Att släppa rädslor och fasthållanden

Att släppa rädslor och fasthållanden

Ärade Mästare, kära medutövare!

Jag heter Eva och ska berätta om att släppa rädslor och föreställningar i min kultivering kring min mamma, en lång process.

Mamma och jag tar olika andliga vägar

Under min uppväxt hade jag och min mamma det andliga intresset gemensamt. Så småningom började mamma gå kurser för att utveckla sin andlighet. Jag tyckte det var spännande, men kom ingen vart när jag försökte.

Jag hade en del frågor om framtiden och fick svar från en kvinna jag träffade på. Det visade sig att informationen inte stämde, men eftersom jag trodde på det blev det ganska trassligt för mig. Det blev trassligt för mamma också. När det var som jobbigast förstod jag att det inte var rätt väg för mig och jag hittade Falun Gong. Jag ringde mamma och berättade för henne att jag hade hittat något som kändes tryggt och bra. Jag trodde hon skulle bli glad, men hon tyckte att jag var negativ.

Vi gick åt varsitt håll. Jag tror att mamma kände sig sviken för att jag inte ville gå hennes väg mer. Jag väntade barn och var rädd att mamma skulle hitta på något med mig eller barnet utan att jag var medveten om det. Jag blev rädd att det skulle komma dåliga saker från henne till oss. Vi var också rädda att hon skulle hitta på något galet. Därför brukade vi gömma våra bilnycklar när vi var och hälsade på mina föräldrar, så att hon inte skulle kunna ta vårt barn och köra iväg med henne.

Mina rädslor

Men jag har förstått att jag med min rädsla körde bort henne och inte tillät henne att vara mormor, eller mamma. Lite i taget har jag släppt på rädslorna och jag märker att det gör skillnad. Nu gör mamma saker med barnen när vi hälsar på. Hon är glad att träffa oss och hon är lugnare med sina budskap och idéer. Jag är inte längre rädd att hon ska skada barnen, och jag tror inte att dåliga saker ska komma till oss.
Första sommaren jag utövade var hon nyfiken och provade övningarna. Det var för elva år sedan. Hon verkade ha lätt att förstå hur man gjorde. Sedan blev hon tvärt emot Falun Gong och fräste så fort jag sa något om det. Det kändes jobbigt, både för att jag ville att hon skulle tycka att Falun Gong är bra och för att jag ville att hon skulle acceptera mig och mitt val. Efter det undvek jag oftast att nämna Falun Gong.
Jag tror att en anledning till att hon inte gillade Falun Gong var att hon såg det som något som tog hennes dotter ifrån henne. Dessutom blev jag samtidigt väldigt emot det hon höll på med.

I maj 2016 var jag i New York för första gången. Efter det hälsade jag på mina föräldrar. Det var första gången jag var själv hos dem sedan vi fått barn, alltså 10 år. Jag hade inte tänkt tanken att mamma skulle vara intresserad av bara mig, utan tänkte att de var barnen de ville träffa. Men de uppskattade mitt besök och var intresserade. Jag berättade om resan till New York och visade bilder från paraden. Då förstod jag att mamma var orolig för att jag skulle råka ut för något när jag gick i paraden, eftersom hon vet att Falun Gong-utövare är förföljda. Jag förklarade hur paraderna går till och om förföljelsen. Sedan tror jag inte hon var orolig mer för min skull.

Jag söker efter acceptans

Jag har länge haft en längtan att bli accepterad av mamma. Mycket av min kultivering går tillbaka till att jag vill bli accepterad. Jag förstår att jag inte behöver andras acceptans, Mästaren har valt mig att bli hans elev och det borde räcka att veta det. Men jag har märkt att jag också behöver acceptera mig själv.
Mamma väcker så mycket känslor hos mig. Jag förstår att hon kanske beter sig konstigt och går igenom saker delvis för att jag ska kultivera de känslor som väcks hos mig då. Det känns lättare att ha medkänsla med henne sedan jag har förstått det. Ibland säger och gör hon saker utan att verka tänka först, och det kan väcka en tanke eller känsla hos mig. Jag har vant mig att vända på det och fråga mig själv om jag egentligen beter mig på samma sätt.

