Österrikes Nyhetsbrev

Ärade Mästare och Dafalärjungar!

Sedan över ett år sedan har vi i Österrike haft ett projekt som heter “Nyhetsbrevet”. Det är en mediapublikation som kommer ut en gång i månaden och som framförallt är menad som kontinuerlig information för politiker, journalister och andra intreserade personer. Förutom detta är det framförallt ansträngning som ett stort antal utövare i Österrike kan arbeta tillsammans med under en lång tid.

Samarbetet skiljer sig stort i sin omfattning och intensitet. Arbetet inbegriper bla distribution av infolappar, efterforskning och skrivande av artiklar, redaktörsuppgifter och organisationstekniker. Inte alla gör samma arbete vid samma tidpunkt, och alla gör sin rätta del. Alla har sina egna idéer om nyhetsbrevet, dess vikt och målen som det skulle kunna uppnå eller borde uppnå.

Allt tillsammans kan det sägas att det förbättrade samarbetet mellan de utövare som var inblandade i produktionen av nyhetsbrevet speglar själva nyhetsbrevets innehåll i sig. Den följande gemensamma erfarenhetsberättelsen är ett försök att ge er ett tvärsnitt av tänkesätt och attityder hos de inblandade i projektet och deras personliga erfarenheter och insikter.

Alex: Idén med nyhetsbrevet formade sig i mitt sinne efter förvirringen när jag kommit tillbaka från Kina år 2002. Det huvudsakliga syftet var att erbjuda icke-utövare en bra möjlighet att lära sig och att regelbundet presentera information för dem i en för dem “normal” mediekanal inriktad mot Kina. Detta förhållningssätt hade fördelen att läsare i det vanliga samhället skulle få se komplikationerna av förföljelsen på ett sätt som var lätt att förstå.

Anledningen till att ta detta förhållningssätt kommer ifrån de insikter jag fick från sanningsklargörandet, att det finns människor som, till och med med sina bästa ansträngningar, inte tolererar mer än tre-fyra meningar, även om förklaringen är tillräckligt smal. Sedan behöver de en paus ifrån ämnet och man måste börja prata om t ex österrikisk politik, till exempel de ekonomiska förbindelserna med Kina, kinesisk tradition och kultur, eller några andra gemensamma intressen, annars kommer de att sluta lyssna, sedan kan man fortsätta att lämna tre-fyra meningar om förföljelsen.

Jag har upptäckt att icke-utövare ofta tar till sig sanningen när jag använder detta sätt och jag får svar som, “det är uppenbart att några högt uppsatta i den kinesiska regimen är bedragare och korrupta och inte bryr sig det minsta om människors rättigheter.Jag kan mycket väl tänka mig vad de gör just nu med Falun Gong. Det är verkligen förfärligt med det skådespel de skapar just nu!” Så var svaret, till och med från människor som från början försökt att konfrontera mig och även hade ett dåligt intryck av Falun Gong.

Målet med nyhetsbrevet var att skingra negativa uppfattningar om Falun Gong, men förståelsen var inte riktigt mogen och koordinerat samarbete mellan utövare var också en främmande term för mig. Det var bara två andra som ville stödja min idé. Så senare försökte vi förena idén till sin kärna och det var så nyhetsbrevet uppstod.

Doris: Jag fann idén med nyhetsbrevet ganska bra, även om betydelsen av ett nyhetsbrev för att regelbundet informera vanliga människor inte utgjorde någon akut prioritet för mig. Jag tyckte att det var viktigare att rikta in sig på vissa delar av befolkningen och informera dem om vissa speciella Dafa-aktiviteter som var på gång. Kanske var jag under influenser av min rädsla, att för mycket vanlig information om förföljelsen kanske trubbade av människor för ämnet förföljelsen. Ett sådant fasthållande var troligtvis orsaken till att jag kände ett litet intresse för nyhetsbrevet i dess begynnelsestadie och var tveksam över att arbeta med det.

