En berättelse från det 60:e mötet för FN:s kommission för mänskliga rättigheter: Fadus fyraårsdag

Genom fönstret vid ett tyst hörn i huvudbyggnaden för den 60:e mötet för FN:s kommission för mänskliga rättigheter, skiner solen mot marmorgolvet. Efter att precis ha fyllt fyra år den tredje april, lutar sig Chen Fadu mot glaset och stirrar exalterat på en stor vacker påfågel. Endast glaset skiljer dem åt. På FN:s stora gårdsplan är flera påfåglar uppfödda, vilket gjort det trivsamt vid denna annars så täta politiska atmosfär. Påfågeln som stod framför Fadu vecklade ut sin stora färgrika safirblå och smaragdgröna svansskrud, som glimrade i reflexer. Fadus mamma, Dai Zhizhen stod vid fönstret några meter ifrån med händerna på sittvagnen och tittade på sin dotters glädje, med ett leende på sina läppar. Inne i konferenslokalen fanns representanter från flera länder som grälade med varandra, men i detta hörn utanför konferensrummet var allt fridfullt och stilla.

Fastän Fadu bara är fyra år är hon en ofta återkommande besökare i Genéve. I mars 2002 var hennes mamma och hon för första gången i Genève, då hade hon ännu inte fyllt två år. På dagen för öppnandet av Kommissionen för mänskliga rättigheter samlades många Falun Gong-utövare från hela världen framför FN-byggnaden och höll presskonferens på Places des Nations. Där kunde man höra Fadus och hennes mammas historia för första gången.

”Min man Chen Chengyong förföljdes till döds för att ha vädjat för Falun Gong. Har blev endast 34 år. Jag vet inte än i dag orsaken till hans död. Jag vet bara att polisen hade varit och hämtat honom utan anledning i hemmet. När de fann hans kropp i en liten kista i en förort, hade den redan börjat att ruttna. I juni 2001 tog jag emot det sorgliga beskedet om min makes död. När Chen Chengyongs syster gick för att återfå askan, blev hon också arresterad och sändes till en hjärntvättsklass för att hon var en Falun Gong-utövare. För att hon senare vägrade att avsäga sig Falun Gong dömdes hon till två års "utbildning genom arbete". Chen Chengyongs äldre far klarade inte chocken av att hans son hade förföljts till döds och att hans dotter åter hade dömts till tvångsarbete, så han blev sjuk och fördes till sjukhus. Myndigheterna tillät inte hans enda dotter att besöka honom vid hans dödsbädd och till slut dog den gamle mannen av sorg. Inom tre månader hade en lycklig och glad familj slitits i stycken.”

Med gråten i halsen, bad Dai alla godhjärtade människor runt om i världen att hjälpa till att att få ett slut på förföljelsen av Falun Gong.

I ett ögonblick har två år och tre Kommissioner för mänskliga rättigheter passerat. Dais och Fadus berättelser är nu välkända för konferensdeltagarna. Den första april deltog Dai och hennes dotter i ett möte gällande kvinnors rättigheter. På konferensen avslöjade Dai en annan nyhet: ”Mina historier är inte längre okända för er, jag vill därför berätta annan information. I går dog min mamma. Hon dog på grund av sjukdom i Kina och jag kunde inte åka dit för att träffa henne en sista gång eller vara med på hennes begravning. Min dotter frågade mig: ”Varför kan vi inte åka tillbaka?” Jag svarade, ”vi får inget visum.” Hon frågade igen, ”varför kan vi inte få visum?” Jag sa, ”för att vi utövar Falun Gong.” Hon frågade, ”varför kan vi inte få visum för att vi utövar Falun Gong?” Jag började att gråta. Jag visste inte hur jag skulle förklara det för en treåring.

Under tiden Dai berättade sina erfarenheter för en journalist, satt lilla Fadu i en sittvagn bredvid sin mamma och mumsade på en brödbit. Fadus barndom från två till fyra-års ålder passerade snabbt förbi medan hon och hennes mamma skyndade sig från land till land och från konferens till konferens. De två senaste åren har Dai kontinuerligt berättat sin familjetragedi för politiker, media och NGO:s runt om i världen och avslutat med ett allvarligt budskap: Låt inte fler barn bli faderslösa som Fadu.

Dai sa, ”Efter att ha hört min berättelse skickade många godhjärtade människor vykort till Fadu och mig, för att uppmuntra oss att fortsätta. Den andra april gav en kvinnlig NGO som hörde mitt tal dagen före, en barbiedocka och färgpennor till Fadu.” Den tredje dagen fyllde Fadu år när vi var på FN.s kommission för mänskliga rättigheter. Kvinnan (Beutler, medlem av Kvinnors internationella organisationen som har sin bas i Amerika) som gav Fadu födelsedagspresenter mötte Dai och Fadu på en annan konferens. Hon sa till journalisten: ”Jag har två barnbarn, när jag tittar på Fadu så är det precis som att titta på dem. På den förra konferensen fick jag höra berättelsen om Dais man och hennes mamma. Jag är ledsen för deras skull. Jag tror att bandet mellan mamman och barnet är det viktigaste, som bandet mellan Dai och hennes mamma, Fadu och hennes mamma: Detta är basen för relationer mellan människor.”

Dai sa:”Fastän Fadu har förlorat sin pappa då hon endast var ett år, så bryr sig allt fler människor om henne och bekymrar sig för barnen i Kina som möter samma öde som hon.” Dai tittade på Fadus ansikte som liknar hennes pappa. Mumsandes på sitt bröd lyfte Fadu upp sitt huvud och gav sin mamma ett strålande leende.