Att genuint skydda ett land

Vördade Mästare,
Kära medutövare

Jag har utövat Falun Gong sedan 1998. Det jag vill tala om idag är inte en enda stor erfarenhet utan flera sammanlänkade erfarenheter och insikter.
En kinesisk utövare sade en gång mycket vänligt till mig: ”Du är verkligen tysk, eller hur?” ”Ja” svarade jag, ”för jag är då verkligen inte kines”. Vad detta att verkligen vara tysk betydde blev jag medveten om först lång senare.

Under det mycket händelserika året 2002 var det statsbesök från Kina, under vilket den tyska regeringen, våra makthavare och polisen tillät sig att komma under så stort tryck att flera olagliga åtgärder sattes in mot utövare. Detta hände i Berlin, Potsdam, Dresden och Goslar utan att vi själva vid den tiden var klara över vad som pågick och över hur och om vi skulle reagera. Eftersom vi var vana att söka efter felen i oss själva fann vi givetvis några inre attityder som kämpaglöd och vanan att följa andra. Vi förbisåg inte att vi hade kryphål, men vi såg ändå inte att det var på en stor störning väg i samband med statsbesöket, som förvirrade alla inblandade - polisen, myndigheterna och mig själv.

Det var märkbart redan när man tittade på ytan. När statsbesöket tog mark i Berlin blev det inte bara kallare, det blev riktigt iskallt. En väderlek som varade i flera dagar, och det upplever vi inte ofta i Berlin. På grund av detta försvårades tysta manifestationer och demonstrationer, men vi bekymrade oss inte om det. Vi erfor en upptrappning av förvirrade polisingripande, i och med att flera utövare beordrades att flytta ut från det berömda Hotell Adlon, sedan polisen trängt sig in i deras rum. Även om vi informerade en del mediafolk, så var vi inte erfarna nog att hantera en sådan situation och reagerade inte tillräckligt tydligt.

Flera veckor senare var vi fortfarande sysselsatta med att samla in de skriftliga rapporterna om vad som hände under incidenterna i samband med statsbesöket. Jag hörde att vissa kände ansvar och en del ville andra ville inte agera, men allt hängde i luften. Jag kände inget ansvar. Jag var inte direkt inblandad i någon av händelserna, ja, djupt i mitt hjärta upptäckte jag en dold ilska över hela situationen. Jag dömde och fördömde, jag värderade och nedvärderade mina medutövares uppförande. Sedan satte jag åter allt åt sidan. Men varje gång jag tänkte på det som hänt fick jag en dålig känsla i mitt inre. Jag ville tydligen inte att Tyskland skulle framstå i så dålig dager. Jag hade ett svagt hopp om att denna känsla skulle försvinna och förstod inte att den var ett fasthållande.

Under de följande veckorna och månaderna kände jag ett sting i mitt inre när jag läste på internet om Tyskland och hur dåligt vi hade gjort allting och att våran tveksamhet inför att vända oss till domstolarna var orsaken till de problem som uppträdde på Island i de baltiska länderna och i Ryssland. Men jag tänkte att vi måste fortsätta framåt för vi kan inte göra misstagen ogjorda. Det diskuterades mycket huruvida det fortfarande var möjligt att agera rättsligt eller om det redan var för sent för det. När det redan hade gått flera månader sedan händelserna upptäckte vi att två kinesiska utövare i Berlin hade utnyttjat händelserna till att förklara sanningen för advokater och samtidigt tagit reda på om och i så fall hur det var möjligt att vidta rättsliga åtgärder mot de myndigheter som var inblandade. Jag blev väldigt förvånad av mitt fasthållande, att jag trodde att jag inte hade något med det att göra och att jag hade tanken att Tyskland skulle kunna komma undan med det genom att mörklägga det. Hur kunde jag själv vara så mörklagd?

När jag insåg detta vände mitt tänkande och mitt handlande 180 grader. Jag deltog i besöken hos advokater och snart kunde vi utveckla ett sätt att vara medkännande och hjälpsamma gentemot den skyldiga parten. Vi bestämde oss för att skriva till de ansvariga inom inrikesministeriet för att presentera ärendet och be om ett möte för att redogöra för fakta.
Genom vår förståelse av Fa skulle vi erbjuda hjälp att upptäcka sanningen. Det var viktigare än ett fördömande. Denna tanke har väglett oss fram till idag, för ännu är inte alla förfaranden avslutade. Jag vill inte redogöra för alla de olika stegen, de kan man läsa om på Minghui. För oss var det viktigt att göra det som Mästaren har förklarat för oss: Om det uppträder svårigheter, måste du gå dit och djupgående förklara sanningen.

Det lyckades vi göra tillsammans med flera utövare som rest till Berlin för att förklara sanningen för Inrikesministern och hans anställda, som var ansvariga för de aktioner som polisen genomfört. Efter några veckors undersökning fick vi ett brev från senatens administration med en skriftlig ursäkt för polisens olagliga handlingar i Berlin i april 2002.

