Kultiveringserfarenhet från arbetet med New Tang Dynasty Television

Kultiveringserfarenhet från arbetet med New Tang Dynasty Television

Mitt namn är Jiao Li och jag fick Fa i slutet av 2001 i Tyskland. I början tittade jag alltid inåt även när det gällde triviala saker. Jag gjorde det till och med gladeligen eftersom jag kände att jag var den lyckligaste varelsen i hela världen. Så länge jag har Dafa behöver jag ingenting annat.

Jag kommer ihåg att Mästaren under den första veckan efter att jag fått Fa publicerade artikeln ”Förebådar Fas upprätande av den mänskliga världen”. Vid den tidpunkten tänkte jag för mig själv: ”Oj, jag kom till Fa för sent”. Jag var så besviken eftersom jag kände att jag inte kunde bli en Dafa-lärjunge under Fa-upprätandeperioden. Ungefär vid den tiden anordnade en an annan stad aktiviteter under tre dagar. Eftersom det inte fanns så många utövare där så behövde de hjälp. Två utövare från min stad bestämde sig för att åka dit. Jag ville förstås också följa med. Men utövarna sade att de var tillräckligt många och att jag inte behövdes. Jag tänkte för mig själv: ”okej, jag behöver titta inåt. Varför vill de inte att du ska åka? Det måste bero på att du inte har uppnått standarden för en Dafa-lärjunge. Det är därför som de inte vill ha dig med, du måste kultivera väl.” Jag var ganska besviken men jag ville inte klaga på utövarna. Dagen därpå sade dock medutövaren till mig: ”om du vill åka så är det förstås okej, men det är riktigt kallt där.” Jag blev så nöjd! Det var vinter och verkligen väldigt kallt. Snön låt tjock på marken. Så fort vi klev ut ur bilen blåste den kyliga luften mot våra ansikten som knivar, och ansiktet smärtade av kylan. Vi delade ut flygblad till förbipasserande och efter en stund kunde vi inte känna våra händer, hela min kropp skakade. Jag sade gång på gång till mig själv inombords: ”det är inte kallt, det är inte kallt”.

I början tycktes ingen vilja stanna till utan gick förbi mig väldigt fort. Jag tänkte: hur kan de vara på det här sättet? En så bra Dafa finns här och de vill inte ens titta på det, vad oförskämt! Men sedan tänkte jag: det här är inte rätt, jag borde titta inåt, var det på grund av att det enda jag kunde tänka på var hur ”kall” jag var, och att de därför alla verkade vara ”kalla” (likgiltiga); tänk därför inte mer på det eftersom det inte kommer att förändra situationen. Så jag började recitera ”Svårt uthärda, kan uthärdas, svårt klara, kan klaras” (föreläsning 9, Zhuan Falun). Till min förtjusning började människorna väldigt snart gradvis förändras. En del tog emot materialet, en del stannade för att titta när vi gjorde övningarna. De var mycket nyfikna på vad vi gjorde där och ställde många frågor till mig.

De tre dagarnas aktiviteter tog snabbt slut i en värld av is och snö. Mina erfarenheter där fick mig för första gången att inse att jag som utövare kan påverka människor och förändra vanliga människor, så länge mitt hjärta förändras.

I jämförelse med min glädje och flitighet när jag först erhöll Fa skäms jag verkligen över mig själv nuförtiden. När jag stötte på problem tidigare tog jag det som en bra möjlighet att förbättra mig och kände mig glad över det. Även om jag fortfarande tittar inåt så är mitt ”må bra-humör” borta. Nuförtiden tittar jag inåt ganska passivt och för det mesta slutar det vid en ytlig nivå. Först när jag inser att situationen är väldigt allvarlig och att jag inte har någon annanstans att ta vägen, då är det nästan som en ”käppvarning” för mig – att jag inte kommer att klara prövningen utan att titta inåt, först då börjar jag att genuint och förutsättningslöst titta inåt.

Kultivering i projekt

2004 började jag av en tillfällighet jobba med New Tang Dynasty Television (NTD).

Innan kultiveringen var jag väldigt introvert. Jag gillade inte att vara runt människor och inte heller gillade jag att prata med andra eller delta i träffar. Jag hade inga vänner, och jag gillade bara att vara för mig själv. Kort efter att jag gick med i NTD blev jag av en händelse utvald att vara ankare i ett program. Jag hade inget självförtroende i mitt framträdande, och ville från botten av mitt hjärta inte stå framför kameran. Jag föredrog hellre att arbeta bakom kulisserna. Att vara ankare innebär att alla kan se mig och bedöma mig. Det var detta jag var mest rädd för. Eftersom den ansvarige personen hade tagit beslutet visste jag dock att jag måste släppa taget om mig själv.

