Lita på mig själv

Ärade Mästaren

Kära medutövare

Jag kom i kontakt med Dafa 1995, då jag var med på en kvällsföreläsning, en introduktion som Mästare Li gav i några städer i Sverige, däribland i Uddevalla, där jag bodde då. Det var förmodligen min ödesförbindelse som förde mig dit, och fastän jag kände att det var något stort, så fattade jag ändå inte vad detta kunde ha med mig att göra.

Men kanske hade ett frö såtts och det behövdes tid för att mogna och i februari -98 fick jag boken Zhuan Falun i min hand av en god vän, som rekommenderade mig att läsa den från pärm till pärm utan att lägga ifrån mig boken, även om jag skulle stöta på saker jag inte förstod.

När jag läst ut boken lovade jag mig själv att lägga allt annat jag tidigare provat på åt sidan, jag ville gå till grunden med detta, men jag förstod också att allt det som Mästaren skriver om, inte skulle få stå utan motstånd.

Min kultivering har varit mycket långsam – och när jag nu ser tillbaks så framstår vissa händelser starkare än andra, saker jag kunde gjort bättre men också det blev till en läxa längre fram. Jag har ramlat många gånger och rest mig igen, tack vare en envishet och en tillit till Mästaren. Andra utövare har också funnits där längs vägen och räckt en hjälpande hand när det behövts.

Genom att skriva ned dessa saker har jag först nu riktigt avslutat vissa händelser, så det blev en resa med tillbakablick.

Xinxing-test med min bror väcker medkänsla

I samband med att vår mamma dog för en tid sedan, så gavs ett ypperligt tillfälle för mig och min bror att samarbeta inför begravningen. Som syskon är vi mycket olika, och jag har många gånger undrat varför vi kommit i samma familj – nu tvingades vi att samarbeta.

Han ville att allt skulle gå undan så snabbt som möjligt, medan det för mig väckte många minnen och jag behövde ta det i ett lugnare tempo. Vid ett tillfälle rök vi ihop innan ett viktigt möte och det var nära att få ställas in på grund av våra olika förväntningar.

När jag kom hem den kvällen var jag jättetrött och sjönk ned på soffan, och jag hade en innerlig önskan om att förstå min bror....Varför var han så här? Medan tankarna går, kommer en bild upp för mig och jag ser honom, en liten ljushårig pojke på ca 4 år, och vi är ensamma hos faster o. farbror i Borås några dagar. Han är lessen och vill ringa hem. Han håller den stora, svarta telefonluren i handen och jag hör honom säga: mamma, längtar du efter mig?

Plötsligt inser jag att han frågar om hon längtar efter honom - i stället för att säga att han längtar efter henne... och så börjar jag förstå hur han har fortsatt genom livet, det skulle gå fort för det hade varit alltför smärtsamt att inse att man inte ha blivit sedd! Och jag förstår också att jag istället agerat tvärtom genom ett mer inåtvänt sätt.

Då jag ser denna bild, känner jag en stor förståelse för honom och en värme kommer upp och mitt hjärta öppnar sig. Det kändes som jag nu på ett djupare sätt börjar förstå vad Medkänsla är. Jag är honom djupt tacksam för att han visade mig detta.

Se mina gränser – bättre samarbete

Vid ett tillfälle dök fasthållandet rädsla upp under en aktivitet. En utövare säger något i en speciell ton som jag uppfattade ganska hårt och jag känner det som ett missnöje riktat mot mig. När jag möter en sådan situation känner jag hur jag krymper, förlorar energi och känner mig nedslagen.

När en konflikt uppstår ska jag först titta inåt och försöka se vad som är mitt och vad jag kunde gjort bättre. Jag behöver se vad som är mitt och vad som tillhör den andre. När jag nu börjar se detta och kan separera det och bara ta ansvar för det som är mitt, då behöver jag inte gå in i den andres känslor, utan jag kan sätta en gräns däremellan och sedan bara släppa det, då kan jag ta ansvar för mig själv och stå rakryggad, även när det blåser.

Jag har också förstått att om jag går in i någons känsla på grund av att personen lider - eller om jag går in i någons känsla av ilska – så det egentligen samma sak, bara två olika sidor på samma mynt.

