En affärsman från Italien berättar: “Hur jag blev en Dafa-utövare”

Jag är en Falun Dafa-utövare från Italien. Jag är 57 år och pensionerad civilingenjör.

1990 var jag i Kina och ansvarig för den italienska delen av ett samarbetsprojekt mellan Italien, Tyskland och kinesiska företag för uppbyggnaden av en stor stålfabrik beläget en ca 20 km öster om Tianjin, 120 km öster om Peking.

Det var frustrerande att ha att göra med den kinesiska motparten på arbetet. De log alltid på ett sätt jag tyckte var provokativt och istället för att försöka lösa problemen höll de nästan hela tiden sig upptagna med att leta efter de skyldiga. Det tog mig en bra stund innan jag insåg att jag inte kunde säga åt dem vad de skulle göra utan att istället var tvungen att hitta sätt att få dem att själva komma på en lösning.

Under tiden kollade jag runt för att försöka förstå det kinesiska folket och deras vanor. Jag hade kommit fram till att trots allt var de inget dåligt folk och dessutom var deras mat utsökt! Mycket var ändå mycket märkligt för mig, saker som att män och kvinnor samlades i de allmänna parkerna tidiga mornar för olika slags träningsformer. Folk dansade tango och vals, utförde aerobics, kampsport (taijiquan och wushu upptäckte jag) och några långsamma övningar som kallades qigong. Med förundran såg jag hur gamla män och kvinnor tänjde på ett sätt som skulle ha varit svårt för mig till och med som tjugoåring.

Vändpunkten för mig var en kväll efter arbetet. Jag satte mig på en bänk i den lilla parken som låg på den högra flodbanken just utanför mitt hotell. Det var middagstid och nästan ingen var ute. I skymningen såg jag en gammal man, lång och mager med en soldatrock minst tre storlekar för stor. Hans hår var vitt och han hade ryggen vänd mot mig. Jag insåg på ett ögonblick att han var på väg baklänges mot mig, rörande sig stadigt längs med den slingrande parkvägen (vid den tiden visste jag inget om feng shui och anledningen till varför inga offentliga parkvägar gjorts raka). Jag tänkte: ”Luffaren måste vara as-packad!” Medan han gick förbi mig, fångade jag för ett ögonblick hans blick och … vilken överraskning: de var livliga, klara, unga ögon. Jag var mållös. Den gamle mannen log mot mig, troligen road över mitt uttryck och fortsatte att vandra baklänges. Det var i det ögonblicket jag insåg att det bör finnas något annat om kinesisks kultur värt att studera och upptäcka. En ny värld låg framför mig och en ny väg som jag inte visste vart den ledde.

Emellertid arbetade jag för mycket, rökte för mycket och åt för mycket vid den tiden. Jag misshandlade mig själv. Jag bad en av mina tolkar – Lin hette han, en vänlig ung man – att leta rätt på en healer – en av de berömda qigong-mästarna alla talade om – förmögen att hjälpa mig med min hälsa.

Några dagar senare tog jag, Lin, min chaufför och min fru (som var på besök) bilen ut en kväll och åkte mot ett okänt mål. Lin och chauffören såg nervösa och misstänksamma ut. Det de gjorde med utlänningar var inte tillåtet enligt kinesisk lag. Det var redan mörkt utanför och vägarna var tomma. Efter en lång omväg gick vi slutligen högst upp genom en smal trappuppgång av betong och befann oss sedan i en tvårummare packad med tysta människor. I mitten av rummet satt på en stol en robust ung man med tjockt svart hår, klädd i en slags gyllne kampsportdräkt. Han såg verkligen ung ut och jag var besviken eftersom jag förväntat mig att se en gammal man med skägg. Mannen och Lin talade kort på kinesiska och han nickade mig vänligt till en stol ca tre meter framför honom. Han slöt sina ögon och jag kände omedelbart en slags ”glödande skiva” rotera långsamt från huvudet ner till min buk. Cirka tjugo sekunder och det var över. Jag var… förbryllad och till och med oförmögen att tänka. Den unge mannen talade återigen kort med Lin och han översatte till mig. Det var en korrekt bild av min hälsosituation, fysiskt och mentalt. Sedan gjorde den unge mannen samma sak med min fru pekande på ett problem på hennes vänstra sida av buken, någonting som senare verkligen föreföll sig vara sant. Det var allt. Alla var tysta. Jag försökte tacka honom och frågade hur mycket jag var skyldig. Ingen svarade och den unge mannen log. Vi lämnade platsen och kände oss lite obekväma. Flera år senare insåg jag att jag inte ens frågat efter om den unge mannens namn.