Mamma har fortsatt på sin andliga väg och med tiden har hon fått mycket ont i kroppen. Det är ett lidande för mig att se hur hon envist kämpar på på den väg hon har valt. Jag märker ju att Falun Gong är så bra. I Zhuan Falun föreläsning 8 står:
"...om du kan förbli lugn i hjärtat eller inte i intrigerna mellan människor; om du kan förbli lugn i hjärtat när dina släktingar och vänner lider, hur hanterar du detta, att vara en utövare är just så svårt!" Jag påminner mig om att det här är hennes val och hennes öde. Jag kan inte göra något åt det, bara acceptera det och kultivera mig själv.

Det är lättare nu att prata mer avslappnat med henne. Tidigare var jag noga med vad jag sa, det fick inte handla om Falun Gong och inte om mitt liv, för då kunde jag få höra någon profetia som svar. Nu har jag förstått att hon är intresserad av mitt och familjens liv, så jag har börjat låta henne ta mer del av vårt liv. Men när vi hälsade på dem i somras kom jag på mig själv en gång: hon sa att hon ville berätta något, och jag märkte att jag instinktivt blev rädd. Jag satte upp ett skydd av rädsla framför mig. Jag var rädd att hon skulle komma med en profetia, anklagelser eller något annat jobbigt, vilket allt får mig att känna att hon inte accepterar mig. Men så bestämde jag mig för att slappna av och våga ta det som skulle komma. Det var sedan inget speciellt hon hade att säga.

Rädsla för nyandliga människor hindrar mig från att hjälpa dem att få räddning

Min kultivering med mamma har också betydelse för hur bra jag kan nå andra människor för att hjälpa dem att få räddning. Erfarenheterna av vad jag och mamma har gått igenom gjorde att jag blev rädd för hela gruppen nyandliga människor. Jag ville inte ha med deras saker att göra. I början var jag rädd att jag själv skulle få futi, sedan tyckte jag bara att sådana här människor var obehagliga att vara med. Samtidigt vet jag att de här människorna också väntar på räddning och om jag ska möta några nyandliga på min väg blir det ett hinder om jag har tankar om dem.

Nu är jag inte längre rädd för mammas andliga idéer och jag har märkt att jag börjat möta fler nyandliga människor. De erfarenheter jag har är en hjälp när jag möter dem.

I våras var vi med på en hälsomässa i Umeå. Där fanns människor som höll på med olika saker, som healing, med mera. Jag var inte rädd; de höll på med sitt och vi med vårt. Det fanns ett lunchrum för utställarna och där pratade vi med flera andra. De var nyfikna på vad vi höll på med och vi fick höra hur de hade det. Jag märkte att de är vanliga människor, ofta sökande. Det kändes befriande att möta dem som vanliga människor, med respekt för deras val och utmaningar i livet, men utan rädsla.
Min rädsla för en del människor och vad de kan hitta på hindrar mig så klart från att nå dem. När jag släpper rädslan och kan vara öppen och intresserad, visa dem medkänsla, kan jag lättare nå dem.
Första dagen på mässan när jag gick igenom den stora mässhallen kände jag att luften kändes tung och jag fick en kvävande känsla. Sedan höll jag mig borta från den hallen och fokuserade på vad vi skulle göra vid vår plats i den mindre hallen. När andra dagen gick mot sitt slut tog jag med lotusblommor som vi hade vikt och gick runt till alla utställare som var lediga. Jag frågade hur det hade gått för dem på mässan och berättade varför jag var där. Så fick jag tillfälle att berätta om Falun Gong och förföljelsen för dem och de fick en lotusblomma. Några blev översvallande glada och jag förstod att det inte spelar någon roll vad de håller på med eftersom jag kan nå dem som vanliga människor. När jag gick dit och var fokuserad på att de skulle få räddning kände jag inte den där kvävande känslan heller.
Nu ska jag gå tillbaka till min mamma.

Mitt ego hindrar mig från att ha medkänsla med andra

Jag utbytte med en utövare om kultiveringen kring min mamma och blev påmind om att också vara öppen för hennes saker. Efter det tänkte jag mer på att slappna av och våga lyssna på när hon ville berätta något om sina tankar. Men jag märkte att det inte räcker att våga lyssna på henne, jag har också ett ego som hindrar mig från att visa henne medkänsla.