I de andra fallen visade det sig nödvändigt att lämna in en försenade ”stämningsansökningar” till de respektive förvaltningsdomstolarna. Alla möjligheter togs tillvara att förklara sanningen grundligt och djupgående. Vi togs allt mer på allvar och de började lyssna mera på oss. Vi kunde se att inte bara den kinesiska säkerhetsstaben hade förtalat oss genom att hävda att vi var potentiellt våldsamma utan att den tyska förvaltningen hade trott på det sedan de tittat i officiella dokument. Det var därför som de utökade säkerhetsåtgärderna.

Under rättsprocessen har de tyska myndigheterna under de föreberedande förhandlingar som hittills har slutförts fått medge att utövarna aldrig var våldsamma och att polisingripandena delvis var olagliga.

Slutligen har det skett långa möten och diskussioner som förberetts i förväg med höga poliser och den tyska kriminalpolisen där vi hade möjlighet att djupgående förklara vår inställning. Under statsbesöket uppstod flera överraskande situationer på grund av påtryckningar och lögner från medlemmar av den kinesiska delegationen. Men polisen fortsatte att prata med oss och reagerade lika lugnt som vi.

I Berlin började det med att vi förbjöds sitta i lotusställning, då det kunde ses som en skymf mot besökarna, vi lyckades dock tala polisen ur den vanföreställningen. Senare framkom det att vissa delegationsmedlemmar drog fördel av tyskarnas bristande kunskaper om meditationsställningar och ljög om dessa.
Vi var tvungna att ta ned en banderoll om Bo Xilai för att den kinesiska översättningen skulle kunna tas som en förolämpning, den anklagelsen lades dock ned ett par dagar senare. Då hade vi redan försökt ta kontakt med en advokat men inte lyckats nå honom. Polisbussar ställdes så att vi inte skulle synas. Vissa var oroliga, andra ville inte göra något. Jag hade förmånen att förbli lugn och sände upprätta tankar.

Lite senare gjorde den kinesiska delegationen ännu ett försök att ta ned även en banderoll med texten ”Ställ JZM inför rätta”, för att den på kinesiska kunde betyda ”Dödsstraff åt JZM”. Det krävdes tre översättare för att övertyga den tyska polisen och tjänstemännen om att kineserna ljög för dem. Efter det utvecklades allt fridfullt. Under dessa händelser visste jag inte alltid själv hur jag skulle reagera. Men hade övertygelsen att vi bara behövde genomföra vår demonstration upprätt, så skulle vi inte behövde vidta några rättsliga åtgärder. I verkligheten betedde sig Bo Xilais följeslagare så oförskämt att den tyska polisen till slut förstod att det var vi som behövde skyddas från deras förtal och inte de som behövde skyddas från fridfulla utövare. Ondskan kollapsade framför oss som en hög med skräp, eftersom vi inte gav den näring och inte tog notis om den.

Redan dagen efter delegationens avresa ringde tyska kriminalpolisen upp oss och tackade för att vi hade hållit våra överenskommelser. Jag svarade att vi inte hade betett oss olagligt tidigare heller, vad det anbelangade. Men nu förstod jag att denna gång hade vi tänkt mer på andra. I det här fallet var "de andra" den tyska polisen för vilken vi hade förklarat vår situation i Kina, våra motiv och meddelat våra aktiviteter i god tid. Vi hade inte skapat några överraskningar för dem. Polisen hade två dagar på sig att iaktta vår fridfullhet.
Poliserna försäkrade att alla hade fått stort förtroende till oss och i framtiden skulle de ha en avslappnad attityd till alla våra demonstrationer under kinesiska statsbesök. De sade också att de bakom scenen mycket tydligt hade sett vilka i den kinesiska delegationen som hade agerat mot Falun Gong och vilka som inte hade gjort det.

Slutligen ringde ledningen för Berlins andra polisrotel och frågade om så många utövare från Berlin som möjligt kunde komma och berätta om Falun Gong och förföljelsen i Kina. Med glädje uppfyllde vi deras önskan. Vi visade rörelserna, pratade i en timme om Falun Gong och diskuterade förföljelsen med hjälp av bilder i en powerpointpresentation och besvarade frågor i ytterligare två timmar.
På slutet tackade poliserna oss och sade att de nu hade sett och förstått att vi verkligen var fridfulla i vårt inre. För mig var detta det vackraste resultatet, för nu skyddar det dem från att förgiftas av förtal, tack vare sina egna observationer och iakttagelser, kan de nu se fram emot en bra framtid.

Ytterligare en speciell iakttagelse vill jag dela med mig av. Vid slutet av mina samtal med den tyska kriminalpolisen och vid diskussioner med polisen har jag alltid förklarat att vi har kommit för att hjälpa dem. Ja, vi har kommit för att skydda dem från att ovetande bli utnyttjade som medangripare i förföljelsen. Varje gång jag talade spred sig en djup dimension av tystnad när jag talade. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det var som att beröra en djup förståelse i dem, en förståelse som var annorlunda än talade ord. Denna dimension rörde varje gång även mig, som ljudet från en djup länk emellan oss.

Jag tackar alla medutövare för det samarbete som jag kände hela vägen. Jag tackar Mästaren för att jag har möjlighet att bekräfta Fa på detta sätt och rädda kännande varelser. Tack för er uppmärksamhet