Kärlek och hat kan inte förstås fullt ut på den mänskliga nivån

Facebook Logo LinkedIn Logo Twitter Logo Email Logo Pinterest Logo
Det sägs att den största kärleken i den mänskliga världen är en mors kärlek. Den är ren och ärlig. Jag insåg att det är omöjligt att tydligt förklara kärlek och hat i den mänskliga världen.

Låt mig berätta en gammal historia om en mors kärlek.

En ung kvinna kultiverade i över 10 år och hennes hårda ansträngningar med att kultivera skulle slutligen få sin belöning. Hon var på väg att fullborda sin kultivering. Hon satt med benen korsade, händerna förenade ("jieyin") och steg upp mot skyn. Plötsligt hörde hon ett hjärtskärande skrik, "Min dotter, var inte så grym att du lämnar din gamla mor!" Ja, modern hade utstått en enorm smärta när hon födde sin dotter, som skänkt henne glädje hela livet. Hon hade gett av sin mjölk i det här livet, som kom från hennes egen kropp. Hon hade med glädje lagat mat åt flickan och gett henne av pannkakorna på sin egen tallrik. Plötsligt en dag när flickan samlade ved, mötte hon en gammal man. Mannen gjorde henne upplyst och lät henne komma ihåg att hennes liv var avsett för kultivering.

Nu är modern gammal och känner att den som hon älskat under hela sitt liv håller på att försvinna. Hennes skrik ekade i skyn. Först ropade hon, "Vill du verkligen inte veta av din mamma längre?" Kultiverarens sinne var lugnt som stilla vatten. Modern ropade igen, "Hur kan en Buddha ta livet av sin mor?" Kultiveraren förblev helt oberörd. Modern ropade en tredje gång och snyftade fram, "Om du nu måste ge dig av, kan du bara vända dig om och titta på din stackars gamla mor?" Kultiveraren berördes medan hon steg upp, "Eftersom jag håller på att nå fullbordan och jag är fast besluten att lämna den här platsen, varför då inte titta på henne en sista gång?" När hon vände sig om för att titta, föll hon genast ner på marken. Därefter såg hon sin mors sorgsna ansikte deformeras bakom det gråa håret. Hon förvandlades till en besynnerlig fågel och flög därifrån med ett högljutt skratt, "Jag har väntat i tretusen år för att kunna förstöra din kultivering i det här livet!"

Det finns ett ödesbestämt samband mellan kärlek och hat, som är svårt att förklara i den mänskliga världen.

Den största kärlek kan vändas till obevekligt hat när en person inte kan få det han eller hon förväntade sig. Låt oss nu ta en titt på en berättelse om känslor som sårats på grund av kärlek. Det är en kärleksberättelse som handlar om Buddha Sakyamuni.

Då Sakyamuni gav upp både hustru och förmögenhet när han begav sig upp i bergen för att söka Tao, hade hans unga hustru tvingats ge upp sin ungdom, skönhet och kärlek. Prins Suddhodana var utmärglad av hunger och kunde knappt svälja vatten eller ris i palatset heller. När en kvinnlig fåraherde gav en sked med mjölk till prinsen, som hade svimmat av hunger, drack den ensamma prinsessan motvilligt lite rissoppa, mest för sitt lilla barns skull. Då Sakyamuni blev upplyst efter att ha suttit en längre tid under ett bodhiträd, när han räddade alla levande varelser och beundrades av tiotusentals människor på grund av sitt imponerande och värdiga sätt, då blev den ensamma kvinnan allt ensammare och äldre. Vid den här tiden kom Sakyamuni tillbaka till sitt eget land för att rädda människor. Den gamle Kung Shuddhodana samlade prinsarna och deras ättlingar för att hälsa honom vördnadsfullt, men hon fick sitta ensam i palatstornet. Hans lärjungar meddelade, "Hon vill inte träffa dig." Buddha svarade, "Då ska jag leta upp henne." Han gick uppför trapporna och stängde dörren efter sig. De båda satt tillsammans, ansikte mot ansikte. Hon sa inte ett ord. Hennes bortkastade ungdom hade gradvis omvandlats till hat. Buddha sade mjukt, "Jag vet att du hatar mig, men var snäll och titta på det här."

