En utövares barn: ”Jag behöver min mamma!”

Jag heter Ping An. Jag tvingades sluta grundskolan på grund av att min mamma är en Falun Dafa-utövare.

Sedan den 20 juli 1999, när förföljelsen av Falun Gong började, tills idag, har jag levt i skräck. Eftersom min mamma utövar Falun Gong, tvingade de lokala myndigheterna mina föräldrar att skilja sig. Sedan dess har min mamma och jag haft det besvärligt. Det var värst under den tiden då mamma inte var hemma. När jag såg hur andra barn lekte med sina mammor eller gick ut och handlade med dem, eller när jag hörde dem ropa efter sin mamma, grät jag ofta.

Min mamma hade varit sjuk sedan jag föddes, hon åt mediciner och jag var alltid rädd för att mista henne. Sjukdomarna som plågade min mamma i många år, försvann emellertid när hon började att utöva Falun Gong. Min oro försvann även den. Men efter det dök det upp en ny rädsla som var ännu värre och det var då min mamma hölls fängslad.

En dag när jag kom hem från skolan var huset låst. Det var en föraning om att något inte stod rätt till. En granne berättade att polisen hade kommit och rövat bort min mamma. När jag hörde det ville jag gråta, men jag var rädd. Det gjorde ont och jag ropade hela tiden efter mamma i mitt inre. Jag svimmade nästan och måste sätta mig ner på marken. Jag kunde inte gå in. Jag var rädd för att mamma kanske hade blivit misshandlad.

De höll min mamma fången i över 40 dagar och därefter fortsatte de att komma både dagar och nätter för att bryta sig in i huset. De gjorde intrång i vårt liv. Ibland väcktes vi mitt i natten av att de kom och bankade på dörren.

Innan mamma började utöva Falun Dafa hade hon svårt att kontrollera sitt humör, men det dåliga humöret försvann när hon började att utöva. Hon var vänlig mot alla. Om mamma inte hade varit en utövare, hur skulle hon då lugnt kunna förklara fakta om förföljelsen för polisen när de genomsökte vårt hus? De beslagtog mammas mobiltelefon, video, bandspelare m.m.. Om mamma inte hade varit en utövare, hur skulle hon klara av att låta bli att ställa till bråk? Men mamma fortsatte att vara lugn.

När jag fick höra att vissa Falun Gong-utövare faktiskt misshandlades till döds, blev jag skräckslagen. Jag hade inga morföräldrar så vem skulle hjälpa mig? Ibland tittade jag upp på himlen och tänkte ”snälla Lärare, hjälp min mamma. Min mamma är en genuin utövare och hon får utstå så mycket. Snälla hjälp henne att komma tillbaka hem. Mamma var är du?”

Jag var så rädd. Det var mörkt och kallt. Jag kröp ihop vid dörren och väntade på min mamma. Grannen bjöd in mig på mat. Jag gick inte dit, jag skulle vänta tills mamma kom hem. Jag visste inte hur lång tid jag hade väntat, men plötsligt hörde jag en bil. Jag var så glad och ställde mig mödosamt upp eftersom mina ben hade domnat bort och jag sprang bort till bilen och ropade ”mamma, mamma...” Bilen stannade och en kvinna klev ur. Hon talade om för mig att min mamma hölls internerad på ett arbetsläger och att hon hade kommit för att ge mig nycklarna till huset. Jag blev bedrövad.

Efter det fick jag inte längre gå i skolan. Jag väntade varje dag på att min mamma skulle komma hem. När jag hörde vinden vina utanför huset blev jag ännu mer rädd. Scenen då poliserna genomsökte vårt hus dök upp på näthinnan och jag vågade inte sova den natten. Varje dag var som flera månader. Till sist kom min mamma tillbaka. Hon hade orubbligt fortsatt sin utövning och inlett en hungerstrejk i protest mot förföljelsen. När jag såg hur svag hon var blev jag arg. Jag ville hämnas på dem som förföljt henne. Min mamma sade att jag inte skulle vara arg på dem, för de visste ju inte sanningen. Jag tyckte fortfarande att det var orättvist.

Friden varade inte länge. På nationaldagen tittade jag en stund på TV på kvällen, innan jag gick och lade mig. Inte långt därefter hörde jag min mamma ropa, ”Ping An, vakna!” Jag satte mig omedelbart upp. Det hördes fotsteg på taket och sedan hörde jag hur någon hoppade över staketet och tog sig in genom ytterdörren. Jag var så rädd att jag inte visste vad jag skulle göra. För att skydda mamma ställde jag mig framför henne. De slog mig i ansiktet. Två av förövarna slängde ut mig på gården. Jag kom upp på fötter och sprang tillbaka in i huset och ställde mig bredvid min mor.

Vid det laget hade de redan genomsökt huset. Det låg kläder överallt och garderoberna var sönder. Sängen var en enda röra. Förövarna förstod inte hur oförskämt de uppförde sig, de fotograferade till och med alltihop. Jag såg matoljan flyta ut på golvet och kände mig illa till mods, den oljan skulle ha räckt för min mamma och mig under ett helt år! Jag grät. När jag hörde att de skulle ta med mamma, blev jag alert och sade till dem ”jag tillåter inte er att ta min mamma.” ”Vi är poliser”, svarade de. Några av dem släpade mig och några av dem släpade min mamma. Mamma sade till mig, ”din mamma är en god människa. Du borde tänka att din mamma inte kommer att dö, annars så måste det vara dessa personer som dödar mig.(1)” Polisbilen körde iväg med min mor. De påstår att Falun Gong-utövare inte bryr sig om familjen och barnen. I verkligheten är det tvärtom, det är dom, inte mamma, som tar ifrån henne rätten att ta hand om sitt barn.

Två månader senare kom min mamma tillbaka hem. Hennes ben hade skadats av personalen på 610-byrån. Hon hade då inlett en hungerstrejk och frisläppts. Närhelst jag hör att det regnar eller blåser, när jag hör fotsteg eller till och med då det hoppar en katt från staketet utanför blir jag livrädd. Den här förföljelsen har skadat min familj både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Precis som otaliga andra barn som har mist sina föräldrar längtar jag efter en familj och behöver mina föräldrars omvårdnad.

Jag behöver min mamma! Jag vill inte att min mamma ska lämna mig!

Snälla människor, hjälp mig och de andra barnen att få våra mammor tillbaka!

Kommentar:

(1) Många Falun Gong-utövare har torterats till döds och efter kremeringen meddelar polisen familjen att det var självmord.

Översatt från: http://clearwisdom.net/emh/articles/2004/10/21/53675.html
Kinesisk version: http://minghui.org/mh/articles/2004/10/14/86573.html