Mästaren ser efter mig under min kultivering

Mest vördnadsfulle Mästare!

När jag öppnade Zhuan Falun första gången i januari 2005, läste jag den rakt igenom. Det enda som fastnade i mitt minnet var: ...du med en kropp som bär på sjukdomar, du kan inte kultivera. Och jag var sjuk, jag hade pressat mig själv så hårt att jag fått en hjärnskada, som gjorde att det var tämligen tomt i huvudet, jag inte kunde tänka, fundera, och minnet var uruselt.

Långtidsminnet var dock intakt och jag kom ihåg från boken, som jag just hade läst, att: elektronerna cirkulerar runt atomkärnan. Jag som inte var det minsta intresserad av fysik hade av någon för min okänd anledning, alltid fastnat på artiklar i tidningen som handlade om elektroner, så jag visste att borden undulerar trots att vi inte kan se det.

Jag har också läst en bok om amerikanen som forskade på lögndedektorer och hur han upptäckte att växter han tankar, känslor och kan känna igen människor . I Zhuan Falun stod också om uranet i Gabon, det hade jag också läst en bok om.

Men det som fick mig att verkligen haja till var: ”Mästaren tar med honom för att kultivera i en av Mästaren skapad dimension, vilket kan vara en tidigare samhällsform eller en nutida samhällsform, eller en samhällsform i en annan dimension.”

Jag hade på 90-talet haft fyra klara och mycket trevliga drömmar, där jag vistades i fyra olika sorters samhällen. Den som gjorde störst intryck på mig, var när ”någon” och jag vandrade på en skogsväg och jag såg människor komma från andra hållet. De bar på en banderoll. I flera år undrade jag vad som stod på banderollen. De tog av åt höger och de gjorde min följeslagare och jag också. Strax därpå befann vi oss på en platå och vi satte oss vid kanten och tittade ner på landskapet. Det var gudomligt vackert. Vi satt där och samtalade.

Ett annat samhälle var beläget i en sluttning med prunkande växtlighet, och människorna där hade så fina trädgårdar och de var så vänliga. Ett annat samhälle var en stad men smala gator där husen var gjorda av sten och vackert dekorerade. Men ett av samhällena satte myror i huvudet på mig. Omgivningen liknade inte något jag tidigare sett. Där hade ”någon” och jag i en fantastisk fäktning, men en sådan värja har jag aldrig sett. Nu när jag läste detta i Zhuan Falun förstod jag att vi hade fäktat i rymden.

Så vad handlar den här boken om egentligen, sade jag till mig själv. Jag får läsa den en gång till och så lästa jag den ännu en gång. Därefter bläddrade fram Mästarens bild och höll en monolog, där allt mynnade ut i frågan: är jag en kultiverare. Svaret kom.

Mästarens ögon blev levande. Världen stod stilla när jag insåg att de gamla i min barndom hade rätt:

Gud ser och hör allt

Vilken chock. Jag kände ända in i märgen att Mästaren vet allt om mig, var jag än befinner mig och vad jag än gör, så vet han det. Jag kan inte gömma mig eller komma undan. Vilken himmelsvid skillnad mellan Mästaren och mig. Jag kände mig definitivt så ovärdig. Mycket sakta stängde jag boken.

Eftersom jag inte kunde tänka och fundera över saker så måste ju innehållet i boken medvetandegöras för mig. Jag tar några exempel.

Fasthållande

Jag hade under några dagar haft svårt att komma ner på golvet för att meditera och en dag gick det inte alls. Så kom en tanke: fasthållande. Jag tittade mig runt i rummet och på skrivbordet stod en pärm. Jag rev sönder alla papper i den och tog bort allt om den är spelklubben jag var med i. Jag spelade poker på nätet och pengar fanns på mitt kontot. Nu försvann allt i en blink. Sedan kunde jag sätta mig ner och meditera utan problem.

Först tanken - resultatet

Jag gick på rehabilitering och skulle en dag skära papper med en stor kniv. Jag lade dit bunten med papper och rättade till dem. När jag skulle dra bort handen sker allt i ultrarapid. Jag ser hur handen långsamt förs uppåt mot kniven och hur skinnet på ett finger sedan snabbt skärs upp. Det blöder mycket. Jag lägger tillbaka skinnet på sin plats och trycker. Så ber jag någon hämta plåster som jag sätter på. Du måste sy det där, sägs det. Ingen fara säger jag. Normalt när man skär sig på ett papper gör det ont. Här hängde skinnet på en sida av fyra men jag hade aldrig ont och det läktes mycket fort. Jag hade inga tankar i huvudet, tack Mästare för den gåvan.