Han använde sin handflata för att visa minnesbilder från hennes förflutna och han visade deras ödesförbindelse. Det var när Buddha kultiverade i sitt tidigare liv. Han var en liten pojke. Han gav en lotusblomma åt Buddha Dipamkar med hela sin kropp och själ. Buddha Dipamkar nickade med ett leende, "Det är förutbestämt att du ska uppnå Tao i ditt nästa liv." I det ögonblicket kom en ung flicka in och knäböjde framför Buddha Dipamkar, "Buddha, jag har burit min Buddha-natur i liv efter liv, jag ber dig att låta mig bli räddad tillsammans med honom i nästa liv!"

Buddha Dipamkar sade, "Hans öde är att vandra omkring och sprida Fa i nästa liv. Du får betala priset i form av ensamhet i ett helt liv. Vill du det?"

"Ja, det vill jag!"

"Du måste ge upp hela din ungdom."

"Jag är beredd att göra det!"

"Du kommer att lida av bitterhet under större delen av ditt liv, tills han räddar dig."

"Jag är beredd att göra det! Jag är redo! Jag är redo!"

Därför fick hon utstå lidande i det här livet.

Kärlek och hat utgör båda hinder för kultiverare i form av känslosamhet. Om man inte fullt kan inse det och släppa det, kommer det att leda till att båda parter hämmas av känslor och båda kommer att lida av det.

I dagens fängelser framträder den djupaste kärlek och det största hatet. Jag har åtskilliga gånger sett rörande scener i besöksrummet, när välvilliga Dafa-utövare tar farväl av sina hustrur och barn. Tårögda måste de vända ryggen åt familjens värme när de hämtas tillbaka till arbetslägret, "det brinnande helvetet." Jag kommer ihåg en av scenerna särskilt tydligt.

De så kallade "familjerummen" är i själva verket slagfält. Polisens avsikt är att bjuda in utövarnas familjer till striden, med känslor som vapen, medan de torterar utövarna till att ge upp sin övertygelse.

Jag träffade av en händelseutövaren Shuxiang (alias) från Grupp 2. Hans unga hustru hämtade honom till rummet där jag var tillsammans med min mor och ville ha vår hjälp. Den intensiva stämningen med hennes skönhet och ömkliga och ledsna röst, en röst som skulle ha sårat vem som helst, gjorde att jag kände det som om jag skulle kvävas. Hon grät okontrollerat. Hon täckte ansiktet med sina händer och kom med anklagelser:

"Shuxiang, kommer du ihåg vad du lovade min mor när vi gifte oss? Du sa 'Slappna av. Jag ska ta hand om lilla svalan.' Har du glömt bort det?"

"Jag vill inte ha något nästa liv. Jag vill inte. Jag vill bara vara lycklig med dig i det här livet."

"Du sårar mig så lätt eftersom jag älskar dig..."

Jag tänkte att Shuxiang måste bli mycket sårad, då även mitt hjärta berördes. Jag berättade för Shuxiang ur mitt hjärtas djup, "Jag beundrar dig. Du kunde motstå ett så vackert vapen. För att vara ärlig, så gjorde det till och med ont i mitt hjärta."

En månad senare grät Shuxiang, utövaren som inte gav efter trots den brutala tortyren med elektriska batonger varje natt. Han hade gett efter för "den lilla svalans" enträgna böner. Vakten som hade fört honom till henne sade att hon var glad som en lärka den dagen.

