Några erfarenheter på min resa mot att bli en ”Fa-upprätandets lärjunge”

Skriven för Falun Dafa Erfarenhetsutbyteskonferens i Genève 2003

Hälsningar till Mästaren, hälsningar till alla medutövare

Jag är tacksam för de många artiklar från utövare som jag läst och som har hjälpt mig att bli stabil på min kultiveringsväg. Jag hoppas att den här artikeln också kan vara uppmuntrande och hjälpa er på era resor som Fa-upprätandets lärjungar.

Jag skulle vilja dela med mig av några erfarenheter som har tagit mig förbi upprymdheten.

Jag har ofta känt att jag ständigt och förgäves försöker ”komma ikapp”, och alltid på något sätt blir efter. Jag brukade utvärdera mig själv och undra om jag över huvud taget gjorde några framsteg. Mina tankar var riktade mot mig själv. Sedan hade jag en dröm som hjälpte mig att inse vad det innebär att ”vara i Fa” och hur vi alla är ”en kropp”.

Jag befann mig mitt i en ofantligt stor och mycket stilla sjö med speciellt vatten som inte var vått. Jag kände mig ensam och desperat och tänkte att jag kunde drunkna. Jag tittade bort i fjärran och hoppades att en liten båt skulle komma förbi eller att en flytväst skulle kastas åt mitt håll. Jag var full av ängslan, fastlåst i ett envist tänkande att jag måste räddas på ett särskilt sätt. Fastän jag inte hade några svårigheter att hålla mig flytande tänkte jag ändå desperat på hur jag skulle kunna få tag i en båt. Till vänster var det så långt mellan mig och stranden att människorna där var som små prickar vid horisonten. Rakt framför mig kunde jag långt, långt bort se en utövare som jag alltid hade tyckt var mycket flitigare än jag och som ofta uppmuntrade mig att se inåt. Jag såg den här utövaren mycket avslappnat stå ovanför vattnet och prata med någon. När jag såg detta lugn var det något som ändrades i mig. Jag insåg det absurda i att vänta på en båt eller en bit drivved att klänga sig fast vid. Jag visste att jag måste ta mig dit! Jag var helt enkelt tvungen att ta mig dit! Med denna enda beslutsamma tanke befann jag mig på bråkdelen av en sekund ståendes bredvid utövaren som klargjorde sanningen för en nyhetsbyrå framför ett TV-kamerateam. I mitt hjärta kände jag mig redo att göra detsamma, att personifiera sanningen, medkänslan, toleransen och klargöra sanningen för så många människor jag kan.

Den här drömmen hjälpte mig att mer fullständigt förstå hur en tanke kan göra en sådan skillnad. Den hjälpte mig också att inse hur viktigt det är att vara med andra utövare så att vi inte faller tillbaka och blir vanliga människor. Om jag i min dröm inte hade sett den andre utövaren i ett sådant lugnt och välkultiverat tillstånd, kanske jag fortfarande hade simmat hjälplöst letande efter en flytväst. Istället för att följa med i de gamla krafternas arrangemang började jag klargöra sanningen.

Den andra erfarenheten:

När andra utövare har frågat mig om hur länge jag utövat, har jag haft mycket svårt att ge ett exakt svar, särskilt som jag ofta känt att jag just börjar att kultivera om och om igen. Fastän jag läste Zhuan Falun för första gången i början av år 2000 tog det mig lång tid innan jag kände mig värdig att kalla mig själv för en Falun Dafa-utövare, för att inte tala om en Fa-upprätandets lärjunge. Jag var långsam med att börja kultivera eftersom jag hade fasthållandet att vara överdrivet försiktig och jag var särskilt rädd för att jag kunde skada Fa. Mitt sinne var också fullt av tvivel och förutfattade meningar som hindrade mig från att utöva flitigt. Jag hade svårt att göra den andra övningen och en gång kollapsade jag till och med när jag kände det som om en jättelik hammare slog mig i huvudet och plötsligt slog mig till golvet. Jag visste då inte om det var en vink från Mästaren eller en störning, eftersom jag hade kämpat med att identifiera skillnaden. Jag frågade mig själv, ”Vem slog mig i huvudet?” Jag undrade om det fanns något djupt fasthållande som jag inte kunde identifiera och släppa, eller om jag var tvungen att använda upprätta tankar för att eliminera störningen. Ibland tvivlade jag till och med på Mästarens ofantliga välvilja och på Fa. Jag förstod senare att detta var min egen tankekarma som var tätt knuten till mitt sinne och försökte stoppa mig från att kultivera. Jag hade svårt att känna igen mitt sanna jag.

