Du bör inte stanna mitt i kultiveringen

Under kultivering, oavsett hur mycket svårigheter han går igenom, har en kultiverare inte någon ursäkt att ta en vila innan han nått målet. Det är för att slutdestinationen kommer att glida ännu längre bort när han börjar att slappna av. Även om han ser målet tydligt framför sig kan ingen faktiskt beräkna avståndet till det slutliga målet.

Om en person förr i tiden gick in genom dörren till kultivering krävdes det av honom att vara långt ifrån vanliga människor, ge upp mänskliga begär och att avskärma sig från den mänskliga världen. Sakyamuni uppmanade en gång sina lärjungar att vara strikta med sig själva och att vara resoluta och tappra som lejon i sina ansträngningar att kultivera sig själva.

När Jian Zheng en munk från Tangdynastin först gick in i ett Buddhisttempel för att börja sin kultivering bad templets abbot honom att härda sig genom att ta sig an den svåraste uppgiften – vandra många kilometrar per dag för att tigga allmosor. Ungefär ett år senare gick Jiang Zhen inte upp på morgonen. Abboten gick till Jian Zhengs rum för att kolla. När abboten kom in i rummet märkte han att Jian Zheng fortfarande sov och att det var en hög med utslitna halmsandaler på marken. Han väckte Jian Zheng och sade, ”Varför gick du inte upp i morse och gick ut för att tigga allmosor? Vad är högen med utslitna halmsandaler för? Jiang Zheng gäspade och sade, ”Det är halmsandaler. Varje par sandaler är så starka att en normal person hade kunnat använda dem ett år innan han slitit ut dem. Nu har jag bara varit en munk i ett år och jag har slitit ut alla dessa halmsandaler vandrandes. Idag vill jag spara lite pengar åt vårt tempel genom att inte gå ut och använda mina sandaler”.

Abboten höll inte med det Jian Zheng sade. Han log och sade: ”Det regnade i natt. Kom snabbt upp och sällskapa mig på en promenad framför templet.” De vandrade långsamt ut ur templet. Regnet hade gjort vägen väldigt lerig. Plötsligt nuddade abboten Jian Zheng lätt vid axeln och sade allvarligt till honom. ”Vill du bli munken som försöker få varje dag att gå utan att göra något annat än att hjälpa templet att ringa i klockan på morgonen, eller vill du bli en berömd munk som kan föra ära till buddhistdoktrinen?” Jian Zheng svarade utan tvekan, ”Självklart vill jag bli den berömde munken som för ära till buddhistdoktrinen!” Abboten log och fortsatte, ”Gick du på denna väg igår?” Jian Zheng svarade, ”I går var denna väg jämn och hård. Jag lämnade inga fotspår. Idag är vägen så lerig. Hur kan jag hitta mina fotspår från igår?” Abboten log igen och sade, ”Eftersom vi gått på denna väg i dag, kan du hitta dina fotspår från idag?” Jian Zheng sade väldigt säkert, ”Det kan jag definitivt”. Abboten log igen. Han lade sina händer på Jian Zhengs axlar och sade, ”Ja! Man kan endast lämna fortspår på en lerig väg. När saker går friktionsfritt och lätt, lämnar du inga spår bakom. Endast när du klättrat över svåra berg och korsat strida floder lämnar du efter dig spår av din resa. Idag har vi vandrat på denna leriga väg. Oavsett hur långt du går idag kommer du att lämna efter dig djupa fortspår som är ett testamente för din resa. En kultiverare skall inte sluta sin kultivering för att spara på halmsandaler.”

Jian Zheng hade bra medfödd grund. Han förstod verkligen vad abboten sade. Från och med då blev han mycket flitig i sin kultivering. Han slappnade aldrig av eller stannade mitt i för att ta en paus. Till sist blev han en mycket känd munk. Han reste till Japan och blev grundaren av den japanska Buddhismen.

Det abboten sade gäller även i den mänskliga världen. När du går på en lerig väg måste du anstränga dig mer för att lyfta dina fötter från marken. Om du stannar mitt i kommer du att sjunka djupare i leran. Endast efter att du kommit över svårigheten kan du se vad du uppnått genom ditt hårda arbete.