Allt efter att tiden gick, ändrades min attityd och förståelse gentemot nyhetsbrevet. Jag hade intrycket att de negativa propagandameddelandena som kinesiska konsulat och beskickningar spydde ut relaterat till förföljelsen hade format ett osynlig svart moln. Detta moln svävade ståndaktigt och till och med knöt an till människors medvetanden. Man kan föreställa sig, om man vill, vårt nyhetsbrev som presenterade en kolossal mur av korrekt och fin information och att denna information skulle genomtränga människors medvetanden och därmed driva tillbaka den negativa propagandan. Med varje ny utgivning, skulle nyhetsbrevets speciella syfte förstöra det negativa i varje läsare och förnya det positiva.

Christian: Arbetet med nyhetsbrevet blev aldrig fullbordat utan stridigheter och blev aldrig utfört med glädje. Desto mer vi blev involverade i projektet, dessto mer fann vi oss själva insnöade på detaljer, t ex att bli fixerade vid formbundna föreställningar.

Det är därför jag tyckte det var viktigt för oss att inte förlora siktet vid kärnan och rötterna för vårt åtagande, vilket innebar detta: med allt jag gjorde medan jag var involverad i nyhetsbrevet var jag tvungen att ständigt fråga mig själv, “varför gör jag detta, vad är motivet, vad är min orsak till att jag jobbar med nyhetsbrevet, vad är det egentliga slutmålet, vad försöker vi att uppnå?” Det kom alltid tillbaka till samma svar – att allt vi gör är att rädda lvenade varelser och att rädda så många vi kan under Fa-upprätandet, så att de kan positionera sig rätt.

Martin: Den tiden då de första exemplaren av nyhetsbrevet togs fram och distribuerades till medlemmar i regeringen var också början på min kultivering. Eftersom jag kände ett stort gap mellan min kultivering och förståelsen av den Fa som andra utövare redan hade, ville jag hinna ikapp så fort som möjligt. Jag noterade att det åtagna engagemanget i Fa-projektet hos varje enskild utövare runtomkring mig, visades i deras sanningsklargörande arbete. Många saker var fortfarande bortom min förståelse, men min pliktkänsla, att kunna göra något för att lindra förföljelsen, drev mig till att engagera mig i alla slags aktiviteter.

Nyhetsbrevet såg inte ut att vara något passande projekt för mig, eftersom att skriva rapporter, etablera kontakter med politiker och andra sådana saker inte var min starka sida. Nyhetsbrevet hade redan distribuerats i flera österrikiska områden. Mitt eget område – Nieder-Oestreich (nedre Österrike) var ännu inte omfattat. Jag var fortfarande tveksam, men flera utövare uppmuntrade mig. De berättade att det inte fanns något som skulle skapa problem – allt jag behövde göra, var att köra till huvudpostens distributionscenter i varje sektion inom området, för att överlämna nyhetsbrevet till arbetsledaren och postsystemet skulle distribuera dem vidare i varje brevlåda. Jag tänkte att om det är så enkelt, kunde till och med jag som är nykomling klara det.

Sagt och gjort! Men personerna på distributionscentret informerade mig om att man måste ha ett tillstånd för sådant utskick. De föreslog att jag skulle lämna ett exemplar till dem för att granskning och sedan ringa dem några dagar senare. Flera samtal senare blev det otillfredställande resultatet att ett tillstånd inte skulle ges. När jag frågade efter anledningen till beslutet, berättade de att jag behövde ta kontakt med en viss ”Dr. så-och-så.

Där stod jag utan idéer. Att genomföra dessa telefonsamtal var ett enormt hinder i sig själv, nu förväntade de sig att jag, med en medelmåttig utbildning, skulle ta kontakt med en fil.dr. och förklara vikten i detta ärende. Jag kan bara lite om allt och känner till med hur man arbetar på en bondgård. Detta såg ut att vara en uppgift som jag inte var klippt och skuren till. Bara att tänka tanken på vad jag skulle behöva göra gav mig ont i magen. Hur skulle jag klara av detta? Jag uppbådade allt mitt mod och gjorde mitt bästa i att hålla min nervositet under kontroll. Dialogen, spetsad med min nervositet, förde mig till samma resultat – inget tillstånd!

Jag blev besviken och ville sluta. Andra såg ut att klara av saker utan att råka ut för problem och jag kunde inte avsluta något med ett bra resultat. Jag tänkte att så är ödet för en nykomling. Jag vände mig till en utövare och bad honom att använda sitt inflytande och talets gåva för att ingripa i problemet och vara snäll och försöka att åter komma i kontakt med denne man. Utövaren sa att jag inte fick möta dessa svårigheter av en slump, han uppmuntrade mig och föreslog att jag skulle försöka en gång till och kanske mer betona sanningen.

