Inledande diskussion om ny vetenskap, del 4

Frekvens (2)

En viktig händelse inträffade 1982. Det året utförde en grupp forskare, under ledning av fysikern Alain Aspect på Paris University, vad jag anser vara det viktigaste experimentet på 1900-talet. Vad allmänheten inte känner till, är att hans upptäckt kan förändra vetenskapen fullständigt. Aspect och hans grupp upptäckte att subatomära partiklar såsom elektroner, under vissa omständigheter kan kommunicera synkront med varandra oavsett hur långt ifrån varandra de befinner sig, det vill säga oberoende om de befinner sig på 3 meters eller 1 miljard kilometers avstånd. Dessutom verkar varje partikel hela tiden veta vad en annan partikel gör.

Den här upptäckten utgör en allvarlig utmaning till den mest grundläggande principen inom Einsteins relativitetsteori, att ljushastigheten inte kan överskridas. Om ljushastigheten kan överskridas är tidsbarriären därmed bruten. Det låter för skrämmande för att vara sant. Några fysiker försökte förklara resultaten med hjälp av konventionella teorier och förhindra att Aspect lade fram någon radikal förklaring. Men David Bohm, en fysiker vid London University, anser att upptäckten betyder att objektiv verklighet inte existerar. Oavsett hur verkligt vårt universum kan se ut, är det faktiskt inget annat än en illusion och ett enormt storslaget och omfattande hologram.

Genom hela vår västerländska historia har vetenskapen baserats på den felaktiga uppfattningen att den bästa metoden att studera ett fysiskt fenomen, oavsett om det gäller dimma eller en atom, är att dela upp objektet i delar och studera fragmenten, ett och ett. De holografiska fenomenen visade oss emellertid att många saker i universum inte kan studeras på det här viset. Om vi delar upp en holografisk enhet i mindre delar, får vi en grupp med mindre enheter och inte ofullständiga delar av en helhet. Den här idén inspirerade Bohm till att förstå Aspects upptäckt på ett annat sätt. Bohm trodde att den verkliga orsaken till att de subatomära partiklarna kunde kommunicera med varandra inte var att de mottog mystiska signaler från varandra, utan att deras skenbara separation var en falsk illusion. Han tror inte att de här partiklarna verkligen är separerade från varandra, utan att de tillsammans utgör delar av en helhet i en fysisk värld på djupare nivåer. Fastän det ytligt sett verkar som om partiklarna har förmågan att kommunicera med varandra med en hastighet som överskrider ljusets, tror Bohm att olika subatomära partiklar faktiskt utgör olika delar av samma enhet eller enheter i en djupare rum-tid. Enligt honom är partiklarna inte oberoende utan komponenter i olika fasader inom en enhet, på en djupare och mer fundamental nivå. Eftersom allting i vår materiella värld är uppbyggt av sådana "illusioner", är universum självt också en holograf. Bohm är djärv nog att föreslå att verkligheten som vi uppfattar den, bara utgör en ytlig nivå i en holografisk film och att det existerar djupare nivåer inom universum.

Bohm är inte den enda vetenskapsman som hittat bevis för att univerum är en holograf. Neuralfysikern Karl Pribram, en forskare vid Stanford University som studerar hjärnan, anser också att den verklighet vi ser inte är något annat än ett hologram. Pribram attraherades av den holografiska modellen då han funderade över hur hjärnan lagrar information. Hans omfattande, flera årtionden långa studie, visar att minnet inte är begränsat till ett visst område i hjärnan, utan är utspritt över hela hjärnan. Lashley Karl genomförde en rad experiment på 1920-talet avseende minnet hos möss, som blev milstopar inom forskningen på det här området. Han lät operera bort en del av hjärnan på en mus och upptäckte att musen efter operationen fortfarande kunde återkalla minnet av hur en viss komplicerad uppgift skulle utföras, oavsett vilken del av hjärnan som saknades. Det verkade omöjligt att hitta en rimlig förklaring till den här minnesfunktionen som visade att "varje del är en helhet". På 1960-talet fick Pribram höra talas om idén att verkligheten inte var någonting annat än en holograf och han insåg att det var förklaringen som hjärnforskare hade letat efter under en lång tid. Pribram tror inte att nyckeln till minnet lagras i vare sig enskilda neuroner [nervceller] eller små grupper av enskilda neuroner. I stället manifesteras det som en holografisk "film", som skapas av nervstimuli över hela hjärnan. Med andra ord trodde Pribram att själva hjärnan är en holograf.

