Min så kallade snällhet

Jag har utövat Falun Gong i fem år. Jag har alltid betraktat mig som en snäll person. Lördagen den 6 mars 2005 berättade en annan utövare för mig att den tyska regeringen bestämt sig för att deportera familjen Jiang Renzhen och deras två barn, en familj som nyligen har börjat utöva, tillbaks till Kina från Frankfurts flygplats. Först bestämde jag mig för att åka till Frankfurts flygplats, men sedan kom jag på att tågbiljetten till Frankfurt var mycket dyr. "Att sända upprätta tankar för dem hemifrån har samma effekt som att åka till flygplatsen", tänkte jag för mig själv. Alltså stannade jag hemma, istället för att åka till Frankfurts flygplats.

Senare fick jag veta att Jiang hade dömts till tre år i Benxi tvångsarbetsläger i Benxi, Liaoningprovinsen, efter att ha återvänt till Kina.

I dag ringde en utövare mig och berättade att en Falun Gong-utövare i Storbritannien skulle deporteras tillbaka till Kina på eftermiddagen. Först bestämde jag mig för att ringa alla utövare som jag kände och be dem hjälpa till, men just då tittade jag ner på min mobiltelefon och tänkte att jag skulle dra på mig stora kostnader om jag ringde dessa samtal från min mobiltelefon. "Kanske hade alla utövare i Europa redan fått reda på det här", tänkte jag. Så jag beslutade mig för att inte ringa någon utan jag började sända upprätta tankar hemma istället.

Men av någon anledning hade jag svårt för att lugna ner mig och koncentrera mig på att sända upprätta tankar. Jag kom ihåg en gammal kinesisk berättelse som handlar om Zeng Zi (eller Zeng Shen), en av Konfucius bästa lärjungar [1].

En dag kom en gäst till deras hus, när Shen hade gått upp i bergen för att samla ved. Hans mamma hade ingenting i huset som kunde underhålla gästen. Hon längtade efter att Shen skulle komma tillbaka. När han ännu inte hade återvänt efter en stund, bet hon sig i fingret tills det blödde. Då kände Shen plötsligt en smärta i sitt hjärta. Han band ihop veden han hade samlat och återvände genast hem. Han knäböjde utanför ytterdörren och frågade sin mamma vad som hade hänt.
- En gäst dök oväntat upp. Jag bet mig i fingret, för att göra dig uppmärksam, sade hon.

Jag började genast gråta. När jag stöter på människor som inte har hört eller accepterat sanningen om Falun Gong, klargör jag sanningen för dem med godhet. Men varför uppträder jag nonchalant när utövare är i fara och i trängade behov av hjälp? Varför sätter jag alltid mina egna intressen främst? Vart finns min så kallade snällhet?

Jag omslöts av en stark känsla av sorg och skam och beslutade mig för att dela min berättelse med andra utövare.

Referens:
[1] PureInsight.org: Twenty-Four Examples of Filial Piety (3): Zeng Shen’s Heartache When His Mother Bit Her Finger: http://www.pureinsight.org/pi/articles/2005/4/11/2882.html