Berättelser från användandet av medicin: Skada (II)

Jane undervisar i gymnastik och hon är mycket frisk, eller åtminstone verkar hon vara frisk på ytan. Hon älskar sporter och fotboll är hennes favorit. Varje gång hon besöker min klinik, har hon antingen blåmärken på sin kropp, en vrickad fotled eller ett svullet knä från att ha sportat.

En dag på vägen hem, passerade jag lekparken där Jane spelade fotboll. Jag bestämde mig för att stanna och titta på när hon spelade. Hon hade på sig en särskild ylletröja, så jag kände igen henne på en gång. Hon var målvakt den dagen. Hon var snabbare än de snabba skotten som sköts mot henne och det var svårt att föreställa sig hur hon kunde röra sig med sådan vighet. Hon var säker med bollen och jag var förvånad över hennes skicklighet.

När hon såg mina “tummar upp” ropade hon som ett barn.

Nästa gång hon kom till min klinik, berömde jag henne igen för hur bra hon spelade, då jag visste hur rädd jag skulle vara ifall en boll flög mot mig så snabbt.

Hon berättade för mig, “När jag spelar fotboll, tänker jag ofta att fotbollen är min styvfar. Han skulle inte våga röra mig om jag var så här stark för tjugo år sedan. På den tiden var jag ett svagt barn. Jag skulle ha skickat honom i fängelse för länge sedan om min mamma hade dött tidigare.” Hennes ton var dominerad av hat. Jag kände att i hennes hjärta kunde hatet aldrig suddas ut. Jag kan gissa vad som skulle hända om hon fick syn på honom idag.

Jag frågade, “Varifrån fick du din epilepsi, på din mamma eller pappas sida?”

Hon svarade; “Från min mammas sida, min mormor.” Hon såg betryckt ut. “När jag blev trakasserad och misshandlad, brukade jag önska att jag var sjuk. Efter det kunde jag kontrollera när jag ville vara sjuk, vilket fungerade som en sorts skydd. Slutresultatet var oväntat och jag blev gradvis allt svagare. Till slut hade jag svårt att gå.

Jag frågade henne, “Kände din mamma till detta?”

Hon sa, “ Hon visste allt. Jag hade andra systrar och jag valdes till offer, så att de kunde undfly slagen. Han slog min mamma också. Min mamma var i själva verket Buddhist. Hon trodde på orsak och verkan och sa alltid, “Vi gjorde någonting dåligt i våra tidigare liv, så vi måste erhålla den här vedergällningen under denna livstid. Fastän din styvfar behandlar dig illa, så förser han oss trots allt med mat. Utan honom skulle vi vara tiggare. Därför måste vi uthärda.”

Sedan sa hon, “Jag visste i mitt hjärta att inget är gratis i den här mänskliga världen och att man måste betala för allting. För att få mat, var jag tvungen att uthärda det här lidandet eller så skulle min familj bli tvungen att tigga mat. Min styvfar skulle också få betala för sina gärningar. I framtiden kommer Gud att bedöma våra handlingar. Utan att jag säger ett ord kommer Gud att göra den rätta bedömningen och kasta ner honom i helvetet när han ser hans ondskefulla själ.”

Förutom epilepsi, lider Jane också av allvarlig hypokondri. Hon förlitar sig till största delen på medicin, då hon lider av kronisk sömnlöshet och mardrömmar. Hennes känslor är ostabila och hon är alltid nervös, vilket alltid påfrestar relationerna med hennes släktingar, vänner och kolleger och äventyrar kontakterna. Hon är superkänslig och tror alltid att andra attackerar henne genom anspelningar. Endast några få nära vänner, som känner till hennes barndoms erfareheter kan förstå hennes egendomliga personlighet. Fastän hon gör sitt bästa för att förändra sitt sätt att tänka, kan hon inte ge upp det, då "brännmärket" sitter för djupt för att kunna avlägsnas. Hon lever under konstant press.

(Fortsättning följer)

Översatt från: http://www.clearharmony.net/articles/200307/13852.html