Kommentar: Den 25-årige Gong Chengxi var en före detta universitetsstuderande på sitt sista år, inom huvudämnet ”Organisation och ledarskap” vid Pekings universitet för juridik och statsvetenskap. Han var från Urumqi i provinsen Xinjiang. Han har varit en utomordentlig elev på skolan avseende studier och uppträdande. Han blev vald till ordförande för studentföreningen och klassledare. Skolan stängde av honom när förföljelsen började.
Gong Chengxi arresterades i slutet av år 2000 när han delade ut sanningsklargörande broschyrer i Peking och skickades till det ökända Tuanhes arbetslägeri Peking. Han skickades två gånger under förföljelsen till hjärntvättsessioner, varav en av dem varade i över tio månader. Under den två år långa interneringen försökte vakterna tvinga honom att ge upp utövningen av Falun Gong genom olika former av tortyr, såsom att tvingas stå i hukande ställning, elchocker med batong, tvångsmatning och sömnberövande. Han förblev dock orubblig, trots att han utsågs till en av de huvudsakliga måltavlorna för hjärntvätt. Han utstod ofattbart mycket tortyr, både fysiskt och psykiskt.
År 2003 gick Gong Chengxi med värdighet ut från Tuanhearbetslägret. Olyckligtvis blev han åter arresterad i augusti 2003 och hans omständigheter är i nuläget okända.
Vi hoppas att Dafa-utövare och människor runtom i världen uppmärksammar Gong Chengxi, exponerar förföljelsen och hjälper till att rädda honom. Här följer hans berättelse.
Den 22 januari 2001 dömde en kvinnlig polis mig till ett års arbetsläger, utan rättegång eller möjlighet att framföra något försvar. Jag frågade henne vilken laglig grund hon hade för att döma mig. Hon slingrade sig och sa: “Gå och kontrollera det själv”, så jag vägrade att skriva under domslutet på ett års arbetsläger.
Följande morgon satte personalen i Changpings fångläger handbojor på mig och fyra andra Dafa-utövare och skickade oss med polisbil till ett distributionscenter i arbetslägret i Peking (nära Tuanhearbetslägret i Daxingdistriktet). När bilen kom in genom porten stod det mellan tio och tjugo poliser uppradade på två led med elbatonger och handbojor i händerna. Vi ställdes mellan dem. En polisman beordrade oss barskt att lyda alla deras krav: Utövare får inte lyfta sina huvuden när de står eller går. De måste sänka huvudena med båda händerna framför magen. Utövare måste korsa händerna och greppa om bakhuvudet medan de hukar sig ned (under upprop, i väntan på mat, medan de pratar med poliserna etc).
Utövare måste ha armbågarna på insidorna av låren och hålla huvudet i skrevet. När de är i den positionen får de inte lyfta huvudet. När poliserna kallar på utövarna måste de ropa: “Hej konstapeln” och sedan huka sig på det här sättet framför polisen. Om någon gör motstånd mot transformeringen chockas han med en elektrisk batong. Utövare måste gå i raka led och ta små steg. Om någon gör motstånd, till och med bara lite grand, chockar eller slår personalen utövaren. Efter att männen och kvinnorna separerats tvingar personalen utövarna att läsa reglerna och skriva en förbindelse där de lovar att “inte utöva eller lära ut Falun Gong, inte hungerstrejka och att inte skada sig själva." Alla utövare som vägrar att skriva det här blir chockade och misshandlade. Efteråt hålls utövarens hand bestämt ner för att han/hon ska skriva.
Jag blev anvisad till den andra klassen i det andra teamet. Polisen tilldelade en eller två kriminella fångar till varje utövare. Vi tilläts inte prata med varandra och de bevakade våra aktiviteter. De första dagarna tvingades vi att exercera mitt i den kalla vintern och vi fick stå ute i flera timmar. Vi ombads att ropa ut förolämpningar under “avrapporteringen” (“avrapporteringen” måste göras före varje måltid, före man svarar på en fråga som en polis ställer, under tiden man exercerar och före man går till sängs). Vi blev tvingade att sjunga transformationssånger och varje gång vi mötte en polis ombads vi lyfta huvudet och ropa “Hej konstapeln” och sedan böja på huvudet. Efter att ha fått ris, när vi använt toaletten eller till och med när vi blev chockade av polisen, var vi tvingade att ropa “Tack konstapeln”. På natten var vi tvungna att lära oss reglerna utantill. Om vi inte klarade testet fick vi inte sova förrän vid midnatt.
