Mötet vid banderollen

Söndag den 22 december befann sig ett antal Falun Gong-utövare vid Mynttorget i Gamla Stan i Stockholm. Detta var dag 2 av 3 då vi manifesterade för att göra förbipasserande svenskar och turister medvetna om vad Artikel 23 innebär för Hongkongs invånare; att den föreslagna lagändringen kan göra det enkelt för myndigheterna att godtyckligt arrestera den person, eller olagligförklara den grupp, de anser vara ett "hot mot nationens säkerhet". Detta gäller även om individen är utländsk medborgare. Risken är uppenbar att demokratiska- och mänskliga rättigheter degenereras, från ett fritt samhälle till samma nivå som råder i Fastlandskina, om detta lagförslag träder i kraft.

Lagförslaget anses helt klart vara ett metodiskt steg i Fastlandskinas regeringsstrategi att ta kontroll över Hongkong, trots det löfte Kina gav då Kina tog över styret av Hongkong från England 1997. Lagen skulle innebära att journalister inte längre kan föra ut det fria ordet, att advokater och domare kan tvingas böja sig för myndigheternas politik och därmed inte följa grundläggande lagar, att politiska grupperingar inte längre kan verka öppet, att kristna och katolska grupper som idag är förbjudna i Kina inte längre kan existera i Hongkong och risken är mycket stor att Falun Gong kommer att förföljas även där - där det idag är helt lagligt att utöva detta.

Jag står alltså vid Mynttorget tillsammans med andra utövare för att jag är övertygad om att när tillräckligt många människor här och i övriga världen känner till vad som händer därborta i Hongkong och i Kina, så börjar det hända saker i rätt riktning.

I den bitande kylan och blåsten stod jag och höll en stolpe till en banderoll. Det sved i ansiktet och det gjorde ont i tårna av kylan. Banderollens text handlade om att stoppa Artikel 23-förslaget och under denna hängde en annan banderoll med bilder på torterade människor - Falun Gong-utövare torterade i Kina.

Då kliver en ung man fram, han frös så han skakade i kylan. Han säger till mig "Det är mycket kärlek i det här!"

Med ett stort inre lugn tittade han på mig och vi började prata om Hongkongs situation. Han visste inte så mycket om detta, men han ansåg att bara det att offra tid genom att stå här ute i blåsten i 8 minusgrader, i skuggan, i flera timmar så som vi gjorde "Det är att visa kärlek till människor".

Han berättade om sin egen "hemsnickrade" inre resa; att bli medveten om livet och sin plats i universum genom att skriva poesi och att på så sätt hjälpa människor till en bättre värld genom sina texter.

Han beskrev detta utförligt och min förståelse var att han fortfarande trevade sig fram i "gryningsljuset" för att hitta hem i livet. Hans kamrat som kom fram till oss, hade nyss kommit hem från en resa till Indien där han, som han sade, "sökte efter en djupare awareness (medvetandenivå/red anm)".

Ingen av dem visste något om Falun Gong, så jag berättade lite om vad det är. De lyssnade uppmärksamt, men riktigt intresserade blev de när jag förklarade hur vi använder våra principer Sanning-Godhet-Tålamod.

Jag tog mig själv som ett exempel; hur jag använder dessa tre ord, dessa tre principer, som ett abstrakt "kirurgiskt verktyg" för att skära bort alla orenheter som jag under mina levnadsår lastat in i mig - fram till det att jag började kultivera enligt Falun Gong för två år sedan. Det var då jag började lasta ur.

Hur jag i varje levande sekund i mitt möte med andra människor - "som mötet här och nu med er" - väger allt ni säger, och mig själv, enligt dessa principer. Hur jag med detta verktyg metodiskt och medvetet försöker skala av mig all den egoism och de själviska manér som jag under mina 40 tidigare levnadsår har varit så "bra" på att skaffa mig.

- Till exempel, om du kom fram till mig och sade något spydigt till mig om varför jag står här, så skulle du förr fått tiofalt tillbaka. Istället försöker jag nu se bakom ytan av dina ord och din attityd och ge dig en chans att förstå vad denna manifestation handlar om och varför det är bra för dig och mänskligheten när du vill upplysa dig, sade jag.

De var tysta ett tag och sade sedan "Vi kanske borde prova på detta, var kan man lära sig?", och jag berättade att man kan komma och prova varje söndag kl. 10 i Humlegården.

Vi avslutade samtalet med att jag sade att "inget möte är en slump", och bägge höll med. De tackade för pratstunden, men jag sade att det var jag som skulle tacka dem för att de ville lyssna.

Efter detta var jag varm i kroppen och det gjorde inte längre ont i tårna.

--Ulf Dextegen, utövare i Stockholm

Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.