Att bli trygg och förankrad i mig själv och Fa

Att bli trygg och förankrad i mig själv och Fa

Vördade Mästare, kära medutövare

Jag heter Maria och bor med min familj i Örebro. Jag började utöva Falun Dafa 2001 när jag studerade på universitetet i Umeå. Jag hade ont i ett knä och kunde inte fortsätta träna kampsport så jag tänkte att jag kunde prova på något lugnare. Det hade varit en utställning om Falun Dafa på stadsbiblioteket i Umeå. När jag kom till biblioteket var utställningen bortplockad. Det enda som fanns kvar på ett bord var en liten lapp där det stod: Vill du prova på Falun Gong? Det fanns även kontaktuppgifter till en utövare. Jag ringde, fick information om nästa tillfälle att prova på och gick dit. Jag blev fast. Jag uppskattade lugnet som jag upplevde när jag gjorde övningarna, det var en ovanlig känsla för mig på den tiden. Jag kommer så väl ihåg en gång i början när jag tänkte: Ska jag stå här i 45 minuter? Den efterföljande tanken var: Det kommer ta 45 minuter oavsett om jag tänker på det eller inte. Jag fortsatte att göra övningarna och började studera böckerna. Ödet hade fört mig till kultiveringen utan att jag då visste om det. Jag är så tacksam för att jag hittade den där lappen då för över 20 år sedan och för det mottagande jag fick av utövaren i Umeå.

Att öva tillsammans

Jag har haft förmånen att åka till Visby och delta på Almedalsveckan de senaste två somrarna. För mig som har ett jobb och familj samtidigt som jag ska göra övningarna, studera och kultivera mig själv så är det otroligt lyxigt att få fokusera på att förklara sanningen, kultivera mig själv och umgås med andra utövare i nästan en hel vecka. Även om jag är uppmärksam på mina tankar och hur jag beter mig till vardags och försöker kultivera i allt jag gör så blir det något annat under dessa dagar. Det blir en annan skärpa och det är inget annat som försöker få min uppmärksamhet. Jag kan också åta mig uppgifter som jag skulle ha svårt att mäkta med i vardagen.

Jag och några till fick i uppdrag att visa övningarna på torget under den timme då vi hade manifestation varje dag. Vi pratade ihop oss innan om att göra övningarna i takt med musiken och varandra. Jag blev uppmärksam på hur krävande det var för mig att göra övningarna i takt. Minsta tanke påverkade mig så att jag tappade takten, och vanligtvis gör jag då övningarna för fort. Den tredje och fjärde övningen har varit särskilt utmanande för mig. Även om jag sedan en lång tid tillbaka lärt mig var i övningen jag ska vara vid de olika kinesiska orden så far jag iväg. För att jag ska lyckas göra övningarna korrekt behöver jag fokusera fullt ut på instruktionerna. När jag frågade mig själv, hur kan du ligga före Mästarens instruktioner? Det var då jag förstod att jag verkligen behövde skärpa till mig och fokusera på Mästarens instruktioner hela tiden. Jag tänker att det handlar om mitt huvudmedvetande, att hålla fokus på det jag gör och inte fara iväg i tankarna såväl när jag övar som när jag studerar.

Under Hongfa förra året var det många utövare som ville göra övningarna. När vi övade var det som att alla stod där som individer, vi var inte samspelta och vi övade inte i takt med Mästarens instruktioner. Jag uppmärksammade detta när vi hade erfarenhetsutbyte på kvällen och vi utbytte kring detta. Vi var alla överens om att ta övningarna på större allvar och anstränga oss så att vi övar i takt med Mästarens instruktioner och försöka vara mer som en kropp. Jag och en annan person fick i uppdrag att uppmuntra och påminna om detta under aktiviteterna. Det blev en stor skillnad direkt under den efterföljande dagen. Folk som annars bara slängde ett öga på oss och sedan passerade började stanna och stå och titta på oss. Vi märkte även en skillnad i vår egna upplevelse av övningarna när vi övade i takt. Även om jag blundar så känner jag av när vi är samspelta, det blir starkare energier.