Efter flera dagar tvingades vi att arbeta. Arbetet bestod av att slå in ätpinnar av trä med papper. Det var inte alls hygieniskt. Fångar som hade hepatit, veneriska sjukdomar och andra sjukdomar var också tvungna att arbeta. Ingen av dem fick tvätta händerna före arbetet. Omkring 40 fångar trängdes i ett rum och ätpinnarna låg i högar på golvet och på våra sängar. Hygienen var minimal. Som exempel fick fångarna bara använda toaletten fem minuter varje morgon och kväll. Vi tilläts inte duscha förrän det kom fram att många fångar hade löss. Då tilläts vi duscha en gång och flera dussin fångar klämdes då in i ett badrum med bara två duschar. På sommaren 2002 bröt en hepatitepidemi ut på distributionscentret.
Ledarna för distributionscentret var som galna i sina försök att utnyttja fångarna maximalt. Varje person var tvungen att slå in mellan 7 500 och 10 000 ätpinnar varje dag. Det var nästan omöjligt att bli färdig även om man arbetade från sex på morgonen till tolv vid midnatt. Vi hade inte bara outhärdligt ont i ryggen utan både poliserna och fångarna misshandlade oss. Varje dag under över en månads tid var det samma sak i distributionscentret. På grund av dålig syn kunde flera äldre utövare såsom Dao Wanhui, Yang Juhai, Li Wueliang, Chen Jingjian, Jia Lin med flera, inte göra färdigt sina uppgifter. Det spelade inte någon roll hur fort de än arbetade. Därför tvingades de arbeta flera timmar utomhus i den isande kylan. Om de fortfarande inte kunde bli färdiga förvägrades de förnekade sömn. Oftast tilläts de bara sova tre eller fyra timmar.
En polis brände en utövares bröstvårta med en cigarettfimp. Xu Huaquan, som var en översättare och hade magisterexamen och var omkring trettio år, vägrade att arbeta utöver sin fysiska förmåga så en polis vid namn Zhou chockade honom tre gånger med den elektriska batongen. Efter det bands han i en säng 24 timmar. Poliskommissarie Zhou beordrade fångarna att inte låta honom sova och att tvinga honom att skriva kritiskt om sig själv. Fångarna som bevakade Xu Huaquan hade speciellt tillstånd att äta i den lilla mässen. I vetskap om att han hade stöd av ledningen, misshandlade och torterade fången Xu öppet. För att hålla Xu vaken sköt fången honom i ögonen och ansiktet med gummiband. När jag frågade kapten Zhou varför han inte tillät Xu sova sa han till mig att jag “opponerade mig mot regeringen”.
Under tiden försökte distributionscentret hjärntvätta mig. I februari tvingade distributionscentret, med ett stort antal elektriska batonger till hands, hundratals Falun Gong-utövare att se videoband som förtalade Falun Gong och de krävde att utövarna skrev ned sin egen förståelse. Efter att självbränningen på Himmelska Fridens torg sändes i CCTV:s “Intervju i fokus” blev vi tvingade att titta på det på TV varje kväll. Vi blev också tvingade att skriva vår förståelse om det.
I mars 2001 skickades jag från Pekings arbetslägers distributionscenter till den andra avdelningen i Tuanhearbetslägret i Peking. Den huvudsakliga uppgiften för Tuanhes arbetsläger är att transformera Falun Gong-utövare genom att använda hjärntvätt, neka sömn, elbatonger, misshandel, fysisk bestraffning, mental manipulation och tortyr för att tvinga utövare att ge upp sin övertygelse och skriva fyra brev för att avsäga sig Falun Gong och stödja partiet. De spelade också in utövare på video när de läste upp sina berättelser. De satte artificiellt upp Falun Gong som motståndare till partiet.