Medicin

En dag hade jag ordentligt ont i huvudet och går min vana trogen ut i köket för att göra starkt kaffe. Det brukar ju lätta i huvudet. Men när jag står där med kaffeburken och ska måtta upp kaffet kommer jag på att det vore ju som att ta medicin. Jag snurrar runt och nästan skriker: Ni trodde att ni kunde lura mig va. Jag ställer undan kaffet och huvudvärken är som bortblåst.

Tiden

Vid mitt hus, som jag nu har sålt, finns en stor och lång granhäck och den måste klippas. Jag mådde ju inte bra men den måste klippas och det skulle ta mig många dag för att klara det. En löpmeter är tre kvadratmeter att klippa. Jag använde en häcksax, manuell sådan för de maskinella är för tunga för mig. Jag tog fram häcksax och stege och började klippa insidan av häcken. Efter cirka en och en halv timma brukar jag ta en paus. Så jag går in och dricker kaffe. När jag sedan kommer ut igen för att fortsätta så ser jag till min stora förvåning att jag har klippt ner till ett hörn. Normalt hade jag bara klippt en knapp tredjedel på den tiden. Jag fick arbeta i en annan tidsdimension.

Så går det en tid

Jag förstod inte det här pratet om förföljelse som jag hörde på studiekvällar, det stod ju inte i Zhuan Falun, så jag tänkte att det är nog bäst att läsa de andra föreläsningarna. Jag läste några som Mästaren givit på denna sidan 2000-talet. Men när jag läste dem fann jag att de var på för hög nivå för mig, dessutom kunde jag aldrig säga vad jag hade läst, så jag tänkte att jag får läsa de tidigare som bara finns på engelska.

Där satt jag sedan med mitt lexikon och slog upp ord jag inte kände till. Nu var ju mitt minne som sagt uruselt och jag fick slå upp samma ord gång på gång för att jag inte kom ihåg. Då tänkte jag att jag skriver ner översättningen istället. Jag började med Fa-föreläsningen i New York 1997. När jag gick till sängs den kvällen och blundade såg jag en ring med kortväxta figurer, Jag tittade upp och frågade mig själv: är det där bra eller dåligt. Jag blundade igen och nu var de högväxta och jag kände mig nöjd.

Det går fem-sex år

Mitt hus hjälpte mig att kultivera. En dag luktade det mögel och det försvann inte. Som på beställning fanns en annons i lokaltidningen. En forskare hade tillverkat en maskin som kunde känna igen mögelsporer och nu ville han testa maskinen. Var man intresserad att han kom, var det bara att ringa. Jag ringde.

Han kom och naturligtvis fanns det mögelsporer. Vad gör jag åt det då? En lång utläggning följde och jag förstod att det skulle bli dyrt att åtgärda detta. Det var först efter att han gått som jag kom ihåg att jag är en utövare.

Jag satte mig ner och talade till huset och alla andra i det, berättade om Fa-upprättandet och förföljelsen och att jag var en kultiverare. ”Som kultiverare renar vi ständigt vår kropp, så alla måste förstå att jag inte kan leva i en omgivning som är smutsig. Ni måste också rena er”, sade jag.
Mögelsporerna försvann.

Ett par år senare säljer jag huset och ska flytta. Jag ansåg att vi var klara med varandra, huset och jag. Flyttbilen skulle komma dagen därpå och jag skulle plasta in sofforna så de inte skulle bli förstörda. Då kommer jag ihåg att under en av sofforna finns en parkettbräda som är dålig. Ett stort svart område finns i det fina träet. Och jag som glömt tala om det för de nya ägarna.

Jag kan inte göra något åt det nu. Så jag börjar plasta in soffan och då ser jag att parketten är helt felfri. Golvet har helat sig eller hur det nu gick till.

Jag packar ner tavlor. En tavla är målad på tradtionellt sett i olja och är från slutet av 1800-talet och den har gått i arv. Den var väldigt mörk, mycket smutsig och mönstret på ramen kunde man bara ana. Nu såg jag att det hade hänt något med tavlan. Jag kunde se färger jag inte tidigare sett.

Nu renar sig tavlan vartefter jag kliver uppåt i kultiveringen. Själva målningen är ren, så nu är det ramen som ska göras ren, och den blir renare, men lyser inte av guld ännu, bara längst in mot målningen.

Efter några år på min nya bostadsort, insåg jag att jag var tvungen att göra något för att komma vidare i kultiveringen. Det kändes som det gått i stå. Då får jag frågan om jag kan komma till Stockholm på heltid och arbeta på Epoch Times. Jag har ju arbetat med tidningen i flera år men nu skulle det ske på proffesionell basis. Och jag går nu åter framåt i kultiveringen. Jag ska ta ett exempel.