När jag började förstå att Mästaren absolut inte erkänner de gamla krafterna kände jag mig förpliktad att börja klargöra sanningen. När jag i början delade ut flygblad kändes det dock ganska ytligt, utifrån en känsla av förpliktelse och inte från mitt hjärta. När jag fick veta mer om förföljelsen och läste Fa mer kände jag gradvis hur mitt hjärta vidgades. Trots det hade jag fortfarande inte till fullo insett verkligheten i förföljelsen. På något sätt ville en del av mig ignorera det och vältra sig i självbelåtenhet.

Ungefär vid den här tiden började jag göra övningarna på morgonen tillsammans med två andra utövare i den park som ofta besöks av många kinesiska turister. En dag var de andra utövarna tvungna att ge sig av tidigare än vanligt. Under det att jag släppte min rädsla för att vara kvar ensam beslöt jag mig för att stanna och göra den femte övningen. Jag gladde mig åt min beslutsamhet. När jag mediterade kunde jag träda in i stillhet under en kort stund och jag kände mig mycket lugn. Efter ungefär 25 minuter hörde jag en grupp kinesiska turister gräla med varandra. Mitt i deras ljudliga prat hörde jag dem flera gånger säga ”Falun Gong”,…”Falun Gong”. Sedan, precis när musiken tonade ut, hörde jag dem gå åt mitt håll. Jag förde samman händerna i heshi och öppnade långsamt ögonen och fick se de kinesiska turisternas fötter i en halvcirkel framför mig. När jag öppnade ögonen helt fick jag se dem häpet stirra på mig. Jag var glad åt att se dem, som om de var mina sedan länge bortglömda släktingar. I motsats till det tittade de på mig som om de ifrågasatte min existens, som om jag var en underlig och ovanlig varelse som sedan länge var utdöd och plötsligt hade återupptäckts. Jag förvånades över hur chockade de blev. Jag sade de få ord som jag kan på kinesiska, ”Ni-Hao”. Några av dem svarade mig frågande tillbaka, ”Ni-Hao?!”

Sedan tog jag fram några broschyrer på kinesiska ur min väska och gav till var och en av dem. Därefter talade de till mig på kinesiska och insåg att jag bara kunde några enstaka ord på kinesiska. En man sade argt på engelska, ”Var kommer du ifrån?!” ”Jag kommer från Amerika” svarade jag. Trots att mitt hjärta bultade hårdare än vanligt kände jag mig lugn. Sedan sade han strängt ”Jag är från Peking!” Han stirrade på mig som om jag hade förolämpat honom bara för att jag utövar Falun Dafa. Det var egendomligt hur jag kände mig – mycket, mycket liten men samtidigt mycket gigantisk. Sedan pekade en kvinna på min gula halsduk och frågade, ”Hur lärde du dig detta?” Jag förklarade att jag hade lärt mig övningarna av en vän och att jag lärt mig av att läsa Zhuan Falun, vilken översatts till mer än tio språk. Hon verkade förvånad och nyfiken. Sedan skrek en annan arg man något till mig på kinesiska och pekade på broschyren. Sedan kastade han den på mig. Jag kände mig väldigt ledsen för hans skull. När jag plockade upp broschyren från marken förklarade jag att Falun Dafa utövas fritt i mer än 60 länder runt om i världen. Några av dem verkade tro att jag ljög, medan andra helt enkel blev chockade och ganska nyfikna. Sedan gick de iväg. När jag ställde mig upp från lotusställningen kom den nyfikna kvinnan tillbaka till mig tillsammans med en gammal man. Den gamle mannen log medan han höll fram handen med sin broschyr. Kvinnan sade med värme, ”Han vill ge den tillbaka till dig.” Jag log tillbaka eftersom jag kände en värme runt om oss denna kalla vinterdag. Jag tackade Läraren.

Den här erfarenheten upprepades i mitt sinne flera gånger. Jag hade själv fått bevittna hur lurade de kinesiska turisterna var. Jag ville att de skulle få veta sanningen! Jag kände att min blotta närvaro som utövare bara var starten för dem att inse att de blivit förgiftade av så många lögner. Jag tänkte på alla utövarna i Kina som beslutsamt kultiverar Dafa i en sådan omgivning och jag kände en stark samhörighet med dem: Ledda av Mästaren rätar utövare i öst och väst upp Fa.

När jag såg tillbaka på mina tidigare fasthållanden var jag efter denna erfarenhet inte längre rädd för att potentiellt kunna skada Fa. Tvärtom kände jag det angelägna i att vara flitigare, att assimileras till ”Zhen-Shan-Ren”, att klargöra sanningen och sända upprätta tankar så gott jag kan. När jag skriver detta inser jag faktiskt hur arrogant min rädsla för att skada Fa var. Eftersom ”Zhen-Shan-Ren” är universums egenskap, om jag skulle avvika fullständigt så skulle jag bara bli ett litet dammkorn som elimineras av upprätta tankar. Med denna tanke blev mitt hjärta fridfullt. Jag kunde urskilja mitt sanna jag och beskydda ”Zhen-Shan-Ren”.