Även i år fick jag i uppdrag att påminna och stötta medutövare som övade. Jag uppfattade att alla utövare som var med på aktiviteterna tyckte att det var viktigt att vi övar samspelt och koordinatorn var tydlig med att ingen behöver ta det som kritik utan syftet är att vi alla ska kunna göra bättre ifrån oss. I början stod jag längst fram, följde musiken så att jag var i takt och tittade ibland bakåt för att se hur det gick för gruppen och uppmuntrade alla att hålla takten. Efter någon dag ställde jag mig längst bak och kunde då få en överblick över hela gruppen. När vi till exempel gjorde tredje övningen kunde jag säga "upp, ner, upp, ner" så att de som var i otakt kunde korrigera sig. Jag sa även "sakta ner" när övningarna gjordes fortare än musiken. När vi stod i andra övningen och när vi mediterade, korrigerade jag de olika positionerna vid behov. På den tredje dagen så kom det en tanke: det är nästan alltid samma personer som gör övningarna för snabbt, som inte håller positionerna korrekt eller som somnar vid fzn. Då bestämde jag mig för att inte tänka på det utan bara fortsätta att korrigera och påminna mina medutövare, det kunde lika gärna vara jag som hade svårt att hålla fokus och sluta göra övningarna i takt eller bli dåsig vid fzn. Det händer fortfarande att jag tappar fokus. Jag behöver ha min uppmärksamhet på musiken och lyssna på Mästaren hela tiden för att kunna göra övningarna i rätt takt. I slutet av den ena dagen tänkte jag: nu är det en halvtimme kvar, vad skönt det ska bli att få sitta ner och äta middag. Det här tog bara några sekunder att tänka och vips var jag i otakt med övningsmusiken! Även i år märkte vi effekten av att öva samspelt, det var många som stannade, tittade länge på oss och även filmade oss.

Det hände vid några tillfällen då jag hade korrigerat en utövares övning att den utövaren sen kom och korrigerade mig. Innan jag reste till Visby hade jag läst föreläsningar där Mästarens tar upp frågan om att ta kritik. Nu blev jag påmind om att jag kan ha svårt att ta emot kritik, att jag istället medvetet eller omedvetet vill ge igen på den personen som kritiserat mig. Min nya chef på jobbet sa redan en av sina första dagar att vi ska komma till henne om det är något vi har synpunkter på oavsett vad det gäller och att hon inte tar illa vid sig när hon får kritik. Jag tänkte att hur kan hon som vanlig människa ta så lätt på kritik när jag som utövare blir så illa berörd. Av någon anledning så är ofta min första tanke att den personen som ger mig kritik inte tycker om mig, istället för att känna tacksamhet mot den personen som uppmärksammar mig på vad jag kan förbättra. Att bli medveten om sitt beteende är första steget till att kunna förbättra sig. När det gäller att kunna ta kritik så har jag blivit inspirerad av de utövare som kommit fram till mig och verkligen tackat för att jag har uppmärksammat dem på hur de kan korrigera sina övningar. Jag vill tacka Mästaren för att jag fick i uppdrag att korrigera övningarna vid Hongfa så att jag fick den här möjligheten att få alla dessa insikter, tack Mästaren.

Att anpassa mig till den personen jag förklarar sanningen för

När jag är på aktiviteter försöker jag vara lyhörd och läsa av personen jag har framför mig. Är det ett barn, ungdom eller vuxen? Vilken typ av person är det? Vad är den mest intresserad av: övningarna, kultivering, förföljelsen, organstölder mm? När jag förstår vad som intresserar dem mest så börjar jag prata med dem om det. Jag fortsätter så länge de visar intresse för den frågan och sen berättar jag om de andra delarna. Jag har alltid som mål att få med något om övningarna, kultiveringen och förföljelsen innan jag låter dem gå vidare. Att ställa en fråga till dem kan göra att de vill höra mer och brukar fungera bra när jag märker att jag tappar deras uppmärksamhet. När det är en familj med mindre barn så tar jag barnversionen om hur lotusblommorna växer upp i dyn och blir till vackra blommor, och så drar jag paralleller till att man kan försöka vara en schysst kompis även om någon annan är taskig mot en. Att man kan försöka vara som en lotusblomma, vilket brukar tilltala både barnen och föräldrarna. Sen pratar jag med de vuxna lite mer eller om de redan är på väg sticker jag till dem en flyer och säger att här kan ni läsa vuxenversionen.