När jag träffade Shuxiang igen, försökte jag verkligen övertala honom, jag bönade och bad. Jag ville att han skulle läsa "Lunyu" (från Zhuan Falun), "Icke-vara" (från Hong Yin) och "Vad kultiverare bör undvika" (från Det väsentliga för ytterligare framsteg) tillsammans med mig. Det var emellertid för sent nu. Hans ande verkade ha dragits ur honom. Hans ansikte som brukade vara så bestämt och ståndaktigt, visade numera bara upp ett cyniskt leende. När jag tänkte på "den lilla svalan" i denna stund, var det som om jag hade skadats av en vindstöt från en iskall vind!

Min ödesförbindelse gav mig inte en vacker hustru, utan en mor som led av alla slags prövningar och utstod ett oerhört lidande. När hon var ung, var hon tvungen att hjälpa sin fattiga familj. Hon fick sluta skolan, trots att hon hade utmärkta betyg. Efter att hon gift sig fick hon ensam ta hand om familjen. Hon tog hand om min far som var sjuk och hade varit sängliggande en längre tid i svåra plågor. Nu sitter jag inspärrad i ett fängelse. Varje gång hon kommer på besök gör det ont i hjärtat. Hon berättade hur hon och min far hade knäböjt framför polisen när jag först spärrades in, hur de hade tänkt hyra ett litet rum i närheten av tvångsarbetslägret och bo där tills jag kom ut, hur tragedin med min far inträffade och han förlorade besinningen av de svåra smärtorna och hoppade ut från taket av en byggnad och hur hon fick tvätta honom, hela natten utan sömn. Till sist, en dag i juli 2001, föll jag på knä vid hennes fötter för att låta mina tårar utgöra ett offer för hennes lidande och storhet. Jag knäböjde på marken och tittade upp när hon lade sin hand på min kind. Till sist tog jag hennes hand i min och sa, "Det är de som har separerat oss och vänt oss mot varandra med sitt skoningslösa förtal. Även jag känner smärta, men jag måste uthärda det här."

Därefter samlade jag mig och jag gick beslutsamt vidare längs den väg jag skulle vandra ensam. Under de mörka timmarna den dagen, hade jag en dikt i sinnet och jag upprepade den gång på gång:

"Smälta in i Fa med osjälviskhet och altruism..."

I en ljus mjölklik kristallaura såg jag räddningen efter miljontals års lidande av Mästaren. Jag såg de levande varelserna i min framtida värld otåligt vänta på att jag skulle komma och lära ut Fa. Bland varelserna som jag skulle göra allt för att rädda, såg jag min mor omgiven av vacker musik och färgrika regnbågar. Jag såg mig själv som en liten partikel – en Fa-partikel som smälte in i Fa-havet.

När jag gick ut från verkstaden efter att ha arbetat klart, såg jag att det hade spruckit upp efter regnet och en klarblå himmel uppenbarade sig! Jag lyfte huvudet för att skåda de lätta molnen och solens strålar och då kände jag plötsligt att min värld var så oerhört stor och mitt hjärta var så rent. Jag hade varit inspärrad så länge i det trånga utrymmet i fängelset och nu upplystes jag till den ljuva friheten.

Talesättet som man ibland hör, verkade naturligt och banalt, "Utan själviskhet i ditt hjärta, kommer himlen och jorden att öppna sig för dig." I det ögonblicket insåg jag att smärtan, påfrestningarna och kärleken – alla känslorna – måste ses för vad de är och sättas åt sidan. Bara då kommer Mästaren att leda dig till ursprunget, himlen och hjälpa dig att hitta den medkänsla som kan omfatta alla och välvilligt ta hand om allting.

Det är verkligen svårt att skilja mellan kärlek och hat i den mänskliga världen.

Kommentar: kultivering förr betonade individuell fullbordan. Det skiljer sig jämfört med situationen för dagens Dafa-utövare. De gamla krafterna vill emellertid fortfarande pröva Dafa-utövare med hjälp av sina egna normer, vilket har lett till de prövningar vi ser idag.


Översatt från: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2003/5/27/36196.html
Kinesisk version: http://www.minghui.org/mh/articles/2003/5/15/50345.html

* * *

Facebook Logo LinkedIn Logo Twitter Logo Email Logo Pinterest Logo

Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.