En stor mängd bevisning existerar, som stödjer teorin att hjärnan fungerar enligt holografiska principer. Pribrams teori har vunnit allmer gehör från kretsen av neuralfysiker. Den italienske forskaren Hugo Zucarelli, som föddes i Argentina, utvidgade nyligen den holografiska teorin för att förklara hjärnans funktion. Zucarelli utvecklade en teknologi för att spela in holografiska ljud, som kunde reproducera röster och scener nästan helt verklighetstroget. Pribram anser att vår hjärna kan skapa en "påtaglig verklighet" genom input av olika frekvenser och den teorin bekräftas av ett stort antal experiment. Vetenskapsmän accepterar nu att var och en av våra sinnesfunktioner verkar över ett brett frekvensområde och det här var något högst kontroversiellt fram till alldeles nyligen. Forskare har också upptäckt att vår synförmåga kan känna av ljudfrekvenser; vår smak är i viss mån beroende av frekvenser av lukt och även cellerna i våra kroppar kan uppfatta många typer av frekvenser. De här upptäckterna visar att de här frekvenserna kan associeras och klassificeras som olika känsloförnimmelser, men först efter att vårt medvetande har bearbetat informationen holistiskt.

Om Pribrams holografiska hjärnmodell och Bohms teori kombineras, blir resultatet verkligen häpnadsväckande. Om verkligheten inte är någonting annat än en holograf, är allting här i själva verket en holograf av frekvenser och själva hjärnan är en holografisk projektion. Den väljer helt enkelt ut vissa frekvenser från den stora frekvensholografen och omvandlar dem till sinnesförnimmelser. Vad är den objektiva verkligheten då? Kort sagt, så existerar den inte.

Enligt Bohms och Pribrams teorier är den materiella världen en synvilla och inte verklig. Även om vi existerar materiellt och kan röra oss i den här materiella världen, är den en illusion. Vi är bara mottagare i ett kalejdoskop av frekvenser. Vi är ingenting annat än bilder som hämtas och återskapas från hologrammet till den här materiella världen. Det här kallas för den Holografiska modellen. Även om den fortfarande ifrågasätts av många, har den vunnit gehör från allt fler forskare. De anser att den kan vara vår bästa modell för att beskriva verkligheten. Dessutom tror många forskare att modellen kan förklara en mängd mystiska fenomen som vetenskapen inte har kunnat förklara under lång tid. En rad forskare, bland andra Bohm och Pribram, insåg att väldigt många parapsykologiska fenomen lätt kunde förstås enligt den holografiska modellen. Pribram påpekade också att i ett holografiskt universum kan saker vara förutbestämda även om de verkar vara slumpartade och tillfäligheter har särskilda betydelser. Allting i den fysiska verkligheten blir i själva verket symboliskt och till och med de mest oväntade saker inträffar eftersom det finns särskilda bakomliggande orsaker.

Från avsnittet "Den övernaturliga fjärrsynsförmågan" i Zhuan Falun, vet vi att "Vår kropp har ett fält i ett specifikt rum. Det här fältet är inte samma fält som dygdfältet. De är inte från samma rum, men fältområdena är lika stora. Detta fält har sin motsvarighet i universum. Vad som än existerar där borta i universum så reflekteras det i detta fält. Allt kan reflekteras. Det är en slags spegelbild, men den är inte verklig. ... Men en skugga är också av och ett resultat motsvarande återspegling, vars förändring följer förändringen där borta. Så den övernaturliga fjärrsynsförmågan som vissa syftar på, är att se saker i det egna rumsfältets område."

Vi vet också genom klärvoajans att man bara kan se saker inom det egna rumsfältets område. Då observationer som erhålls genom övernaturliga förmågor inte är sanningen, utan bara bilder, är det vi ser med våra ögon och mätningar som utförts med hjälp av instrument, inte heller sanningen. När de manifesteras genom våra sinnen och mätningar, blir de resonanser från partiklar, vilket innebär att det egentligen inte finns ett sådant koncept som stort eller litet, eller nära och långt borta. Avstånd blir på en gång meningslösa. Till följd av det här, befinner sig konceptet med stor och liten också på osäker mark.

För del 1, se se.clearharmony.net/articles/200401/9270.html
För del 2, se se.clearharmony.net/articles/200401/9278.html
För del 3, se se.clearharmony.net/articles/200401/9330.html

Fortsättning följer.