Att kultivera bort rädsla

Jag anser mig själv vara en lyckligt lottad människa. Jag har fått många gåvor i livet och möjligheten att utveckla en mängd kunskaper och färdigheter redan som liten pojke. Jag backar inte för utmaningar eller större förändringar i livet. Någonstans har det dock alltid funnits en känsla som gnagt inom mig. En rädsla. Denna känsla är en av anledningarna till att jag har drivit på mig själv så hårt. Jag ville vara bäst på allt jag gjorde. Inte lämna något åt slumpen. Aldrig ge upp. Alltid kämpa vad det än gällde. Skola, idrott, musik, jobb. Allt.

Hela min uppväxt har jag frågat mig själv vad denna rädsla handlade om. Först när jag var 30 år gammal fann och Dafa fick jag förståelse för vad detta handlade om. Det kan gott tänkas att en ung pojke som upplevde denna känsla undermedvetet kände press i livet. Och febrilt letade efter sätt att uppfylla sina egna krav på tillvaron.

Från den stunden jag blev utövare har jag fått sätta min rädsla på prov många gånger. Jag har lyckats och jag har misslyckas i mina prövningar. Jag har skrikit av vansinne över min oförmåga att leva upp till kraven. Och, jag har känt lättnaden komma över mig som en behaglig känsla när jag gått igenom en prövning med flaggan i topp.

Min första svåra prövning kom redan efter 2 månader som utövare. Jag var inbjuden till en födelsedagsfest för en god vän med massa nya människor jag inte träffat tidigare. På denna tillställning hamnade jag till bords med en tjej i samma ålder som mig. Vi började prata om allt möjligt mellan himmel och jord och till slut kom jag till punkten att jag berättade för henne om Dafa och förföljelsen. Så fort jag hade nämnt orden Falun Dafa blev hennes ögon alldeles svarta och hon såg sannerligen arg ut. Hon utbrast: ”Det är ju dem som bränner spädbarn!”.

Det visade sig att hon hade bott i Kina 2001 när förföljelsen var som värst och hon hade sett och hört både det ena och andra. Jag kände i detta läge snabbt att det här det minsann var ett test. Jag behöll lugnet och förklarade för henne att jag själv var utövare och att jag minsann inte bränner några barn! Jag tog mig tid att förklara på djupet för henne vad Dafa var och gav henne rimliga förklaringar till de saker hon sett. Efter några minuter hade hon vänt helt från att vara vansinnig till att fråga mig om hon fick följa med och testa övningarna nästa dag. Hon blev verkligen en annorlunda människa efteråt.

Min nästa stora prövning kom några månader senare i form av en total förlamning av halva mitt ansikte. Jag minns att jag satt på jobbet och fick en stramande och lite brännande känsla i högra käken. En väldigt obehaglig känsla som är svår att beskriva. Dagen efter vaknar jag upp med hela högra halvan av ansiktet helt förlamat. Jag kunde varken svälja ordentligt eller blinka med högra ögat. Jag misstänkte att det här handlade om en prövning i form av sjukdomskarma, och att jag inte skulle låta detta påverka mig. Inget var ju fel med mig, bara karma som skulle pressas ut ur kroppen. Åtminstone i början var detta min förståelse.

Under de två månader som min ansiktsförlamning pågick kom jag dock att inse att det var en djupare prövning av mina olika rädslor. Jag hade aldrig tidigare skådat sådana reaktioner från min omgivning som jag gjorde då. Jag fick påtryckningar av alla de slag och från olika typer av människor gällande mitt ansikte. Folk grät och skrek åt mig att göra nåt åt det. Min chef i princip hotade mig att uppsöka läkare så att jag inte skulle påverkas negativt i mitt arbete. Trots dessa påtryckningar var jag fast i min tro. Försäkrade alla mina nära och kära att jag faktiskt mådde hur bra som helst. Berättade för min chef att jag faktiskt känner min egen kropp och att allt var som det skulle. Sen till sist en dag så var förlamningen helt plötsligt borta. Detta var en svår prövning, men tack vare flitigt övande, Fa-studier och framförallt bra stöd ifrån några medutövare i Skåne så tog jag mig igenom den och lärde mig mycket.