Nu hade jag äntligen förstått! Om jag skulle uppnå framgång i min kultivering, kunde jag inte bara överge allt och springa så fort ett större problem kom i min väg. Som Mästaren har sagt: "Var än det finns ett problem, måste sanningen föras fram," och det är precis vad jag har gjort, på en mindre skala.

Med förnyad beslutsamhet hade jag bestämt mig för att skicka ett personligt brev till ”Dr. så-och-så i vilket jag kortfattat beskrev syftet med nyhetsbrevet liksom bakgrunden till förföljelsen av Falun Gong. Min fru, som nyligen börjat utöva Falun Dafa, stöttade mig genom att hjälpa mig att formulera brevet. Efter ett tag resulterade telefonsamtalen med denne man i en mycket hjärtligare anda än tidigare och vi nådde en kompromiss när det gällde att distribuera nyhetsbreven. Vi skulle adressera varje nyhetsbrev individuellt, men vi fick lov att lämna dem till distributionscentralen, varifrån de skulle bli ordentligt utskickade. Jag var ytterst tacksam.

När jag tittar tillbaks förstår jag att sådana problem är just det rätta sättet, att på nytt komma över alla hinder som vi själva satt upp. Jag har mer eller mindre snubblat in i att arbeta med nyhetsbrevet. Jag hoppas och tror att jag ska behövas, vara en liten kugge i hjulet i detta urverk som kallas Fa-upprätandet och bekräftandet av Fa. Detta urverk fungerar bäst när alla små kuggar och hjul har funnit sina rätta platser och roterar enligt skaparens oändliga plan.

Doris: Eftersom jag är en nybliven mamma, så har jag inte tid just nu att skriva uppsatser eller rapporter för nyhetsbreven, icke desto mindre har dialogerna som kretsat runt planeringen för nyhetsbrevet varit till oerhörd nytta för mig, vare sig det var första beslutet att göra nyhetsbrevet allt bättre, eller sista-minuten-besluten innan det gick i tryck och distribuerades. Vi fick ofta vara med om omedelbara "deadlines” och fick avsluta projektet samma kväll. Dessa processer gav oss utmaningar avseende tålamod.

Jag kände av en återkommande vrede som vällde upp inom mig, när några personer förklarade att de var tvungna att gå sin väg omedelbart, innan vi ens var klara, trots att de hade kommit sent till att börja med. Mer regel än undantag, var det min man som fattade beslut, talade om för mig att vi skulle stanna tills det var klart. Många gånger stannade vi länge. Emellanåt så klagade jag och gnällde, kunde inte koncentrera mig och lät de andra tala.

Men då insåg jag hur själviskt det faktiskt var. Mitt huvudsakliga bekymmer gällde sömn – skulle jag få tillräckligt med sömn? Jag glömde att andra utövare satt uppe sent, för att skriva och korrigera i datorn och som var ansvariga för den slutliga sammanställningen av nyhetsbrevet. Det var då jag brukade minnas vår Mästares ord: ”Hans saker är dina saker”. Jag kunde se på Fa som på en helhet, att arbeta för samma sak, trots att vi alla är så olika. Var och en av oss är ambassadörer för Fa till allmänheten. Jag blev plötsligt generad över att jag inte hade gjort tillräckligt efter mina möjligheter, angående min del när det gällde Fa-upprätandet.

Under påföljande redaktionella möten försökte jag medvetet att inte titta för ofta på klockan och hade tagit beslutet på förhand att bara gå därifrån när vi var klara. Plötsligt såg jag glädjen i arbetet ännu en gång, men kanske också för att jag kände ett förnyat ansvar.

Christian: Jag hade privilegiet att få en stor motiveringsupplevelse under den första distributionen av nyhetsbrevet. Då det såg ut att inte komma i fråga att leverera nyhetsbrevet till postens centrala distributionscentral i Burgenland (en geologisk/politisk del av Österrike), bestämde jag mig för att skulle ta med några exemplar direkt till Burgurland-delegaterna. Jag drog också fördel av resan för att förklara fakta till flera av delegaterna och deras medarbetare. Deras reaktioner var ganska positiva. Till och med det gensvar jag fått från flera utövare indikerade att politikerna hade läst nyhetsbreven och lagt dem på minnet.

