlystet tillstånd och försökte vinna diskussionerna. I Zhuan Falun säger Lärare Li: ”om du tar ett steg tillbaka i en konflikt, kommer du att finna haven och himlarna gränslösa och det kommer säkerligen att vara en annan situation.” Vid den tidpunkten talade jag inifrån konflikten, och medan jag försökte att vara barmhärtig så var det inte det jag förmedlade med mitt tonfall, uppträdande eller tålamod.

Senare fick jag tillfälle att tala med en kvinnlig polis, som hade väldigt dåliga tankar om Dafa. Jag satt och pratade med henne under mycket lång tid, men jag var fortfarande aggressiv. En annan utövare anslöt sig och lärde mig en läxa också. Jag kunde se hur hans ord kom rakt från hjärtat och kom ut från hans ögon och genom hennes ögon rakt till hennes hjärta. Hon blev förstelnad av hans barmärtighet och det fanns ingen plats för hennes onda föreställningar. Jag rördes till tårar. Efter att ha lärt mig av detta försökte jag att också tala från hjärtat. Lärare Li sa ”om allt en person önskar är andras väl och om detta är utan den minsta personliga motivation eller förståelse, kommer det han säger att röra åhörarna till tårar” (icke officiell översättning, övers. anm., från ”Klartänkthet”). Vid ett tillfälle lyckades jag utvidga mitt hjärta så att andra kom innanför dess gränser. Jag började se förändringen i polisernas hjärtan och hoppades att de verkligen hade förstått situationens högtidlighet. Dessa insatser rörde en kvinnlig polis till den grad att hon återlämnade vårt Dafamaterial till oss.

Sedan jag kom tillbaka har andra utövare, tillsammans med mina egna ansträngningar, vänligt pekat ut när jag uppträtt kamplystet och militant så att jag alltid kan hålla ”ett välvilligt hjärta och ett vänligt sinne”. Under en intervju t.ex. var jag låst i en kamp med reportern. Efter att denna utövare tyst påmint mig, ändrade jag mitt sätt att hantera situationen, tog ett steg tillbaka och drog in reportern. Intervjun förändrades fullständigt.

Jag tar upp denna fråga eftersom jag märkt att många utövare, inklusive utomlands bosatta kineser, också har problem med detta. [..]

Under det att jag pratat med Tiananmenpolisen, med media, eller med vanliga kineser, har jag lärt mig att det inte är så mycket vad man säger som hur man säger det. [..]vi måste sträva efter att förkroppsliga den mest genuina barmhärtighet på våra nivåer och möta högre krav på Shan [barmhärtighet, godhet, medkänsla].

Leeshai Lemish
December 2001