Detta är en viktig pusselbit för mig att se - för att undvika fallgropar och samarbeta bättre.

Lita på mig själv – och våga be om hjälp

För några år sedan gjorde jag en resa till Sollerön och hälsade på min brorsdotter med familj. Sollerö skola var unik i sitt slag, de odlade sina grönsaker och hela familjen var engagerad i detta.

Det var en fin resa och väl hemma ville jag dela med mig om resan och odlingsprojektet, och gjorde ett försök att skriva en artikel på ET. När jag skickat in den och sedan fick den tillbaks så var det med en uppmuntran att fortsätta skriva och jag fick samtidigt flera tips om att bl a läsa Reporterboken, kolla på nyhetsartiklar i dagstidningarna mm. Artikeln behövde bara ändras om på strukturen...

Jag gjorde några försök men kom ingen vart, jag körde fast och lade ned hela artikeln. För mig blev tipsen som stora berg att bestiga och jag ville inte skriva mer. Allt detta gamla kom upp nu när jag tillfrågades om att skriva en erfarenhetsrapport.

Idag när jag ser tillbaks på det som hände då, så ser jag det på ett annat sätt och undrar varför jag inte bad om hjälp, utan bara kände mig ensam och misslyckad. Jag såg inte heller den uppmuntran jag då fick till att fortsätta skriva.

Det som saknades var tillit till mig själv, jag skulle litat på att det var en bra nyhet och inte gett upp så lätt. Ett bevis på det fick jag året därpå då Rapport hade med ett ljust nyhetsinslag från odlingsprojektet från Sollerö skola.

Jag fick en tankeställare långt senare om hur viktigt det är att vi delar förståelse och vågar berätta om våra tankar och känslor. Att vi kan spegla oss i varandra, och på så sätt gå vidare när vi fastnar.

Politikerkontakt och samarbete

För många år sedan var vi ett antal utövare som kontaktade våra riksdagspolitiker runt om i landet, det blev som punktinsatser men vi hade inga utbyten och detta saknade jag mycket då. Jag hade länge tyckt att politikerkontakterna var viktiga och jag undrade varför ingen tog tag i detta... det fanns ju så många förmågor bland utövarna - varför gjorde ingen det? Så tänkte jag då, men senare insåg jag plötsligt att det kanske är jag som ska göra det.

Min rädsla ger sig till känna då och då, särskilt när det gäller att ta ansvar. Jag överlåter det gärna till någon annan. Vi hade diskuterat kring detta många gånger, att det skulle vara bra om någon kunde ta ansvar och samordna politikerarbetet i landet.

Det var efter en sådan väntan som en utövare och jag bestämde oss för att göra ett försök att tillsammans samordna politikergruppen, att få till regelbundna möten och dela tankar och förståelse med varandra.

Ett år har nu passerat och det har varit en lärorik tid, en tid med mycket kultivering och utbyte, det som jag tidigare saknat. Åtskilliga är de morgonar vi träffats på Sonant, och vi har först försökt hitta var vi befinner oss i nuläget, för att sedan gå vidare med projektet.

På våra veckomöten har vi värdesatt utbyten, kultiveringserfarenheter eller se på hinder eller på nya öppningar vi mött, se dem i ett nytt ljus. Detta blev en bra miljö för utbyte och här kan vi tillsammans vara delaktiga.

Ibland kör jag fast och jag märker också att jag kan bli resultatinriktad, då är det dags för mig att ta ett steg tillbaka.

Förutom kontakt med våra riksdagspolitiker så har vi sedan flera år också kontaktat våra svenska europaparlamentariker i Bryssel. Det fanns mycket motstånd i att lyfta luren och ringa dit, jag kände rädsla, men så erinrade jag mig om, att jag bara är ett redskap för Mästaren och de har ju alla kommit hit för Fa och de väntar på mitt samtal.

Genom åren har det blivit många fina kontakter både med parlamentarikerna och deras assistenter. Med några av dem har det nästan blivit en personlig relation. Och när Shen Yun uppträdde i Belgien för några år sedan var tre av dem där och såg föreställningen och jag är glad för dem.

Återigen tänker jag på att Mästaren uppmanar oss att samarbeta. Han ser inte på vad vi presterar - utan hur vi samarbetar.

Vi vandrar vår väg tillsammans, tack alla!