På senare tid så tycker jag att prövningar som involverar min rädsla har blivit färre. Jag tillskriver detta till starkare upprätta tankar där jag varje gång omvandlar den rädsla som finns i mig. När de väl kommer så är de dock ofta väldigt starka. En händelse nu i år som påverkade mig djupt tog plats på ett större seminarium för entreprenörer som jag blev inbjuden till. Seminariet var i Stockholm och hade ca 100 deltagare från toppföretag i Stockholmsregionen. Under seminariet visade det sig att en yngre man som valt att specialisera sig på affärer med Kina skulle hålla föredrag för oss.

Under hans föredrag inser jag att jag har möjligheten att ställa mig upp och bara ställa några väl riktade frågor till honom för att ha chansen att förklara sanningen för samtliga åhörare i salen. I detta ögonblick märker jag att rädslan griper tag i mig på ett ovanligt stark sätt och det känns som att jag sitter fast i min stol och inte kan röra mig. Jag ser hur ögonblicket passerar mig förbi sakta men säkert.

Efter att seminariet är avslutat så springer jag runt och minglar och lyckas kanske prata med 10 personer om Kina och då förklara sanningen. När jag väl går ifrån platsen är jag dock förtvivlad över att jag fegade ur när jag hade möjligheten att nå allihop. Där var ju 100 personer som lyssnade! Under min promenad hem från seminariet lovade jag mig själv att varje gång en rädsla dyker upp hädanefter i livet så ska jag gå mot den och omfamna den, oavsett hur liten eller hur stor den är. På detta sätt kommer jag att besegra alla rädslor med tiden, det är jag övertygad om.

Att överkomma smärta i benen
Den enskilt kanske mest kontinuerliga prövning jag haft under de senaste 5 åren är smärtan i mina ben under meditationen. Det bästa sättet att beskriva mina ben på är att tänka sig en betongpelare där leder och skelett är armeringsjärn och musklerna är betongen runtom. Från första sittningen och fram till idag har jag gått igenom vansinniga mängder smärta och andra sensationer när jag suttit i meditation. Många gånger har mina reaktioner till och med skrämt andra utövare som övade bredvid mig. Dessa sensationer gjorde att jag under lång tid hade en stark rädsla för att meditera. Jag visste att det skulle göra vansinnigt ont både under tiden och efteråt. Några gånger gjorde det så ont att jag fick feberfrossa och fick lägga mig och sova ett par timmar efter.

Jag insåg att mitt enda sätt att klara detta och komma vidare var att omfamna rädslan, att nästan njuta av den, peppa mig själv inför meditationen ”Nu kommer det att göra ont, och det ska bli så gött!”. Jag gjorde detta till rutin ihop med att recitera Lunyu eller andra Fa texter från minnet när det gjorde som mest ont. Med denna hjälp så tog jag mig igenom alla de gånger när det var som värst och sakta men säkert så blev mitt ben bättre.

Det tog mig nästan 5 år att lyckas sätta mina ben i full lotus position och idag klarar jag av att sitta i 30 minuter. Sedan jag har gått från halv lotus till full lotus så har jag upplevt en ny omgång av stundtals outhärdlig smärta. Skillnaden nu är att jag inte är rädd längre. Jag vet att jag måste gå igenom detta. Under dessa stunder tänker jag ofta på Mästarens ord i Zhuan Falun föreläsning 9 där han skriver:

’I min kultivering förr var det många stora mästare som sade sådana här ord till mig. De sade: ”Svårt uthärda, kan uthärdas, svårt klara, kan klaras.” Det är faktiskt sant, och du får gärna prova när du kommer hem. Prova det när du har verkliga svårigheter och prövningar och försök uthärda det som är svårt att uthärda; när det verkar omöjligt att klara det och det har sagts att det är svårt att klara det, då kan du bara prova för att se om det trots allt går, eller ej. Om du verkligen kan klara det så upptäcker du verkligen att ”tårpilarna fördunklar, blommorna lyser upp, en ny by!’

Dessa ord skänker mig verkligen trygghet. I stunder av tvivel och där rädslan gör sig påmind vet jag att så länge jag stark i Fa så kan jag övervinna alla prövningar på min väg.