I början visste jag ingenting så andra utövare gav mig alltid feedback på vad som inte var bra eller vad som måste förbättras. Eftersom jag inte hade någon erfarenhet var jag väldigt blygsam och accepterade deras synsätt. Efter ett tag blev jag dock ganska konfunderad. Till exempel kunde en utövare säga hur fint ett klädesplagg var, medan en annan utövare bad mig att inte använda samma klädesplagg mer eftersom det var för fult. Eller också kunde någon säga hur en effekt jag använde i ett inslag var väldigt bra eftersom det satte fokus på rätt sak, medan en annan kunde säga att effekten jag använde var för elegant, och inte tillräckligt seriös. Till en början kände jag mig felaktigt behandlad och förvirrad. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra. Alltmedan tiden gick och dessa händelser blev mer och mer vanliga började jag klaga över det. Jag tänkte att de själva inte var professionella, varför skulle de ha så många åsikter. Min man skojade ofta med mig om att bara professionella hade tillåtelse att ge förslag till mig.

Då de här sakerna hände hela tiden kände jag att det kanske inte var någon tillfällighet. När jag tittade inåt kunde jag se att mitt hjärta inte var tillräckligt stort. Vissa gillar sura smaker medan andra gillar söta smaker. Det finns inget rätt eller fel. Varför kan jag inte acceptera olika åsikter? Varför är jag bara glad när allting går i enlighet med min vilja? Är inte detta glada och olyckliga qing/känslor? Jag borde höja kapaciteten i mitt hjärta att lugnt ta emot det och vara inkluderande.

När jag tittade ännu längre inåt kunde jag se att jag inte att släppt egot. När jag hade för stort fasthållande till mig själv så tänkte jag och oroade mig för mycket, och verkade inte ha något självförtroende. I själva verket vet jag vad jag gör och vad standarden är. Jag borde bara göra mitt bästa för att följa standarden. Syftet (med det vi gör) är att rädda levande varelser och inte för ens eget rykte eller någonting själviskt. Vad andra än säger är det bara ett test av mitt xinxing för att se hur mitt hjärta berörs.

Efter att jag insåg detta blev jag långsamt allt mindre berörd av de här sakerna, och det hände heller inte lika ofta som förut. För mig själv var det förstås en lång kultiveringsprocess. Så fort jag kände att jag gjort mig av med mitt fasthållande till egot, så märkte jag efter ett tag att jag fortfarande inte hade gjort det – och att det fortfarande var stort. Det gick fram och tillbaka hela tiden, men jag påminde alltid mig själv om att släppa egot.

Ställa sig upp när man faller

En gång läste jag någons namn fel under en inspelning och insåg det inte förrän det sändes. När jag lade märke till det kunde jag inte förstå att jag gjort ett så stort misstag. Skulle publiken tycka att NTD inte höll rätt standard? Vad skulle jag göra? Mitt hjärta fastnade där och jag kunde inte sluta klandra mig själv. Efteråt pratade jag med den filmredigerare som var i tjänst. Till min förvåning kritiserade hon mig inte alls som jag hade förväntat mig, utan tittade snarare själv inåt, trots att jag kände att det här misstaget inte hade något med henne att göra. Jag blev verkligen förbluffad över hennes vänlighet och kunde direkt se skillnaden emellan oss. Jag tänkte att om jag hade stött på en liknande situation så skulle jag definitivt ha klandrat andra först, och sedan tittat inåt av bekvämlighet.

Utbytet med henne fick mig att inse en väldigt negativ del av mig själv – självkritik – vilket jag inte var medveten om tidigare. Det jag märkte var att jag inte var rädd för att erkänna mitt misstag eller det faktum att jag inte var tillräckligt bra. Det var att jag inte kunde stå ut med mig själv efter att jag gjort ett misstag. Ganska ofta drogs jag in i en negativ känsla under lång tid om jag gjorde ett litet misstag, som att använda fel textning eller en olämplig filmsekvens. Jag kunde bara inte komma över det. Jag tänkte alltid att detta var en del av min karaktär. Jag är en sådan perfektionist att jag inte kan acceptera något som har det minsta fel. Men faktum är att det inte är sant – denna så kallade karaktär var något som påtvingats mig. Så snart som jag insåg det kände jag mig lite lättare. Jag kände det inte längre som om jag inte kunde andas. Så länge som jag kan känna det försöker jag medvetet bli av med det, och det elimineras bit för bit.

