Min avdelningschef ber mig ofta att ta med Dafa-böcker och Mästarens senaste artiklar till henne. Varje dag brukar jag och mina kollegor tala om allt som händer i världen utifrån vår eget sätt att se på det. Några har en djupare förståelse medan andra har en relativt ytlig syn på det. En gång visade jag dem en film som klargjorde fakta om Falun Dafa, så de har alla en positiv inställning till Falun Dafa.
För en stund sedan ägnade jag en hel del av min arbetstid åt att ringa telefonsamtal för klargöra sanningen om Falun Dafa. Som ett resultat rapporterade min avdelningschef detta till sin chef som i sin tur skällde ut mig och sade att telefonerna på kontoret var till för att ringa inom arbetet, inget annat. Min första tanke var att jag skulle leta upp ett annat arbete. Visserligen hade hon rätt, kontoret är var man arbetar, men jag kände också att jag inte kunde sluta göra dessa saker för att klargöra sanningen.
Det var ett enkelt beslut, jag behövde ett arbete där jag samtidigt kunde göra saker för Dafa. Mina kollegor, som jag hade en god relation med, blev mycket upprörda då jag lämnade in min avskedsansökan. De hoppades alla att jag skulle hinna ändra mig under helgen. Min man reagerade ovanligt; han rådde mig lugnt och sansat att jag skulle tänka över mitt beslut igen, då dessa människor som jag arbetade tillsammans med var mycket bra människor och vi fungerade bra tillsammans. Om jag fann ett nytt arbete så var det inte säkert att jag skulle komma lika bra överens med mina nya kollegor.
Måndagen kom och alla var spända av förväntan, men jag sade bestämt, "Jag försöker mitt bästa att vara en bra människa, men jag kan inte anpassa mig till er vanliga människor."
Bland mina kollegor finns det en mycket godhjärtad sekreterare som inte är någon utövare. Hon brukar emellertid hjälpa mig så mycket hon kan. T ex brukar hon försöka hålla omgivningen så tyst som möjligt när jag sänder upprätta tankar, hon var den förste som skrev på petitionen mot Artikel 23.
Hon kom nu och satte sig mitt emot mig och började prata med mig. Hon sade att dessa människor som jag arbetar med, är alla bra människor, men de är vanliga människor, så de kan inte alltid förstå eller inse vikten av det jag gör. Fastän jag är annorlunda än de så borde jag kunna förstå dem och förstå hur de tänker, vara tolerant och inte kräva för mycket av dem. Jag borde förstå att de alla har sina egna nivåer.
Fram till idag vet jag verkligen inte om det verkligen var hon som talade till mig eller om det var vår Mästare som använde hennes mun för att peka ut detta för mig. Jag kände mig hur som helst skyldig. Jag insåg att min avdelningschef inte hade gjort något fel, det var mitt fasthållande till stolthet som var orsaken.
Mina kollegor var alla glada över att jag inte lämnade dem, men jag skämdes. Vad skulle de ha tänkt om mig och om Dafa om jag verkligen hade lämnat dem? Jag tänker ofta att vår Mästare tar hänsyn till varende kännande varelse på varje nivå samtidigt. Borde då inte vi ens kunna visa omtanke för dessa vanliga människor på den lägsta nivån i universum?
Faktum är att jag har inte slutat klargöra sanningen. Skillnaden är bara den att nu tänker jag inte bara på att klargöra sanningen, utan jag tar också hänsyn till de människor som finns runt omkring mig. Jag får dem inte längre att känna sig obekväma eller tar mitt som viktigare.
Översatt från:
http://clearharmony.net/articles/200304/11625.html
Kinesisk version tillgänglig på http://www.yuanming.net/articles/200303/18763.html
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...