Jag glömde bort episoden nästan omedelbart och lämnade Kina 1992. Mitt liv fortsatte som vanligt i med och motgång med arbete och familjebekymmer, sjukdomar och massor av motgång i huvudsak som följd av min intoleranta karaktär. Jag upptäckte att jag var diabetiker: min kraft sviktade och jag var tvungen att pensioneras. Under tiden fortsatte jag att studera kinesisk konst. Jag lärde feng shui, taiji quan, uijing, qigong, daoistisk magi och spådom. Jag läste många av de historiska kinesiska klassikerna, medicinsk litteratur och filosofi, många tester från Daozang och om daoism, och inre sexuell alkemi. Jag började en slags daoistisk meditation, speciellt den så kallade ”inre leendets meditation” och jag hade en del goda resultat. Men jag var aldrig lugn i mitt sinne.

En dag i september 1999 hade jag en dröm. Jag satt igen i det där rummet i Tianjin och den unge mannen i gul dress talade till mig, men jag kunde inte förstå honom. Jag vaknade något upprörd och undrade vad en sådan dröm kunde betyda. Några dagar senare såg jag nyheterna på TV om Falun Gong. FALUN GONG, FALUN GONG... det namnet var fullständigt okänt för mig. Jag var säker på att jag kände till varenda modern Daoist-grupp men jag hade aldrig tidigare hört om Falun Gong. Jag skyndade mig upp till min dator och sökte på webben efter Falun Gong. Jag fann en webbsida som jag senare upptäckte var den officiella Falun Gong-sidan. Jag klickade för att se bilder på grundaren och ett porträtt kom upp med bilden av en man uppenbarligen i trettioårsåldern. Jag kunde knappast tro mina ögon. Jag ropade på min fru för att få bekräftelse och ja, det var den unge man vi hade träffat i Tianjin ca nio år tidigare. Det var också mannen i min dröm. En plötslig lycka fyllde mitt sinne och hjärta. Jag var stilla och upprymd på samma gång. Slutligen fick jag ett tecken – jag tänkte – slutligen visades mig vägen som jag så desperat sökt efter så länge. Det kunde inte vara en slump. Det måste vara förutbestämt. Det är ingen tvekan om att det var i det ögonblicket som min Falun Dafa-resa började. Jag började studera Fa, laddade ner Mästare Li’s böcker och skrifter, lärde mig långsamt de fem övningarna, allt på egen hand.

Jag förändrades. Uppenbarligen var jag samme man men mitt sätt gentemot människor, problem, politik och religion var annorlunda nu. Min fru märkte att jag inte längre var den irritable, intolerante och hårde man jag brukade vara. Jag sade att det var på grund av Falun Dafa så hon beslutade sig för att läsa Zhuan Falun och hon blev en Dafa-lärljunge utan några påtryckningar från mig. Några månader senare kom jag i kontakt med några italienska utövare och jag mötte framför allt en mycket god man i min egen ålder och med samma utbildning. Vi blev nära vänner och vi brukade dela kultiveringserfarenheter vilket var till stor hjälp för oss båda.

I mitt dagliga liv försöker jag fullfölja de tre saker Mästaren har bett oss göra. Studera Fa så mycket jag kan, sända upprätta tankar då och då och tala med så många människor som jag kan om förföljelsen. Jag har lärt ut Falun Gong-övningarna till många människor och samtidigt introducerat Dafa, Zhuan Falun och kultivering, tagit tillfället att förklara sanningen om Falun Gong och förföljelsen. Vissa har blivit utövare och jag gläds med dem. Jag övar inte så mycket eftersom jag ofta är lat och har gett upp om att sitta i full lotusposition med dubbla korsade ben. Min diabetes är fortfarande där men jag förväntar mig inte att bli botad av Dafa, jag förväntar att Dafa tar mig tillbaks dit jag hör hemma.

Fasthållandet av rädsla, lust och lathet finns fortfarande men Dafa ger mig tilliten att jag är förmögen att bli av med dem.