De använde sitt eget falska förtal som en ursäkt att förfölja Falun Gong. Under ledningen av poliserna Jiang Wenlai, Ni Zhenxiong, Wang Hua med flera, led vi utövare av all sorts tortyr på grund av att vi vägrade ge upp Falun Gong. Varje dag tvingades vi att sitta på en barnstol i 18 timmar för att bli hjärntvättade. Vi fick inte sova förrän klockan två på natten trots att vi var tvungna att gå upp före sex på morgonen. Ibland var vi tvungna att vara vakna hela natten i över tio dagar i sträck. Vi sov som mest bara en halvtimme per natt och kunde vanligtvis inte sova alls. Så fort vi somnade väckte den jourhavande fången oss. Jag förlorade så mycket i vikt att jag såg ut som ett skelett och jag kollapsade nästan.
På förslag från ledningen gick fångarna från en hjärntvättssession till en annan för att tortera de utövare som inte ville ge upp sin kultivering. Jag tvingades att sitta på huk under många dagar i 18 timmar i följd per dag. Jag tilläts inte sitta, gå upp eller röra mig, förutom att jag två eller tre gånger gick till toaletten, vilket blev rapporterat till den övervakande fången. De skulle aldrig våga göra det här om inte polisen hade sagt det eftersom det var emot arbetslägrets regler.
Efter några dagar kände jag en svår smärta. Mina fötter svullnade illa. Jag kunde inte ha skor och kunde inte gå. Poliserna kände sig inte alls skyldiga. Istället torterade de mig till och med mer. Under hjärntvättsessionen omringade flera fångar mig och läste material som förtalade Falun Gong. Jag höll för mina öron och vägrade att lyssna på deras lögner. De höll mina armar och tvingade mig att lyssna. En gång bröt de nästan av mina fingrar. När jag försökte att komma ur deras grepp slog de mitt ansikte och huvud flera gånger. De slog mig till och med tills min mun blödde när jag påpekade att det var lögner. En fånge fick tag i mitt huvud och slog det mot väggen. En annan fånge slog mig vildsint på underkäken med knytnäven. Den här sortens våldsamheter hände hela tiden för att tvinga Falun Gong utövare att gå igenom hjärntvätten, men de tjänstgörande poliserna gjorde aldrig någonting för att stoppa det.
De Falun Gong-utövare som inte hade blivit transformerade tvingades att städa toaletterna och ta hand om skräpet från byggnaden där över 160 personer bodde. Polisen Ni Zhenxiong sa att det här hände för att vi inte var bra transformerade. Om vi gjorde motstånd torterade de oss brutalt.
När polisen Wang Hua från den andra avdelningen var i tjänst pratade han ofta med mig ända till halv fyra på natten och jag sov bara en eller två timmar. Med hans tysta medgivande bestraffade fångarna från den sjätte avdelningen mig ofta fysiskt och hotade mig mitt framför honom. I april 2001 blev jag förflyttad till den femte avdelningen. En fånge som hette Li tvingade mig att stanna uppe hela natten som hans ”assistent”. Han slog mig ofta, förtalade Falun Gong illvilligt framför mig för att störa mig och förbannade mig utan anledning. Jag rapporterade det här till Wang Hua. Wang Hua satte istället igång sin egen förföljelse. I maj 2001 tvingade den andra avdelningen Falun Gong-utövare att varje dag vara med på hjärntvättsessioner. De bestod av att poliser läste lögner om Falun Gong. Jag vägrade att gå och började hungerstrejka som protest. Wang Hua tvingade mig till tungt arbete trots att jag inte hade ätit på hela dagen och skrev ned att jag gjorde motstånd mot transformeringen. I juni 2001 bands jag i 24 timmar under “gruppträning”. Wang Hua gav en vink till en fånge att fortsätta att begå våld mot mig. Den här fången berättade senare det här för mig.
För del 1, se: Berättelsen om hur en före detta student vid Pekings universitet förföljs i Tuanhes arbetsläger
Översatt från: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2004/2/20/45228.html
Kinesisk version: http://www.minghui.ca/mh/articles/2004/1/31/66122.html
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...