Japan: Yoko Kaneko återger de 548 dagarna i Jiangregimens fångenskap - del 2

Sjukhuset i Tiantanghe samarbetar med Pekings tvångsarbetsläger för kvinnor. De flesta intagna som inte är drogmissbrukare, är Falun Gong-utövare. Flera av drogmissbrukarna lider av smittsamma sjukdomar såsom AIDS, leversjukdomar och tuberkulos. De som har smittsamma sjukdomar är emellertid inte isolerade, utan alla på sjukhuset kommer i kontakt med varandra. Förhållandena är dåliga och polisen bevakar Falun Gong-utövarna noggrant. De tillåter inte att utövarna talar med varandra och de bevakas av drogmissbrukande brottslingar.

På morgonen den andra dagen under min vistelse på sjukhuset, var jag på toaletten när jag hörde oväsen från korridoren. Någon kom in på toaletten och uppmanade mig att gå tillbaka till min cell. På vägen tillbaka såg jag hur två personer släpade en äldre kvinna, omkring 60 år gammal, som var utan byxor. Sjukhusets stengolv var ojämnt och skrovligt. De höll kvinnan i armarna och släpade henne med kroppen mot golvet. Hon blödde när de drog in henne på toaletten. De knuffade in mig på mitt rum. Lite senare fick jag veta att kvinnan också var en Falun Gong-utövare. Hon led av en allvarlig hjärtsjukdom och kunde inte ta hand om sig själv ordentligt. Polisen lät henne emellertid inte slippa därifrån. Jag var på sjukhuset i Tiantanghe under en veckas tid. Fast jag ännu inte hade återhämtat mig, skickade de mig åter tillbaka till tvångsarbetslägret.

Ledningen för arbetslägret försökte hjärntvätta mig. På den tiden var mitt blodtryck mycket högt och hjärtat var svagt. Jag behövde hjälp för att gå. De höll mig vaken väldigt sent varje kväll och väckte mig mycket tidigt på morgnarna. Det var mycket plågsamt. Jag kommer ihåg en dag då Li Jirong, en divisionschef som valdes till representant på den 16 partikongressen på grund av sina “insatser” för att förfölja Falun Gong, sa till mig: ”Tro inte att det här bara är ett arbetsläger. Vårt arbetsläger har också en dödskvot! Glöm inte bort att du fortfarande är en kinesisk medborgare. Du måste följa Kinas lagar. Du är likadan som de andra.”

De utsatte Falun Gong-utövare för en mycket grym hjärntvätt. Vakterna lät inte utövarna sova under långa perioder. En del utövare fick bara sova 1-2 timmar per dag, andra fick inte sova på 24 timmar och vissa berövades sömn under 20 dagar. På dagarna turades några kollaboratörer (före detta Falun Gong-utövare som hade vänts mot Dafa till följd av hjärntvätt och tortyr) om att överösa utövare med sina falska, ondskefulla fraser ända fram till midnatt. Då beordrade vakterna drogmissbrukare att se till att vi inte fick någon sömn. Drogmissbrukarna fick göra vad de ville för att tortera Falun Gong-utövare på nätterna.

Man kunde ofta höra hjärtskärande skrik på nätterna. En del utövare kunde inte klara av tortyren längre och plågades tills de bröt ihop mentalt. Vakterna sa då: “Titta, de bryter ihop efter att ha utövat Falun Gong, men är fortfarande beslutsamma och ger inte upp. Om de fortsatte med att utöva, skulle de vara mentalsjuka eller döda.” Vakterna försökte på det viset berättiga deras tortyr till döds av Falun Gong-utövare.

Mitt blodtryck blev allt högre i den här miljön. Senare tappade jag synförmågan. Då skickade de mig åter till sjukhuset i Tiantanghe, där mitt diastoliska blodtryck uppmättes till 130 mm Hg, vilket är högre än en normal persons systoliska blodtryck. Mitt systoliska blodtryck var naturligtvis extremt högt. De undersökte mina ögon och fann allvarliga problem. Då sjukhuset i Tiantanghe saknar medicinsk utrustning såväl som expertis, skickade de mig vidare till Daxings sjukhus för undersökning. Läkare undersökte mina ögon och sa att kapillärerna i nederdelen av mitt högra öga var döda och att vävnadsdöden ägt rum minst en eller två månader tidigare. Efter att jag återvände till sjukhuset i Tiantanghe, berättade jag för polisen på sjukhuset att jag förväntade mig att hon rapporterade sanningen om mina ögonproblem och att jag hoppades att situationen inte skulle förvärras. Kunde problemen inte behandlas i Kina, önskade jag åka hem till Japan för vård.