Alex: samordningen i gruppen gav mig några särskilda utmaningar, såsom facilitator. Långsamt började jag inse behovet av den här särskilda funktionen.

I de första exemplaren av nyhetsbrevet hade jag lagt vikten vid författarnas enskilda artiklar; valet av ämne var upp till författarna själva; bara felaktiga fakta korrigerades; formatet fick författarna själva bestämma.

[...]

Under tiden har nyhetsbrevet gått igenom många förändringar. Tyngdpunkten ligger inte längre på enskilda artiklar utan bygger mer på en helhetssyn. Bara några få av de som var med från början arbetar fortfarande med nyhetsbrevet. Nya har gått med och de har nu sina specialområden som de blir allt bättre på för varje dag. De bär alla sanningen djupt i sina hjärtan och vill göra sitt för att bidra till att sprida budskapet, genom olika kontakter eller genom att skriva artiklar.

Jag är nu medveten om värdet av mina vänner kultiverarna och genom upprepade kontakter med dem inser jag hur vi tillsammans höjer vår kultiveringsnivå. Jag är övertygad om att vi närmar oss målet, då många bär med sig projektet i sina sinnen och de har blivit allt mer aktiva på egen hand.

Christian: som jag nämnde förut förses vi med fantastiska kultiveringsmöjligheter genom nyhetsbrevet och alla projekt som vi arbetar med. Det som tidigare hade haft störst inverkan på mig var en inställning som sökte erkännande och jag ville visa upp mig. Det visade sig när andra som arbetade med nyhetsbrevet berömde mig för något jag skrivit och i besvikelsen när det jag skrev redigerades bort så att bara ett stycke fanns kvar.

Mästaren sade i “Fa-undervisning vid Fa-konferensen 2002 i Philadelphia, USA”: ”Hur är då deras sinnestillstånd? Det är tolerans, en extremt ofantlig tolerans, att kunna acceptera andra varelser och att verkligen kunna tänka ur andra varelsers perspektiv. Det här är någonting som många av er inte har uppnått ännu i er kultiveringsprocess, men ni förstår gradvis och uppnår det. När en annan Gud kommer med en idé, är de inte angelägna om att förkasta den och de är inte angelägna om att uttrycka sina egna idéer och tror inte att deras egna idéer är bra. I stället ser de till slutresultatet av den andre Gudens förslag. Vägarna är olika, allas vägar är olika, och sanningarna som varelser bekräftar och upplyses till i Fa är också olika, men resultaten kan mycket väl bli desamma. Det är därför de ser till resultaten och om resultatet av en Guds idé kan nå målet, om den verkligen kan åstadkomma det, då kommer de alla att hålla med, det är så Gudar tänker. Dessutom, om det är någonting som saknas i den kommer de villkorslöst och i tysthet att komplettera med det för att göra saker mer fulländade. Det är så
de hanterar saker.”

Från den undervisningen kan vi upptäcka brister som vi har bland oss, som separerar oss från varandra och hindrar oss från att bli en enhet. Precis som gong i början består av grova partiklar som är löst sammansatta, kommer nivån som vår xinxing har nått att bli allt mer mikrokosmisk, ännu tätare och därigenom allt mäktigare, så är det också med utövarnas enighet. Avstånd som minskar mellan de olika rikena går hand i hand med vår individuella höjning av kultiveringsnivån. Ju bättre vi assimilerar oss till Fa, desto mer kommer gapen mellan oss att försvinna. Det kommer i sin tur att stärka en ännu mäktigare helhet, i vilken vi bara representerar små prickar. Vi måste hela tiden komma ihåg att syftet med alla aktiviteter är att erbjuda räddning åt levande varelser. I ljuset av det här mandatet bör vi smälta bort våra ynkliga små egoistiska föreställningar.

Avslutningsvis vill vi uttrycka vårt hjärtliga tack till vår vördade Mästare och alla utövare. Det är ett dyrbart privilegium att vara tillsammans med er under den här tiden. Låt oss använda den sista tiden väl!