Referensartikel: Mitt tillkännagivande att gå ur det kinesiska kommunistpartiet

De Nio kommentarerna om kommunistpartiet som publicerats i Epoch Times [1], analyserade och kritiserade systematiskt den onda karaktären hos kommunistpartiet, vilket omedelbart fick mig att reflektera över de senaste årtiondena av mitt liv. Jag tyckte förr att det kinesiska kommunistpartiets (KKP) ideal var ägnade åt mänsklighetens förbättring. Trots att jag i själva verket hade lämnat partiet 1997, hade jag i djupet av mitt sinne aldrig riktigt klippt av mina band till partiet. Idag tillkännager jag officiellt att jag drar mig ur och fullständigt bryter med partiet.

Jag föddes 1937 och växte upp genomdränkt av KKP:s systematiska och förvridna lögner. Vid det 20:e USSR-mötet 1956, exponerades Stalins brott och kommuniströrelsen ifrågasattes runt om i världen. Vi som var hjärntvättade av KKP trodde att KKP var den globala kommunistiska rörelsens stöttepelare, att det var stort, strålande och rättfärdigt. Vi trodde felaktigt att vi var på en sanningssökande väg, så vi bestämde oss för att fullständigt hänge oss själva till KKP, genom att först gå med i partiet.

Anti-högerrörelsen började 1957 och intellektuella i hela landet förföljdes. Över en natt förvandlades mina respekterade lärare och intelligenta klasskamrater till "högeranhängare" och jag beordrades kritisera och "trampa" på dem. Det var en psykiskt mycket djupt traumatisk upplevelse. Jag kunde inte sova på nätterna och kunde inte komma på varför denna så prisade "stora, strålande och rättfärdiga" regim som representerade "mänsklighetens ideal" kunde genomföra sådan brutal förföljelse, jämförbar med Stalins hänsynslösa utrensningar.

I denna atmosfär av terror hade jag inget annat val än att "omvända" mig själv och lyda partiet. Jag var djupt bekymrad för vårt folks framtid. Jag visste att plikttrogna och sanningssökande intellektuella inte hade något annat än förföljelse att vänta. De som överlevde trodde tanklöst på partiets lögner eller förrådde sitt samvete. Jag var chockad över denna verklighet men kände mig maktlös. Jag kunde inte finna någon väg ut och jag kunde inte se något hopp, så jag kämpade på i vånda.

Omedelbart efteråt kom "Befrielse av sinnet" och "Det stora språnget". Dessa fanatiska rörelser blev en avledning från de smärtsamma minnena. Jag deltog entusiastiskt i rörelserna som uppmuntrade människor att "kasta mig in i den kommunistiska himlen till priset av tjugo år," i ett försök att finna tröst i mitt hjärta. Oeng Dehuai förtrycktes för sina ärliga tiotusenordsbrev. 30 miljoner människors död vid svälten mellan 1959 och 1961 kunde inte väcka oss. Hungriga, sjuka och med ödem överallt från undernäring, arbetade vi dag och natt, i tron att Kina var centret för en världsrevolution och att vi räddade världen från en överhängande katastrof.

Tio år av Kulturrevolution förstörde fullständigt traditionell kinesisk kultur, och samhället vändes upp och ner. Ekonomin var totalt förstelnad. Trots att vi fortfarande skrek slagord, visste vi i våra hjärtan att vi gick mot en oundviklig förintelse. Hela landet såg ut som en öken och en krigszon. Över 20 år av livserfarenhet hjälpte mig att se den sanna karaktären i KKP och jag började fundera över meningen med livet.

Efter att "De fyras gäng" förstörts tänkte jag att kanske reformen och policyn om ökad öppenhet kunde hjälpa oss, trots att de inte kunde återställa vår totalt förstörda kultur och moral. Jag tänkte, "De [reformen och öppenhetspolicyn] måste vara bättre än fullständigt kaos och ändlös kamp." Men en glimt av hopp sade jag åt mig själv att lämna de förflutna såren och använda min återstående styrka till att tjäna samhället.

Stridsvagnarna på Himmelska Fridens Torg 1989 krossade mina drömmar, då KKP ännu en gång visade upp sin avskyvärda och grymma natur inför världen. Tragiskt nog använda KKP pengarna och resurserna – frukten av det kinesiska folkets hårda arbete som var menat till utvecklingen av samhället – att döda obeväpnade medborgare. Till och med idag, 15 år efter massakern på Himmelska Fridens Torg, är de där fasansfulla scenerna fortfarande vid liv och klara inför mitt sinne. Jag frågade mig själv, "Finns det verkligen ingen räddning för vårt folk och vår nation?"

1992 hade jag lyckan att erhålla Falun Dafa. Jag lärde mig universums stora sanning och kunde göra mig av med våndan och bördorna från det makabra förflutna. Jag beslutade att uppträda enligt Sanning-Godhet-Tålamod, blev en god människa och eftersträvade självförbättring och ett ett mer upphöjt liv. Falun Dafa gav mig ett nytt liv.

På grund av sin avundsjuka, mobiliserade emellertid Jiang Zemin hela regeringsmaskineriet i ett försök att "förinta Falun Gong på tre månader." Över fem år senare står nu Jiang inför rättsprocesser i många länder runt om i världen, däribland USA och Frankrike, medan Falun Gong, sett av Jiang som en nagel i ögat, sprids än mer brett efter fem års förföljelse.

Jag tror att de bland det kinesiska folket som är mina jämnåriga, de som hade samma ideal som jag och har liknande erfarenheter, har gått igenom samma tankeprocess och har såsom jag betalat ett högt pris. Låt oss dra våra egna slutsatser från att studera de Nio kommentarerna och se partiet för vad det är – en ond best.

Jag tillkännager härmed högtidligt att jag drar mig ur kommunispartiet.

Skrivet av Ye Hao i Nordamerika

[1] Länkar: english.epochtimes.com/jiuping.asp, english.epochtimes.com/category.asp?topicid=92