En vecka senare tog polis med mig till Tongrens sjukhus, vilket var ett av de bästa och specialiserat på ögonsjukdomar. De sade åt en expert att undersöka mig ordentligt. Därefter sa experten att kapillärerna i ögat hade läkt sig själva, de hade läkts helt och det fanns inte längre något problem. I själva verket hade de talat med experten i förväg och försökte lura mig att tro att allting var bra.

På vägen tillbaka till sjukhuset i Tiantanghe förklarade jag för polisen att jag var misstänksam. Jag frågade hur mina ögon kunde vara läkta på en vecka utan behandling och jag kunde fortfarande inte se. Jag bad om en skriftlig diagnos. Jag sa att jag en dag skulle komma härifrån och att jag då skulle låta undersöka ögonen ordentligt. Om en oberoende diagnos inte stämde överens med expertens, skulle de hållas ansvariga.

Jag fick aldrig någon skriftlig diagnos. Mina ögon blev inte bra och jag led av en fruktansvärd smärta efter den intensiva ljusstimuleringen, under var och en av de tre undersökningarna. Jag vågade inte längre öppna ögonen och jag var rädd för ljus. Öppnade jag ögonen, fick jag huvudvärk och ont i ögonen. Till och med idag är mina ögon känsliga för ljus.

Jag var intagen på sjukhus i omkring tre månaders tid. På nyåret 2003, skickades jag åter tillbaka till arbetslägret. Vakterna placerade mig i team ett och tvingade mig att arbeta. Då fanns det ungefär ett dussin personer i teamet. De flesta var Falun Gong-utövare. Utövarna sa till vakterna: “Hon kan inte öppna ögonen, så hon kan inte arbeta.” Arbetet i lägret leddes av drogmissbrukarna. Vakterna utnyttjade dem allihop för att förfölja Falun Gong-utövare. Teamets ledare hade ansvaret för mig. Vakterna kallade på henne och beordrade henne att tvinga mig att arbeta. Då alla de andra utövarna ville att jag skulle slippa arbeta, kunde hon inte genomdriva ordern. Team ett är det viktigaste teamet och vakterna håller noggrann uppsikt över oss. När de fick se att jag inte arbetade och att jag hade mina ögon slutna, kom en polis vid namn Sun Mingyue för att tvinga mig att arbeta. Jag sa att jag inte vågade öppna mina ögon. Hon sa: “Du använder händerna när du arbetar.” Jag svarade: “Den här typen av arbete är svårt för mig även när jag har ögonen öppna. Hur skulle jag klara av det utan att se?” Hon insisterade ändå på att jag skulle arbeta. Förutom att arbeta, var vi tvungna att ”studera” och skriva ner våra tankar. Trots att jag inte kunde öppna ögonen, tvingade jag av Zhang Shuxian, som var ledare för vårt team, att skriva ner mina tankar. Jag sa att jag inte kunde skriva eftersom jag inte kunde se. Hon sa då att jag skulle skriva med mina ögon slutna.

Det fanns alltid någon som höll vakt i team ett under dagtid. De tillät inte att jag talade med andra utövare. På natten satt en drogmissbrukare och bevakade mig på min säng. Det var svårt att sova. De här omständigheterna fick mitt blodtryck att stiga än mer. I april 2003 låste de plötsligt in mig i en cell tillsammans med flera drogmissbrukare. De hävdade att det var nödvändigt på grund av min hälsa och att jag behövde vård. I själva verket ville de ha mig under sträng bevakning. De tillät inte någon kontakt alls med andra Falun Gong-utövare. Drogmissbrukarna bevakade minsta rörelse jag gjorde. De tvingade mig däremot inte längre att utföra tungt arbete. En dag ville teamledaren Li Jirong ha ett “samtal” med mig. Hon försökte intala mig att de "inte förföljde mig, utan bara tog hand om mig”. Därefter hotade hon mig: “När du väl kommit tillbaka till Japan, glöm då inte att dina släktingar, mor, syskon och vänner fortfarande bor i Kina. Glöm inte det.”

Fortättning följer...

För del 1, se: Japan:Yoko Kaneko återger de 548 dagarna i Jiangregimens fångenskap (Foton)

Översatt från: http://clearwisdom.net/emh/articles/2004/1/3/43759.html
Kinesisk version: http://minghui.ca/mh/articles/2003/12/19/62877.html