Erfarenhetsutbyte för den Europeiska Fa-konferensen 2013

Jag fick Fa år 2008 och kom för två år sedan till Sverige, enligt mästarens arrangemang. Innan dess hade jag för det mesta övat ensam i Kina. I Sverige förändrades min kultiveringsmiljö drastiskt, när jag nu upplevde en kultiveringsmiljö delad med många andra utövare. Nu skulle jag vilja dela mig några av dessa två års kultiveringserfarenheter.

Att göra sig att med rädsla och ge en flyer ansikte till ansikte

Jag har alltid varit väldigt introvert sedan jag var liten. Detta gjorde mig rädd när jag skulle prata med främmande människor så mycket att jag ofta kände hur huvudet blev tomt och jag hade inget att säga. Därför sanningsförklarade jag endast till mina släktingar och övertalade dem att gå ut ur kommunistpartiet och dess underorganisationer. Hur jag än försökte göra framsteg, så hindrade rädslan mig att ta nästa steg.

Första året jag kom till Sverige spenderade jag tillsammans med en utövare i hennes hem. Hon uppmuntrade mig många gånger att dela ut tidningar på ställen med många turister, där jag bara behövde stå med en tidning i handen.

När jag var på väg till stället där jag skulle stå kände jag hur nervositeten strömmade upp med snabba hjärtslag och darrande ben. Jag gjorde mitt bästa med att stå med en tidning i handen att jag inte märkte hur jag höll den upp och ner. Men mästaren uppmuntrade mig, då en turist tittade på tidningen med nacken på sidan och sedan tog en tidning. Det gjorde det lättare att fortsätta.

Sedan dess har jag följt med utövarna för att på helgerna dela ut tidningar. Närhelst jag gjorde framsteg fick jag uppmuntran från utövaren, som jag bodde hos. Hon delade också med mig hur vi, som utövare, söker innåt och rättar till oss själva så att fler turister kan förstå sanningen om Falun Gong.

Även om jag hade gjort genombrott med att dela ut tidningar, så var det fortfarande svårt för mig att prata med andra människor. Ibland kände jag mig förvirrad, då miljön var väldigt lugn utan risk för arresteringar. Vad var det då som gjorde mig rädd?

Genom oupphörliga fa-studier blev den bakomliggande orsaken genast klar för mig. Mentaliteten med rädsla var inte det enda fasthållandet, utan snarare länkat med andra fasthållanden. Jag upptäckte många fasthållanden i mig själv: anseende, fåfänga, viljan att bara höra bra saker, strävan till att gillas av alla och till att behandlas bra. Jag var rädd för att prata med främlingar, eftersom jag inte ville göra fel och var rädd för att ge personer fel uppfattningar om mig själv. Jag var rädd för att säga sanningen till andra, eftersom jag inte ville konfrontera ovänligt bemötande och förlora ansiktet. Även när jag pratade med kollegor och vänner om sanningen om Falun Gong, så blev jag rädd för att om dem inte kunde förstå sanningen och hur det skulle påverka mig. Allting var till för att skydda mig själv, vilket inte var korrekt. Därför kunde jag inte öppna mitt hjärta för andra.

Efter att tänkt igenom saken kunde jag urskilja den här mentaliteten och ta bort den närhelst jag kände det svårt att prata med andra människor. När turistsäsongen började igen detta år frågade jag mästaren i hjärtat om hur jag kunde sluta att endast dela ut tidningar till att även kunna berätta sanningen och övertala folk att gå ut ur CCP. Det var verkligen som mästaren sade i ”Zhuan Falun” att ”Det är tillräckligt för dig att ha denna önskan.” Snart därefter med mina medkultiverares hjälp gjorde jag ett genombrott i sanningsförklarandet och kunde övertala folk att lämna CCP.

Att upptäcka fasthållandet till att framhäva sig själv under petititionsinsamlandet

Wang Lijun sökte asyl hos det amerikanska konsulatet, vilket satte ljus på CCP:s organskörd från levande falungong-utövare inför det internationella samfundet. Utövare runt om i Europa började då ta itu med kampanjen att samla signaturer för att få till ett stopp på CCP:s brott i genom det internationella samfundet.

När den svenska Falun Dafa föreningen berättade om denna uppgift, så kände jag hur viktigt detta var. Det var som att övertala kineser att lämna CCP, tyckte jag. Om människor signerar med sitt namn, så borde de räddas. Jag blev snart mycket aktiv och tog initiativ under signaturinsamlandet. Jag förberedde material och skrev ut petitionsböcker och sökte även råd hos andra utövare från andra länder. Jag blev väldigt upptagen varje dag med kampanjen. Jag kände att jag aldrig hade tidigare uppmärksammat någonting så mycket och inte lagt ner min själ till den grad tidigare.