Mästaren sade i ”Fa-föreläsning vid 2003 års lyktfestival vid Västra USA:s Fa-konferens”: ”Det är ingen stor sak om du inte har gjort bra ifrån dig. Gör bara saker bra nästa gång och försök komma på var problemet låg. Det finns ett uppenbart fenomen i er kultivering, vilket är att efter att ni inte har gjort en sak bra så är ni bara överväldigade av ånger, istället för att göra om och göra rätt. Om ni ångrar det för mycket så är det ett annat fasthållande. Så fort ni har gjort fel, och sett var det var fel, och erkänt det, gör det då bättre nästa gång, och gör om det. Om ni snubblar och faller och bara ligger kvar där istället för att resa er (publiken skrattar), då är det inte bra.”
Att släppa fasthållandet till vinst och förlust

Vissa av de kinesiska nyheterna jag arbetar med tar mycket tid och kraft att redigera, eftersom de är väldigt specifika och det normalt inte finns så mycket bilder tillgängliga att använda. Teammedlemmarna kommer från hela världen och det kan vara ett sådant krångel att kommunicera och samarbeta med alla. Dessutom är det ganska svårt att se publikens feedback och det verkliga antalet sidvisningar på webbsidan. Så ibland tänkte jag: är det värt för mig att lägga så mycket tid på det? När programmet stötte på stora svårigheter tänkte jag några gånger allvarligt på att lämna det här teamet. Jag var avundsjuk på dem som arbetar med temaprogram, trots att det verkligen tar lång tid och kräver kompromisslös uppmärksamhet så är slutresultatet en väldigt bra produkt. Till skillnad från nyhetsteamet där vi jobbar dygnet runt hela tiden. Efter så många års engagemang var jag dock ganska motvillig till att lämna. Mina tankar var i själva verket på den tiden ganska lika Pigsy i ”Färden till Västern” – så fort de hamnade i fara ville Pigsy lämna de andra och åka tillbaka till byn han kom ifrån. Vill jag bli som Pigsy? Jag visste att mina tankar inte var korrekta, men mitt fasthållande till vinst och förlust var väldigt stark. Trots att jag insåg det var det inte så lätt att släppa det. Jag valde att slå ifrån mig det tills ett test kom.

En gång skulle en utövare som jag jobbar med resa bort och hon bad mig göra inspelningarna under hennes frånvaro. Vi hade kommit överens om detta för länge sedan så jag kollade inte med henne igen den dagen. Precis efter att jag var klar med alla inspelningar och laddade upp filerna såg jag plötsligt att den här utövaren skickade ett meddelande på plattformen där hon sade att hon redan hade laddat upp filerna. Jag tycker det var väldigt märkligt så jag frågade henne: har du inte rest bort? Bad du mig inte att rycka in för dig? Hon mindes plötsligt och bad om ursäkt till mig och sade att hon var ledig den dagen men hade glömt att berätta det för mig.

Djupt inne i mitt hjärta var jag rätt arg. Jag tänkte: vad handlar det här om? Båda två hade lagt så mycket tid på att göra samma sak, är det inte slöseri med tid? Min tid är också väldigt värdefull. Videoredigeraren var något konfunderad så jag frågade koordinatorn vad han skulle göra. Koordinatorn kom och frågade oss båda två: vilken av era båda inspelningar ska vi använda nu? I den stunden då jag hörde frågan kände jag det som om tiden hade saktat ned och jag funderade mycket. Jag kände väldigt starkt att detta var ett test, eftersom det inte spelade någon roll för programmet vilken version som användes. Jag visste mycket klart att om jag sade att de skulle använda hennes så skulle de göra det utan någon tvekan, vilket betydde att jag hade slösat bort några timmar av min tid. Men var inte detta ett fasthållande till vinst och förlust? Hade jag inte sagt att jag ville bli av med det? Så jag sade: använd bara hennes. Jag menade det från botten av mitt hjärta, och var inte bara artig. Jag visste att fasthållandet blev eliminerat, men processen var väldigt obekväm.

