Att kultivera moral genom att uthärda falska anklagelser

Den äldre herr Wei var far till Wei Lianfang från Changzhuo. Herr Wei var framstående inom traditionell kinesisk medicin och tyckte om att göra goda gärningar. Hängivet behandlade han både fattig och rik utan att förvänta sig gåvor i gengäld. När utblottade människor kom till honom för medicinsk behandling vägrade han att ta betalt och gav dem medicinen gratis samt dessutom lite pengar. När människor kom fjärran ifrån för att söka medicinsk hjälp, bjöd han dem på risvälling eller pannkakor innan han började den medicinska undersökningen. Han sa skämtsamt, ”Eftersom de hade gått så lång väg och eftersom de var hungriga, var deras pulsar svåra att känna. Genom att först erbjuda dem mat och vila, skulle deras puls bli mer stabil. Jag försöker inte idka välgörenhet, det är bara ett litet trick jag använder från yrkesgenren för att skryta lite över min gudalika behärskning av läkekonsten!” Han försökte ofta dölja sina generösa gärningar med ursäkter av liknande natur.

En dag ombads den äldre Wei, att göra ett hembesök för behandling av en patient. Senare saknades tio silvermynt jämte patientens kudde. Patientens son misstänkte den äldre herr Wei, för att ha tagit dem, men han tvekade också att konfrontera doktorn. Man sade till honom att knäböja utanför Weis hem med rökelsepinnar. Wei var konfunderad över mannens uppförande och frågade honom, “Varför gör du detta?” Mannen svarade, ”jag är förbryllad över en sak och jag skulle vilja fråga er om det, men jag är rädd att ni kommer att bli förolämpad.” Herr Wei svarade honom, ”jag blir inte förolämpad, du kan lägga fram din fråga”. Mannen berättade vad som hänt. Wei bjöd in honom och sa, ”javisst, jag tog de tio silvermynten för ett nödfall. Jag hade planerat att lämna tillbaka silvret när jag skulle titta till din pappa i morgon. Eftersom du frågade mig om silvret idag, skall jag lämna tillbaka dem till dig på en gång. Var snäll och berätta det inte för någon!” Därefter gav han de tio silvermynten till patientens son.

När patientens son knäböjde framför Weis dörr med en rökelsepinne, sa alla som såg det att Wei alltid hade varit en nobel och respekterad man och att patientens son inte skulle skymfa en sådan dygdig man genom att beskylla honom för stöld. Men när mannen gick ut från Weis hem med silvret i handen, suckade alla av besvikelse. De sa, ”Det är känt att människans sanna natur inte kan bedömas genom det yttre, men vem kunde ha anat att Wei var en tjuv!” Alla stadens människor började fördöma och förtala herr Wei, men han såg inte ut att vara mottaglig för den hårda kritiken.

Strax var patienten helt återhämtad från sin sjukdom. När han bäddade rent sin säng, fann han de tio saknade silvermynten under madrassen. Han chockerades över upptäckten och ropade ut sin sorg, ”Jag förlorade aldrig de tio silvermynten! Men jag har förstört en äldre mans goda namn för att ha en högdragen karaktär! Vad ska jag nu göra?! Jag måste gå till herr Weis hem och lämna tillbaka pengarna till honom så att alla kan se det! Han får inte utstå orättvisan mer!”

Den här gången gick både han och sonen till Wei. De bägge knäböjde med varsin rökelsepinne i handen. Herr Wei såg dem och frågade leende, ”Varför är ni här?” Fadern och sonen sade generat, ”Vi fann de tio silvermynten. Vi har gjort en falsk anklagelse! Vi borde fördömas! Vi har kommit för att lämna tillbaka silvret ni gav oss”. Wei drog leende upp dem, ”Det var ingenting, skäms inte för det”.

Patientens son frågade herr Wei, ”Den dagen då jag förolämpade er med en anklagelse, varför försvarade ni er inte? Varför valde ni att genomlida den? Jag skäms. Ni är generös som förlåter oss. Jag undrar om Ni kan förklara varför ni valde att inte försvara er?”

Herr Wei log och sa, ”Din far och jag är grannar, jag känner honom som en mycket sparsam man. Om han fick höra att han hade förlorat tio silvermynt från sin sjukbädd, skulle han troligen ha blivit sämre och den dåliga nyheten kunde ha kostat honom livet. Jag lider mycket hellre av falska anklagelser för din fars hälsas skull. När du kom tillbaks till din far med det saknade silvret, skulle han säkerligen må mycket bättre och återhämta sig snabbare”.

När de hörde dessa uppriktiga ord knäböjde de på nytt och kröp fram mot herr Wei. Patienten sa, ”Tack för er höga moral. Ni räddade mitt liv på bekostnad av ert rykte!” Herr Wei bjöd in dem på några glas. Fadern och sonen gick sedan lyckliga därifrån.

Den dagen omgav en stor folkhop herr Weis hem likt en tjock mur. Alla sa att herr Weis moraliska karaktär verkligen var oförutsägbart hög. Sedan den dagen började alla kalla honom för den gode herr Wei.

Det är ovanligt för en man att vara så opåverkad av falska anklagelser inför alla och ändå inte försvara sig. Men herr Wei kunde inte tänka på annat än mannens hälsa. Han var villig att hjälpa honom bli bättre på bekostnad av sitt eget goda namn och för att bli kallad tjuv. När människorna tackade herr Wei för hans förlåtelse och generositet, var han inte alls arrogant. Han ansåg det bara vara den karaktär som alla borde ha.