En dag när vi skulle samla in namnteckningar fanns det en utövare som inte kunde prata annat än kinesiska så hon hängde en informationsskylt framför magen. Även om jag hade förberett mig väl så fick jag inte så många signaturer som jag hade planerat. Människor gick förbi mig på en annat sätt. Några stannade och läste broschyren och sedan gick iväg. Även människor som såg mig på distans tog en annan väg. Det var ganska få som signerade petititionen och då endast efter de fick veta att det var en petitition.

När affärerna var stängda och vi var klara kände jag mig törstig och hade ont i nacken. Men vad som gjorde mig verkligen ledsen var att jag endast hade samlat ett dussintal signaturer. Jag kände mig frustrerad och tänkte att människorna här var reserverade och svåra att rädda. Samtidigt kom utövaren som inte kunde prata främmande språk fram till mig och sade att hon hade samlat tre till fyra sidor med namnunderskrifter genom att endast säga hej och peka på informationen skriven på hennes mage. En annan utövare kom fram till mig med fem sidor fyllda petitioner och sade att människorna här var verkligen bra och ville gärna signera med sina namn.

I den stunden kokade nästan mitt hjärta av avundsjuka, missnöje och förbittring mm. På vägen hem i tunnelbanan satt jag gråtandes. Sade inte andra utövare att endast viljan att rädda andra människor skulle räcka, men hur kom det sig att resultatet blev sådan. Desto mer jag tänkte över det desto mer frustrerad blev jag. Sedan tänkte jag på hur jag inte hade övertalat en massa kineser att lämna CCP och hade inte gett ut tillräckligt med Shen Yun broschyrer. Jag fick därefter dålig självkänsla och kände mig inkompetent med inga förmågor och utan att kunna göra någonting bra. I detta ögonblick hörde jag en röst som sade: Du kunde inte rädda människor och du kunde inte nå fulländning. Rösten var tydligt en störning, men jag var helt enkelt oförmögen att urskilja det. Jag trodde t.o.m. att det var så att hur mycket jag än försökte så kunde jag inte rädda människor om än ens nå fulländning i kultiveringen. Efter att jag hade kommit hem var jag förkrossad och grät tills jag blev trött och sedan somnade och vaknade och grät igen.

Jag visste inte hur lång tid det hade gått tills jag plötsligt hade tänkt på frågan: Ska jag gå och samla namnunderskrifter imorgon? Efter att ha funderat genom saken kände jag att jag borde gå. Nu kände jag mig ännu mer rationell och tänkte noggrannt igenom hela processen och försökte hitta felet.

Mästaren sade i ”Föreläsning om Fa vid Fa-konferensen i Metropolitan New York” (2003) frågor och svar: ”När det kommer till att göra saker så ser jag processen som det viktigaste. Detta eftersom under processen kan du få människor att verkligen se sanningen, under processen kan du verkligen rädda människor, och under processen kan du föra fram sanningen.” Mästaren fortsätter ”Men ni fokuserar oftast på resultatet istället för att förklara de fakta som ni borde ha förklarat under processen. Endast när alla människor vet om den sanningen de borde veta bekräfta ni verkligen Fa och klargör sanningen.” (inoficiell översättning)

Då förstod jag att jag hade en strävan mot resultat. Innan jag samlade namnunderskrifter lyssnade jag på andra utövares råd. Jag fick veta att de sannolikt kunde samla in 100 signaturer per dag. Därför satte jag denna siffra som mål. När jag förstod att jag var långt ifrån målet blev jag otålig. Orsaken till att jag satte så mycket uppmärksamhet till resultatet var att jag vilja mäta resultatet med min förmåga. Då, hade jag i själva verket målet att bekräfta mig själv genom att samla namnunderskrifter. De gamla krafterna såg det mycket tydligt och de stärkte denna oupprätta tanke och gjorde att jag länkade resultatet från namninsamlingen med min kultivering till fulländning.

Mästaren sade i (fa föreläsningen i Australien 2007) att äkta barmhärtighet är när man känner sig sorgsen när endast en person missar chansen att bli räddad. Jag kommer ihåg mästarens ansiktsuttryck i det ögonblicket och kände hur mästaren nästan brast ut i gråt. Som kontrast till det så tänkte jag inte ens på att de hade missat chansen utan snarare skyllde dem för att vara likgiltiga och inte enkla att rädda. Jag hade varit ledsen en lång tid, men det var bara för att min mänskliga mentalitet kände sig otillfredsställd.

