Att klargöra sanningen under en halvmara i Storbritannien

Goddag! Mitt namn är Ben och jag är ifrån Storbritannien. Jag har kultiverat i cirka åtta månader och under den här tiden har jag fått många intressanta erfarenheter. Idag ska jag tala om en väldigt bra erfarenhet av att klargöra sanningen under en halvmara i en stad som heter Reading i Storbritannien.

Jag har en vän som också är utövare och bor i samma stad som mig – ett ställe som heter Dorking. En dag ringde han mig och berättade att en vän till honom hade hoppat av en lopp på grund av en skada och min medutövare tillfrågades att springa i hans ställe – detta lopp var Reading-halvmaran. Han skulle springa i en Falun Dafa-t-shirt och frågade mig om jag ville följa med och dela ut sanningsklargörande material bland åskådarna. Jag tyckte det lät som en bra idé, men jag brukar alltid vara så blyg, så jag kände mig lite nervös. Nästa helg begav vi oss till Reading, min vän med sina löparskor och jag med en stor ryggsäck full av Falun Dafa-tidningar såväl som några mindre broschyrer som jag fick oväntat precis innan jag for iväg. Vi bar båda Falun Dafa-t-shirts. När vi kom till Reading var vi tvungna att ta en buss till platsen där loppet startade. Vi satt bredvid en väldigt snäll dam på bussen som vi lyckades klargöra sanningen för. Vi var sena till starten så min vän var tvungen att starta omedelbart. Jag sa adjö och tog med mig en bunt tidningar för att börja dela ut dem.

Då loppet redan hade startat var det inte många människor kvar vid starten och de som var kvar verkade inte vilja ta emot mina Falun Dafa-tidningar. Jag tittade inom mig och såg att jag var nervös. Jag tänkte kanske att jag skulle göra bättre ifrån mig om fanns fler människor att dela ut tidningar till. Jag hade en karta till loppet och insåg att det var en punkt under loppet där jag kunde ta en genväg för att komma framför löparna, så det skulle vara en större skara då de skulle vänta på löparna att passera. Jag visste att jag var tvungen att vara snabb, så jag började springa. Jag var långt ifrån huvudgruppen av löparna, men det fanns fortfarande några långsamma eller äldre löpare och några åskådare kvar. Då det var åskådare på trottoaren var jag tvungen att springa på vägen. Samtidigt som jag sprang tittade folk på mig och med klappande händer sa de: ”Kom igen! Det går bra för dig. Håll upp farten!” Jag tyckte att detta var konstigt och tänkte: ”Ojojoj! De tror att jag är med i loppet.” Då de log mot mig trodde jag att de antagligen skulle acceptera tidningen. Så jag delade ut några medan jag sprang, och de accepterade dem med stor tacksamhet; ibland till och med frågade de efter en. Min nervositet och fruktan började försvinna också.

Sedan kom jag till min genväg vilken korsar omkring 2 kilometer ut ur rutt. Efter genvägen anlände jag vid ett ställe där huvudgruppen av löparna sprang förbi. Jag stannade för att hämta luft och se om min vän sprang förbi, men jag kunde inte se honom. Jag försökte dela ut några tidningar i folksamlingen, men de flesta tog inte emot dem och tittade på mig som om jag var en besvärlig typ och förstörde deras njutning av loppet. Jag tittade in i mitt sinne och fann att när jag sprang hade min tankar varit väldigt fokuserade, så resultatet av mitt handutdelande av tidningar hade varit bra, men nu hade min blyghet återvänt och detta hindrade mitt arbete. Jag insåg just då: ”Jag har omkring 400 tidningar i min väska. Om jag ska dela ut dem alla skulle jag behöva springa hela loppet”. Jag hade aldrig sprungit 20 kilometer förut. Jag tänkte att det kanske var Mästaren som testade mitt uthärdande, så det var bäst att jag gjorde det. När jag började springa blev mitt sinne klart igen och folk var glada att ta emot tidningarna. Några sa till och med: ”Tack så mycket unge man”, som om dem hade varit där väntades på mig att komma förbi. Alla som jag såg var lyckliga och leende, vilket gav mig stor styrka att fortsätta. Det var också ett väldigt uppenbart förutbestämt ödesförbindelse, vilket fastnade i mitt sinne. Vid en tidpunkt gick mina skosnören upp, så jag stannade till vid en mur en kort sträcka från ett gatuhörn för att knyta det och ta ut mer tidningar ur min väska; detta tog ungefär en minut. Jag började sedan springa igen. När jag kom runt hörnet kom fyra kinesiska tjejer ut från en bakgata och stod plötsligt framför mig. De var mycket glada att ta emot broschyren. När jag sprang vidare, vände sig riktningen och kom tillbaka på andra sidan av gatan. Jag tittade igenom och såg de stilla stående där ivrigt läsande informationen. Jag kan inte hjälpa att tänka på det, att kanske var det läraren som knöt upp mitt skosnöre eftersom jag hade missat dem om jag inte hade stannat.