Jag sitter och mediterar en oktoberkväll förra året, då ett ord kommer till mig, det var katharsis. Det är ett gamalt grekiskt ord med betydelsen rening av själen eller rensning. När jag slår upp ordet på datorn kommer meddetsamma Sokrates upp. Han menade att när människorna ser på en tragedi på teatern så renas deras själar.

Inför den här erfarenhetsberättelsen sökte jag efter den här passagen men den är som bortblåst. I alla fall insåg Sokrates att det går att rädda människor genom en föreställning, vilket är precis det som vår Mästare gör idag.

Men varför kom ordet katharis upp? Betyder det att jag ska gå igenom en själslig reningsprocess? Och jag tänkte på utövare som har haft svåra problem. Jag beslutar mig för att inte bry mig om det, eftersom det blir som det är planerat i alla fall.

Det går ytterligare en vecka och den första snön kommer till Stockholm. Det föll ett par decimeter. Jag och en annan utövar tar oss fram till jobbet genom snön och nästan framme ramlar jag baklänges, men inte helt. Jag kommer upp fortare än kvickt. ”Du studsade upp” säger medutövaren.

Vi ska titta inåt när något händer, men inte såg jag något. Så min analys blev att de gamla krafterna bara vill se hur jag klarade situationen.

Men det skulle bli värre. Det gick ytterligare en vecka och under veckan hade det varit lite tö och sedan frös det till igen, så nu var det halt. Samma utövare och jag går till jobbet och när vi, precis som förra gången, är nästan framme vid Epoch Times-kontoret, halkar jag och ramlar baklänges. Den här gången faller jag ner djupare och hinner tänka att jag måste lyfta upp mitt huvud annars finns risk att jag slår i huvudet. Liksom förra gången kommer jag upp lika fort som jag föll.

Jag tittar inåt igen – för visst måste det vara något jag inte har sett eller förstått, som gör att detta händer mig, en gång till. Men precis som förra gången fattar jag ingenting.

Men liksom förra gången skulle det bli värre.

Snön hade smält ytterligare en hel del, men så blir det väldigt kallt och snösörjan fryser. Jag är på väg hem den här gången och tar mig fram försiktigt. ”Mycket konstigt att de varken saltar eller sandar i den här staden”, tänker jag, på min väg till tunnelbanan.

Tåget kommer fram till min station och jag går nedför trappan och ut. Jag tar ett par steg och så ser jag punkter i bakhuvudet. Jag blir mycket konfunderad – vad är det för punkter. Samtidigt ser jag isen i ögonhöjd och fattar att jag har ramlat, igen, men jag bryr mig inte om det för vad är det för punkter jag ser?

Folk kommer fram och frågar hur det gick och jag får först inte fram ett ord. Men så kommer det – jag slog visst i huvudet. De frågar om jag kan resa mig men det kan jag inte för kroppen är helt förlamad. Så jag säger nej jag kan inte resa mig utan ni får resa mig upp. De reser mig upp i sittande ställning.

Till min stora förvåning är jag helt klar i huvudet och kroppen känns precis som vanligt. Men så ska jag upp på fötterna och då känner jag en egendomlig känsla i övre delen av skinkorna. Jag blir ledd till en bänk och uppmanad att vila där en stund innan jag går hemåt.

Så fort de är utom synhåll går jag. Nu börjar jag känna mig lite konstig och så fort jag kommer hem och ställt in matvarorna lägger jag mig på soffan. Medutövaren som tidigare figurerat i historien delar lägenhet med mig och kommer hem efter en liten stund. Jag sätter mig upp.

”Vad har hänt”, säger hon, för jag brukar inte ligga på soffan. Jag ramlade och slog i huvudet, säger jag samtidigt som jag klappar mig själv uppe på hjässan. Va, jag klappar mig uppe på huvudet fast jag slog i bakhuvudet? Då kommer jag ihåg att jag kände en mjuk rörelse och jag förstår att det var Mästare som räddade mig och min skalle från att inte få någon skada. Tack Mästare.

Ni vet berättelse som cyklisten som slår i huvudet i bilens tak och en stor skuld hade betalats tillbaka. Men det kan nog inte gälla mig för i 14 dagar efter händelsen var det något som gjorde ont någonstans i kroppen. Det var alltid något nytt, på en annan plats, varje dag.

När det här var över märkte jag att min meditationsförmåga har förbättras. Trots att jag inte fattat vad det hela rörde sig om. Så någon själslig reningsprocess blev det väl inte, så som jag ser det.

Jaa, så här är det att gå på min kultiveringsväg. Mästare har sett efter mig under min kultivering hela tiden. Tack Mästaren!