När jag sedan hade hittat förklaringarna bakom problemet kände jag hur jag proaktivt var villig att förbereda petitionen och satt så mycket vikt vid den var helt enkelt på grund av min själviska mentalitet. I mitt underförstådda kände jag hur jag inte hade övertalat tillräckligt många människor att lämna CCP. Därför hoppades jag göra bot för det genom att samla fler underskrifter. Jag kände att västerlänningar inte var som kineser från fastlandet som hade blivit hjärntvättade av CCP. Västerlänningarna var enklare att rädda.

Med så många själviska tankar och alla sorters fasthållanden hur kunde jag bli ren och bli av med fasthållandet till status. Jag kunde därför inte rädda människor.

Genom detta började jag uppskatta vad mästaren hade sagt om ens utgångspunkter. Självklart verkar Dafa-lärjungar inte vara mycket annorlunda än vanliga människor på ytan. Den stora skillnaden ligger i utgångspunkterna och målen. Det ingen roll ens hur mycket kraft du har lagt ner så länge som din utgångspunkt inte är korrekt kommer dina resultatet inte nå målet.

Hur jag lärde mig släppa tankar om en själv då jag promotar Shen Yun

Då jag promotade Shen Yun 2013 frågade en koordinator om jag kunde ta några dagar för att sälja Shen Yun biljetter. Jag lovade att hjälpa till, men jag kände en ängsla i mitt hjärta. Mitt kontor planerade en omorganisation och skulle sparka en anställd av tio. Det var sagt att de nyanställda var de första som skulle gå. De flesta av mina gruppmedlemmar var anställda som hade jobbat där i tio år, men jag hade bara jobbat där i två år. Så risken att jag skulle sparkas var stor. Därtill så hade företaget just gått igenom en omstrukturering av organisationen så min chef som hade anställt mig hade just lämnat kontoret. Den nya chefen kände till mig sedan tidigare, men kunde inte komma överens med mig väl. I detta skede försökte alla mina kollegor att jobba övertid, men jag hade alltid gått från jobbet i tid för att delta i Dafa-projekt på kvällarna. Nu behövde jag även fråga om några extra timmar ledighet. Om jag skulle sparkas vad skulle jag göra. Jag kunde inte prata någon svenska och det var svårt för mig att hitta jobb lokalt. Jag hade ett jobbvisa när jag kom till Sverige, så om jag inte kunde hitta ett jobb inom tre månader så måste jag gå tillbaka till kina. Om jag inte kunde hitta ett jobb, borde jag söka visa? Vad ska jag säga till mina familjemedlemmar? Kunde det göra att dem missförstod Dafa?

När dessa tankar gick genom mitt huvud så frågade jag mig själv. Var är dina upprätta tankar? Att promota Shen Yun är något av det bästa man kan göra. Under dessa månader planerade företaget att sparka folk. Var det en typ av störning? Var det en sorts test? Allting för dafa-lärjundar är arrangerat av mästaren. Vad hade jag att oroa mig för? Även om jag sparkades, så kunde det vara en ändring av min kultiveringsmiljö arrangerad av mästaren. Från vanliga människors perspektiv var det inte bra att bli sparkad, men det kunde vara bra för ens kultivering. Dessa tio minuter kändes ganska långa. Då medans jag tänkte upptäckte jag att allt jag tänkte på var bara om mig själv. När det kommer till att göra ett beslut, så tänker vanliga människor bara på anseende, vinning och känslor. Jag är en dafa-utövare, så hur kunde jag tänka som dem? I denna stund gjorde jag beslutet i hjärtat och tankarna var som bortsprungna. Efter Shen Yun showen så satte chefen upp listan på sparkade, vilken inte inkluderade mig.

Egentligen har min kultiveringstillstånd varit ganska stabilt med ingenting spännande och förvånansvärt. Men, jag känner ändå att mästaren hela tiden tittar efter utövarnas kultivering och alltid tillrättavisar dem. I fastlandskina kunde jag närhelst det var ett test hitta artiklar från Minghui-sidan som kunde hjälpa mig. Efter att jag kom till Sverige kunde jag närhelst då mina kära medkultiverare delade upplevelser med mig se problemet hos mig själv och bli inspirerad. På mitt kontor påminner mig mästaren genom mina kollegor. När jag låtsades vara modest för att undvika avundsjuka så gjorde mästaren att mina kolleger frågade mig: Om du kunde göra det där bättre, så vore det bra. När jag inte var så glad med mina kollegor och förargad så gjorde mästaren att min kollegor skulle fråga mig: Hur går din kultivering, några förbättringar?

Jag är inget vidare på att prata. När jag här står mot mästarens barmhärtighet och mödosamma räddning, kan jag endast säga att genom att bli mer flitiga kan vi tacka mästaren.

Tack mästaren. Tack kära medkultiverare. Om någonting inte stämmer så var god att påpeka det till mig barmhärtigt.