Hu Jintao, Wen Jiabao och alla andra hederliga kinesiska landsmän:
Jag, Gao Zhisheng, sänder hälsningar till er från staden Changchun.
Först skulle jag vilja uttrycka min djupaste sorg över de oskyldiga kinesiska medborgare som blivit dödade av Guandongs regering samt mina kondoleanser och mitt stöd till offrens anhöriga. På samma gång vill jag framföra min kraftfullaste protest mot den brutalitet varmed man slaktar våra goda landsmän. Jag vill å det bestämdaste uppmana vår högsta ledning att följa de grundläggande principer som erkänns av civiliserade samhällen, såsom att straffa mördarna och de ansvariga, samt att hjälpa och ersätta de anhöriga till offren.
Vintern i Changchun är bitande kall. Fastän jag är ”gömd” i ett rum som för det mesta är utan vatten, kokar mitt blod. Anledningen till det är inte att jag återigen skriver ett öppet brev till Hu och Wen. Istället är det att helt enkelt kunna arbeta för framtiden för ett av de mest framstående folken i världen, nog för att få vilken vanlig medborgares blod som helst att koka.
Den 18 oktober skrev jag, även då med glödande entusiasm, ett öppet brev till Hu Jintao och Wen Jiabao, två av mina landsmän, och uppmanade deras regering att ”Sluta förfölja dem som tror på frihet och reparera era relationer till det kinesiska folket”. Dagen därpå mottog jag grova hot per telefon i mitt hem. Med början dag tre började minst tio bilar och 20 civilklädda att poliser cirkla runt, övervaka och följa hela min familj varje dag 24 timmar om dygnet. Femton dagar efter att jag skrev brevet stängde Pekings rättsbyrå olagligt min advokatfirma. Det sätt på vilket vårt land hotar medborgare som öppet kommer med förslag är mycket beklagligt.
En annan stark reaktion som det öppna brevet föranledde var att förföljda Falun Gong-utövare från olika delar av Kina skrev brev till mig och bjöd in mig till deras områden för att visa mig mer av deras verkliga situation. Rätt många av breven kom från städerna Changchun och Dalian. Sedan den 29 november har jag nästan 24 timmar om dygnet varit på resande fot mellan staden Jinan i Shandongprovinsen, städerna Dalian och Fuxin i Liaoningprovinsen och staden Changchun i Jilinprovinsen, för att genomföra ytterligare en omgång undersökningar. Till skillnad från tidigare då jag som oftast har rest ensam, hade jag nu äran att få sällskap av professor Jiao Guobiao .
Under tiden strök skaror av civilklädda poliser omkring vid min bostad dag som natt och skapade en atmosfär av terror och undertryckte allvarligt hela min familj. Den 29 november kom jag undan från att vara förföljd och omringad av över 20 civilklädda poliser och tillbringade 15 dagar med att undersöka sanningen på mitt eget sätt. Jag vill här särskilt säga att vi gör vårt bästa att säga sanningen om hur den här nationen oupphörligt blir brutalt förföljd, särskilt vid den här tiden. Det är också för att påminna hela vår nation om hur allvarliga och brådskande de problem är som vi står inför. Det är dags för vår nation och för var och en av oss att ta itu med våra problem på allvar. Alla ursäkter och förseningar över huvud taget är detsamma som att begå ett brott mot hela vår nation!
I det här brevet kommer jag inte att undvika några av de verkliga problem som jag såg, även om det betyder att jag kan komma att bli arresterad omedelbart efter att det här brevet har publicerats. De 15 dagarnas undersökningar visade mig åter den smärtsamma sanningen. 6-10-byrån är – eller kan åtminstone kallas – ett gäng som tillhör nationens politiska makt, men som står ovanför den politiska makten. Det är ett gäng som kan kontrollera och reglera alla politiska resurser. Fastän det är en organisation som står utanför konstitutionen och reglerna för landets maktstruktur, använder sig 6-10-byrån av många maktbefogenheter som endast ska användas av Centralregeringens kontor, och till och med många befogenheter som sträcker sig utanför dem som Centralregeringens kontor har. Den använder maktbefogenheter som inte tillhör, och aldrig har tillhört, nationen sedan begynnelsen av människosläktets politiska civilisation i den här världen.