Det var en gång när jag inte nådde fram till en kvinna, oavsett vilken infallsvinkel jag tog så ryckte hon bara på axlarna. Då frågade jag om hon ville ha en nyhetstidning. Jag brukar ha med mig min utlästa Epoch Times och dela ut den när det passar. Hon tackade ja och när hon fått tidningen så var det som att en dörr öppnades. Hon frågade vad det stod på skyltarna och helt plötsligt kunde jag nå fram till henne och förklara sanningen. När vi är med på marknader så är det många ungdomar som är där och jag vill gärna nå fram till dem, även de tuffa ungdomarna som lätt går förbi. När jag märker att de har svårt att fokusera så har jag sagt: ge mig två minuter, jag vill berätta något som det är viktigt att ni känner till. Ibland stannar de och ibland inte. En gång var det en kille som sa: Du kan få tre! De lyssnade och stod kvar längre.

Jag har arbetat på samma ställe i många år. I början tog jag olika initiativ som att erbjuda arbetskamraterna att lära sig övningarna efter jobbet och jag berättade alltid att jag utövade Falun Dafa när vi presenterade oss och skulle säga vad vi gjorde på fritiden. När någon fyllde år eller slutade gav jag dem en lotusblomma som jag vikt. Jag upplever att jag var mer målinriktad att berätta om Dafa på mitt jobb tidigare än nu. En gång lade jag ut en petition i kopieringsrummet och skickade ett gruppmeddelande till min enhet att de gärna fick skriva på den, vilket många gjorde. Jag försöker fortfarande vara noga med att ta tillfället i akt att berätta för nya kollegor om Falun Gong och förföljelsen i Kina. Många av mina arbetskamrater berättar vad de har gjort i helgen eller tar upp sina favoritsamtalsämnen på fikarasterna så jag tänker att jag också kan göra det och på så sätt förklara sanningen för dem. Ett sätt som jag använt mer och mer av är att berätta om hur en person jag träffat reagerade när jag berättade om förföljelsen och organstölderna eller berätta att jag varit på en hälsomässa och att det var stort intresse att prova på övningarna.

Det är många som är stressade på mitt jobb och vi diskuterar återkommande vikten av att skapa tid för återhämtning både under jobbdagen och på fritiden. Vid ett tillfälle när vi skulle göra en utflykt inför sommaravslutningen erbjöd jag att de kunde få prova på Falun Gong. Mina arbetskamrater nappade. Vi ställde upp oss ute i naturen och gjorde första övningen. Alla fokuserade, följde mina instruktioner och gjorde övningen väl. Jag avslutade med att berätta att förutom övningar så finns det ett tankesätt som bygger på Zhen Shan Ren och att man reflekterar över sitt beteende i vardagen vilket kallas för kultivering i Kina. Lite senare under dagen höll min chef i en gruppövning då vi bland annat skulle reflektera över vad vi fått för positiv återkoppling under det senaste halvåret. När vi fick möjlighet att berätta det i storgrupp sa min nya kollega att hon hela tiden får positiv återkoppling på det hon gör av mig. Min chef tittade eftertänksamt på mig och sa: - Vad var de tre ledorden? När jag sa "ärlighet, medkänsla och tålamod" tittade hon på mig, nickade och sa "mmm". Jag brukar ha svårt för att ta emot kritik, både positiv och negativ. Den här gången stod jag bara där lugnt och beskådade detta skådespel. Efteråt har jag många gånger tänkt, det var den finaste återkopplingen jag någonsin har fått på jobbet.