Behålla upprätta tankar, eliminera störningar

Innan någonting verkligen händer får vi faktiskt ofta hintar om det, men sådana hintar kan vara en liten tanke som blixtrar förbi i sinnet. I början trodde jag att det bara var en tillfällighet, men tillfälligheter existerar inte. När en sådan tanke kommer måste jag fånga den och sända upprätta tankar (Fa Zheng Nian, FZN) för att eliminera störningar och kontrollera noga vad jag gör. Till exempel kan jag plötsligt få en tanke om att undersöka en nyhet igen. Om jag gör det då så brukar jag hitta vissa problem med den. Eller också kan en tanke om att vi kommer att få problem med utrustningen dyka upp i mitt sinne. Om jag kan göra FZN då och tillbakavisa alla störningar, så blir det bra. Men om jag låter det passera förbi och chansa, så blir det alltid problem. När problem verkligen uppstår gör det också stor skillnad att göra FZN. Jag har så många gånger varit med om att ett program får problem med internet precis när det ska sändas och att jag inte kunnat göra någonting annat än att vara orolig över det. Om jag kan stärka mina upprätta tankar och viljan att klara deadline för sändningen, och förneka störning från något håll, så rensas det bort väldigt snabbt när jag gör FZN.

Nyhetsteamet har alltid bråttom, speciellt timmarna innan sändning då tiden räknas i minuter och sekunder. Eftersom jag sköter all utrustning själv, förutom belysningen, kan jag inte se några problem under inspelningen. Om jag kommer på att något har gått fel med utrustningen efter att jag avslutat inspelningen så brukar det vara ganska sent och det kan direkt påverka sändningen av programmet. Därför fastnade alltid mitt hjärta där och jag var konstant ”orolig över saker och ting”. Jag var så trött. Efter ett tag kände jag att mitt tillstånd inte verkade vara rätt. En gång delade jag erfarenheter med en utövare och jag sade i förbifarten att varje inspelning var som en kamp för mig. Jag var så rädd för att stöta på problem. Jag kunde bara slappna av när allt var klart och tänkte för mig själv, ”lyckligtvis gick allt säkert idag!” Hon frågade mig då tillbaka: ”var du rädd för att programmet skulle göra misstag eller för att du själv skulle göra misstag?” Hennes oväntade fråga gjorde mig mållös.

Självklart oroade jag mig för att programmet skulle göra misstag. Detta var ett grundläggande ansvar vi borde ha mot projektet. Men förutom det verkade jag vara mer rädd för att jag själv skulle göra misstag. Tidigare tänkte jag aldrig på skillnaden mellan dem båda. Men faktum är att de är annorlunda, verkligen väldigt annorlunda. Om samma misstag inte gjordes av mig så kände jag att det inte betydde så mycket. Det var bara att vara mer noggrann i framtiden. Om det emellertid var mitt misstag var det en stor sak. Varför tänker jag annorlunda? När jag tänkte över det blev jag rädd för mina egna tankar och jag insåg inte att sådant djupt fasthållande var dolt bakom tanken att vara ansvarig. Vad var det då exakt?

Jag tittade inåt och kände att det fanns två av mig: en som är mitt verkliga jag som inte har så mycket föreställningar och som tittar på mitt andra jag i den här mänskliga världen. Då kunde jag se tankeaktiviteten hos detta ”mänskliga jag”, så fort en tanke utvecklades kunde jag fånga den.

Mitt ”mänskliga jag” har alltid ursäkter: utrustningen eller mjukvaran fungerade inte, internet låg nere, det var störningar, det var inte mitt fel. På ytan hade det ingenting att göra med mig. Men hur blev jag störd? Var det inte på grund av att jag hade luckor? Jag lite starkt på tekniken, eftersom det är påtagliga saker som kan kontrolleras. Jag trodde inte på någonting som jag inte kunde se. Hade jag verkligen betraktat mig själv som en kultiverare?

Även om jag gör mitt bästa för att harmoniera när jag ser andras fel eller tillkortakommanden, så är det bara på grund av att jag måste göra så som en Dafa-lärjunge. Jag klagar fortfarande över det och brukar fundera på varför hon är så här och varför hon inte kan vara på det sättet. Genom Fa-studier fick jag insikten att andras tillkortakommanden är mina tillkortakommanden, annars skulle de inte visas upp för mig. Den sanna Godheten och barmhärtigheten är ovillkorlig, det är ett naturligt tillstånd. Jag är helt tydligt inte på den nivån ännu.

Att arbeta med media betyder att jag har bråttom varje dag. Det jag måste bevaka och bry mig om är vanliga människors saker. Om jag glömmer varför jag gör det blir jag lätt uppslukad av det och blir en vanlig människa som gör vanliga saker. När jag skrev den här erfarenhetsberättelsen kunde jag se så många fasthållanden som hade utvecklats på grund av att jag ännu inte har släppt taget om egot. Jag känner mig så skamsen.

Under 13 år har jag kunnat känna djupt att det är Mästarens arrangemang för mig att jag ska se mina fasthållanden och kultivera mig själv medan jag jobbar i projekt. Tack Mästare!