Vittnesmål: En utövare från Norge berättar om hur hon frihetsberövades i Paris

Den 21-26 januari, var jag, en norsk medborgare och Falun Gong-utövare, tillsammans med många andra Falun Gong- från hela världen i Paris, för att delta i den parad som ingick i festligheterna kring det kinesiska nyåret i Paris.

Falun Gong är ett traditionellt kinesiskt kultiveringssystem med långsamma övningar och meditation, i vilken utövaren lägger tonvikten på att förbättra sin moraliska karaktär genom att följa universums principer Sanning-Godhet-Tålamod.

På grund av påtryckningar från den kinesiska regeringen tilläts inte Falun Gong-utövare att delta och tilläts inte visa det franska folket det vackra i den uråldriga kinesiska kulturen, det vackra som jag själv lärt känna efter att ha utövat Falun Gong. Vi ville visa kinesiska trumslagare, himmelska skönheter dansande med en lotusblomma i sina händer, solfjädersdans, lejondans och en öppen kortegevagn, allt vackert deckorerat och utövare iklädda vackra kinesiska klädesdräkter.

På hemresedagen, måndagen den 26 januari och innan jag skulle åka till flygplatsen ville jag ägna tid åt att se mig omkring och för att titta på triumfbågen. På vägen träffade jag några utövare från Taiwan som behövde hjälp att hitta vägen så vi beslöt att gå tillsammans. På vägen från vår rundtur, när vi gick längs med Avenue des Champs Elysees i riktning mot triumfbågen, delade några av oss ut flyers som förklarade fakta om förföljelsen av Falun Gong i Kina. Vi gjorde detta för att helt enkelt hjälpa till att få ett slut på förföljelsen av oskyldiga Falun Gong-utövare i Kina.

Några av oss erbjöd några förbipasserande poliser en flyer och de verkade glada över att få informationen. Jag hade min gula Falun Dafa-halsduk runt halsen och min rullande resväska i handen. Då ungefär halvvägs mot triumfbågen, runt klockan halv tre tre på dagen, omringade ca åtta poliser mig och en taiwanesisk kvinna när vi stod på gatan och pratade. De sa någonting till oss på franska och jag sa att jag inte kunde förstå franska och bad dem att tala engelska. De tog då med våld upp min hand från min jacka. Jag hade den där för att inte snön skulle förstöra de flyers som jag höll i. Jag frågade dem "vad är det fråga om? Vad har vi gjort för fel? Varför gör ni så här?" De ville inte prata med oss och sa mycket lite. Jag fick aldrig någon riktig förklaring.

En polisman kom och krävde med en skarp och arg röst att få se våra identitetskort och sa att det var en identitetskontroll. Några andra utövare från Taiwan kom emot oss och undrade vad som stod på. Jag gav polisen mitt pass och trodde att de bara ville titta på det för att sedan låta oss gå utan något mer krångel. Polismannen tog det och lämnade inte tillbaka det. När vi märkte att det inte var någon vanlig identitetskontroll, började några av oss att berätta om förföljelsen i Kina, några andra började sjunga "Falun Dafa Hao", göra övningarna och skicka upprätta tankar. Några poliser började le medan andra inte visste vad de skulle tro.

När polisbussen kom sa polisen till oss sex att vi var tvungna att kliva på bussen. En taiwanesisk kvinna ville inte gå in i bussen, så åtminstone två poliser drog henne in medan hon satt i lotus-position. Inne I bussen var vi instängda bakom glaset och fick inte tillåtelse att gå på toaletten. Vi försökte prata med dem men de svarade inte eller verkade inte bry sig. När jag upptäckte att det enda verktyget jag hade var en penna och lite papper började jag skriva ned några ord för att visa dem och förklara för dem mer om förföljelsen i Kina och att det de gjorde var fel och att vi var oskyldiga.

Efter en tid ringde jag min utövarvän från Norge för att berätta för henne om vad som hände, men polisen tyckte inte om att jag ringde. De sa till mig att lägga på vilket jag resolut motstod från att göra och sa att det var min rättighet att ringa. Då sa de ingenting.

Efter ganska lång tid kom vi fram till polisstationen vid Rue de Rambouillet. Där blev vi kroppsvisiterade och de sökte också igenom min resväska. När jag frågade vad de letade efter sa en av dem "en pistol." Jag började nästan skratta och frågade leende polismannen om han tyckte att jag såg ut som en brottsling. Han svarade nej. Jag frågade igen varför vi arresterats. De ville fortfarande inte ge oss mycket information, förutom en polis som sa; "det här är inte någon särskilt bra dag att dela ut flyers," som jag förstod det menade han att om det hade varit en annan dag så hade ingenting av detta hänt. En annan gång då jag frågade varför vi hade blivit arresterade svarade en polisman att vi inte var arresterade, att han inte hade satt handbojor på oss. Men varför kunde vi då inte röra oss fritt, vart som helst, istället för att bli tvingade att sitta på polisstationen?

Efter ungefär tre timmar, omkring klockan fem i halv sex och kanske på grund av att jag hade ett plan att passa gav de plötsligt mig mitt pass och sa att jag var fri att gå, men gav fortfarande ingen förklaring på den dåliga behandlingen. Inte heller sa de att jag inte kunde dela ut fler flyers.

Min utövarvän från Taiwan var fortfarande frihetsberövad när jag snabbade mig för att försöka hinna med mitt flyg.

Jag var chockad över hur illa den franska polisen behandlade oss. Jag trodde ärligt talat inte det var möjligt att polisen i ett demokratiskt västerländskt land kunde handla på det sättet. Polisen ska ju skydda goda människor inte fängsla dem. En sådan handling kan bara vara skadlig för landet och dess medborgare. Jag tycker att de franska myndigheterna ska be om ursäkt för deras beteende och att de förhindrar att det någonsin inträffar igen.

Med vänliga hälsningar

Terese Eriksen

Oslo, Norge