Allt eftersom jag sprang vidare delade jag ut många mer tidningar till människor med förutbestämd ödesförbindelse. Jag upplevde en underbar känsla och var inte alls trött. Men oundvikligen tog mina tidningar slut, fastän jag hade långt kvar till målet. Jag bestämde mig för att gå en bit så jag kunde tänka ut vad jag skulle göra. Jag började känna mig väldigt trött, vilket jag tyckte var konstigt då jag varit så full med energi för några ögonblick sedan. Jag tänkte då: ”Kanske behöver jag mat?” så jag tog ut en smörgås från min väska och började äta, men detta var inte tillräckligt. Sedan tänkte jag att kanske är det ett fasthållande, men jag tittade inuti mitt sinne och fann inga uppenbara fasthållanden. Då kom jag plötsligt ihåg att jag hade fått cirka 200 extra små broschyrer precis innan jag åkte, vilka var gömda i botten på min väska. Så fort som jag fick ut dem återfick jag min energi och många fler människor accepterade dem med ett leende och uppmuntrade mig mycket. När jag till slut fick slut på de små broschyrerna var det bara cirka fem kilometer från slutet av loppet, och då den sista gruppen var utanför staden, var det inga fler åskådare, vilket jag tyckte kände väldigt skönt. En av poliserna frågade mig om min t-shirt då jag passerade förbi, så jag berättade för henne om förföljelsen och hon svarade: ”Stå upp för dem!”

Cirka en och halv kilometer från slutet kom jag genom en park och började gå med blicken upp mot himlen då det såg väldigt vackert ut med solen skinande genom molnen. Jag tänkte: ”Skulle det inte vara underbart att läsa Fa nu.” Jag kom ihåg att jag hade en av Lärarens dikter i min plånbok, så jag tog ut den och läste:

”Lång lång ödesförbindelse genom tiotusen liv
Genom en tråd fäst vid Dafa
I svårigheterna förädlas diamantkroppen
Av vilken anledning långsamma steg”

”Gudarna vägar svåra”, Li Hongzhi, 30 maj

Jag såg ner på mina fötter och de tog väldigt tunga steg, så jag började omedelbart springa och kom till slutet där jag och min vän återförenades och hade det trevligt med utbyte av berättelser om loppet. Båda våra ben vara smärtsamma efteråt eftersom vi inte hade tränat något för loppet, men ingen av oss brydde sig.

Den här erfarenheten visade kraften i Falun Dafa och hur bara två utövare kan nå många hundratals människor. Jag är verkligen ingen löpare och skulle förmodligen kollapsa halva vägen igenom loppet om det inte vore för kraften i Fa som hjälpte mig längs vägen. Jag har fortfarande många fasthållanden att släppa, men jag tror att det var erfarenheten som gjorde att jag äntrade vägen i Fa-upprätandets kultivering. Jag tackar vår barmhärtige Mästare och hoppas att alla kan göra mycket bra i framtiden.