Eftersom mamma sitter i rullstol nu och tycker det är jobbigt att inte kunna ta hand om trädgården brukar hon vilja att jag hjälper med en del trädgårdsarbete när vi är där. Jag gör gärna det. Det ger mig också lite tid att vara i fred, att reflektera över något eller lyssna på föreläsning.

Den här gången ville hon att jag och barnen skulle spela kort med henne. Hon mindes hur roligt det varit när hon var liten. Men att spela kort tyckte jag var slöseri med tid. Det finns så mycket som behöver göras, så jag tyckte att det var bättre att hjälpa till med annat, men sa ändå att vi kan spela kort om vi får tid till det. När jag tittade närmare på det upptäckte jag att jag ville välja saker att göra för henne, det som passar mig bäst, inte det som hon sätter mest värde på. Jag ville hellre vara i fred i trädgården än att sitta med henne och riskera att bli bedömd för hur jag gör och är. Så hur är min medkänsla för henne när jag inte släpper mig själv?

I Zhuan Falun föreläsning 8 står:
"Ni vet alla att för att kultivera tar inte vår kultiveringsmetod avstånd från den vanliga människans samhälle eller undviker eller flyr bort från konflikter. I den här komplicerade miljön bland vanliga människor ska du vara klartänkt och medvetet förlora när det gäller egna fördelar. När andra tar dina fördelar i smyg kommer du inte att kämpa, tävla eller slåss för dem. Du lider förluster bland alla sorters Xinxing-störningar. I den här svåra omgivningen vässar du din vilja och höjer ditt Xinxing, och under påverkan av vanliga människors alla sorters dåliga tankar har du en möjlighet att nå ovanför och bortom."

Nästa gång vi hälsar på mina föräldrar ska jag glädja min mamma genom att spela kort med henne och passa på att reflektera över vilka tankar jag själv har om andra.

Utövares samlade insatser ger min mamma en ny chans

Under Almedalsveckan den här sommaren fick en utövare möjlighet att sanningsförklara i radio, i direktsändning. Innan det var dags för sändning kom jag att tänka på mina föräldrar, att det här kunde vara ett bra tillfälle att få höra i radio någon annan utövare förklara sanningen. Jag ringde pappa och bad dem sätta på radion. Jo, de skulle lyssna, sa de. Senare under dagen skickade mamma ett positivt meddelande om sändningen. Några veckor senare hälsade vi på mina föräldrar. En av de första dagarna satt jag i trädgården med mamma och plötsligt säger hon:

"Jo, de där övningarna du håller på med, han sa ju i radioprogrammet att han mådde så bra av dem, så jag tänkte att vi kan väl öva tillsammans de här dagarna när ni är här?"
Jag blev alldeles häpen. Som att hon aldrig varit emot Falun Gong tidigare, så var hon plötsligt positiv och intresserad. Men snabbt kom en rädsla till mig, tänk om det blir dåligt om hon provar när hon håller på med sina saker? Jag sa ändå "Javisst" för att hålla dörren öppen. Sedan utbytte jag med en annan utövare och jag kunde släppa den rädslan.

Det är förstås bra för henne att få prova och bra för henne att bekräfta Falun Gong. Efter det gjorde vi första övningen ett par gånger när jag var där, utan att jag hade någon strävan efter ett visst resultat. Ett av våra barn satt bredvid när vi övade en gång och när vi var klara frågade jag mamma hur det kändes. Hon tyckte att det kändes bra. Vår 8-åring såg glad ut och sa till mormor: "och du såg till och med glad ut!"

I den här kultiveringen har jag insett vilket hinder mina rädslor är för att hjälpa fler människor att få räddning. När jag släpper rädslor och föreställningar, och kan se alla människor som vanliga människor som kommit för att få räddning, oavsett deras val i livet, deras nivå i samhället, det är då jag kan nå dem.
Jag har också förstått värdet av alla insatser vi utövare gör. Vi kan så frön hos människor som andra utövare kanske sätter i blom så att människor sedan kan förstå. Att få utbyta med andra utövare är också en stor hjälp för mig i min kultivering.

Tack Mästare, tack alla medutövare!