Att vara i mitt sanna jag

I början av min kultivering var jag med på min första större träff med utövare där vi studerade, övade och utbytte. Sista dagen hade jag en ny, lugn och härlig känsla inom mig. Det kändes som att jag hade landat i mig själv, att jag var förankrad i mig själv. Det kändes i hela kroppen och det var en behaglig känsla som jag gärna ville behålla. Jag berättade om det för en erfaren utövare som förklarade att jag kommer att få uppleva det mer och mer ju längre jag utövar. Den känslan har kommit och gått under min kultivering. I början var det verkligen något helt nytt för mig. När jag utövar flitigt, övar och studerar varje dag och kultiverar mig kontinuerligt under dagen så behåller jag den känslan. Om jag blir stressad så försvinner den. Det kan också vara så att jag slukas upp av något annat, av jobbet eller något med familjen, får svårt att fokusera när jag studerar, studerar kortare tid och tappar förankringen i mig själv. Jag har ett knep för att återfå förankringen med mig själv och det är att titta mig själv i spegeln och prata med mig själv. Oftast räcker det med ett leende, som brukar besvaras direkt, och några milda och bekräftande ord till mig själv för att jag ska landa i mig själv och återfå förankringen, bli påmind och tacksam för att jag är en utövare. Tandborstningen är ett ypperligt tillfälle, det återkommer ju två gånger per dag och då har jag spegeln framför mig. Utmaningen är att inte bara titta ytligt och svepande utan komma ihåg att titta djup in i ögonen som jag ser i spegeln. Det gäller att passa på, det är inte många sekunder jag har på mig innan jag går från spegeln.

Att vilja promota Shen Yun

När det var dags att börja promota Shen Yun inför de kommande föreställningarna för snart ett år så kände jag mig moloken. Redan efter förra årets föreställningar så hade jag bestämt mig för att nästa gång så skulle jag kontakta rotaryklubbar i Örebro och erbjuda dem föredrag om traditionell kinesisk kultur. Jag visste vad jag skulle göra samtidigt som jag inte hade något driv och inspiration. Jag började med att skicka ett e-postmeddelande till rotaryklubbarna. En av de nappade och kontaktpersonen där var en tidigare chef på mitt jobb. Hösten gick och det började bli dags att förbereda föredraget och göra ett bildspel. Ingenting hände. Jag tyckte inte att jag hade något att erbjuda dem, att min kunskap om traditionell kinesisk kultur var låg. Vad skulle hända om de ställde frågor som jag inte kunde svara på eller om det visade sig att någon i publiken kunde mer än mig? Det var som att plugga inför en tenta på universitetet, jag gjorde allt annat än att förbereda föredraget.

En dag när jag skulle gå en promenad på lunchen bestämde jag mig för att be Mästaren om hjälp. Jag tänkte att jag vill genomföra föredraget som jag åtagit mig, ta fram ett intressant föredrag och kunna framföra det på ett bra sätt. Promenaden utvecklade sig som så att Mästaren vägledde mig genom att ställa frågor till mig som jag svarade på. Jag berättade om hur jag började kultivera Dafa, hur min kultivering utvecklats och vad jag varit med om genom aktiviteter för att förklara sanningen, tidigare föredrag på rotaryklubbar och skolor. Min historia växte fram och målades upp för mig. I slutet av promenaden insåg jag vilken resa jag gjort och att jag som inledning på föredraget kunde berätta om hur mitt intresse för mänskliga rättigheter i Kina och traditionell kinesisk kultur växt fram genom att jag utövar Falun Gong. Jag hittade också en röd tråd för hur jag kunde lägga upp mitt föredrag och kunde sen gå hem och börja skapa. När föredraget närmade sig läste jag en artikel om det kinesiska kommunistpartiets nya strategi för att förgöra Falun Gong, Shen Yun och media som Epoch Times. Jag vävde in detta som en slutkläm i mitt föredrag vilket gjorde att jag kunde knyta ihop säcken med de olika delarna om traditionell kinesisk kultur, mänskliga rättigheter, Falun Gong och Shen Yun. När jag väl stod där framför medlemmarna i Rotaryklubben så kände jag mig trygg i min roll, jag var inspirerad att göra allt som stod i min makt för att väcka dem och deras intresse för de här frågorna. Föredraget gick bra och flera av dem som var där var engagerade och ställde frågor.

Tack Mästaren för din vägledning. Tack medutövare för att ni har lyssnat på mina erfarenheter.

Hör gärna av dig om det är något du uppmärksammat som jag kan förbättra. Tack för mig!