Vi kan se att den makt som symboliseras av siffran 6-10 fortsätter att ”kontakta” allmänheten genom metoder såsom att döda en persons fysiska kropp och själ, bojor, kedjor, tortyr med elektriska stötar och ”tigerbänkar”. Den här maktapparatens natur har blivit densamma som hos kriminella gäng. Den fortsätter att tortera våra mödrar, systrar, barn och hela vår nation. Hu och Wen, såsom medborgare på speciella poster i vårt land vid den här tiden, särskilt emedan de av majoriteten av allmänheten uppfattas som hederliga, borde möta allting tillsammans med oss alla.
Just nu skriver jag med darrande penna och hjärta ner de tragiska upplevelserna från dem som har varit förföljda de senaste sex åren. Bland de sanna redogörelserna för den ofattbara brutaliteten, och bland vittnesbörden om regeringens omänskliga tortyr av sitt eget folk, var de omoraliska handlingar som mest chockerade min själ det liderliga, men rutinmässiga förfarandet bland 6-10-byråns personal och inom polisen att ge sig på kvinnornas genitalier. Nästan varenda kvinnas genitalier och bröst eller alla mäns genitalier har utsatts för sexuellt våld under förföljelsen på det mest osmakliga sätt. Nästan alla som har blivit förföljda, kvinnor såväl som män, har först klätts av nakna innan tortyren. Ord kan inte beskriva eller återge vår regerings vulgaritet och omoral när det gäller det här. Vem, med en kropp av kött och blod, kan hålla tyst när man ställs inför sådana sanningar?
Klockan 16:20 den 28 oktober 2005 förföljdes Wang Shouhui (mor) och Liu Boyang (son) från staden Changchun av 6-10-personal och arresterades olagligt. Båda två utsattes för polisens brutala tortyr. Omkring klockan 20:00 avled den 28-årige Liu Boyang till följd av tortyren. Cirka tio dagar senare torterades även hans mor till döds. Kropparna efter de två olycksaliga är fortfarande i 6-10-tjänstemännens händer. Det tog 6-10-tjänstemännen tre dagar innan de informerade Lius far om dödsfallet och tidpunkten för Wangs bortgång är fortfarande oklar. Lius far letade efter en advokat i sin stad men ingen vågade ta sig an hans fall. Den gamle mannen sade: ”I ett sådant här samhälle är det svårare att leva än att dö. Att leva är mer smärtsamt. När jag har tagit hand om deras begravningar ska jag följa dem och också gå min väg.”
Wang Shouhui, hennes make och sonen (Liu Boyang) började utöva Falun Gong 1995. Sedan förföljelsens början den 20 juli 1999 hade de kontinuerligt trakasserats av polisen från Zhengyangs polisstation i distriktet Luuyuan och tjänstemän från Zhengyangs administrativa gatukontor. Wang internerades olagligt i oktober 1999 och sändes till Heizuizi arbetsläger i februari 2000. I arbetslägret torterades hon med en elektrisk batong vid åtta tillfällen. Hon tvingades arbeta under dagtid och berövades sömnen i fem dygn och tvingades samtidigt stå upp. Hon torterades i ”död mans bädd” flera gånger. Den svåraste gången misshandlades hon med två elektriska batonger i över en timme medan hon var bunden vid ”död mans bädd”. Inte en enda del av hennes kropp eller ansikte var oskadd efter tortyren. Hon släpptes först när hennes liv var i fara på grund av tortyren.
Den 11 april 2002 fördes Wang på nytt bort av polis från Zhengyangs polisstation i distriktet Luuyuan när hon promenerade på gatan. Polisen från avdelning nr 1 vid Changchuns Allmänna säkerhetskontor satte på henne en ögonbindel och förde henne till ett hemligt tortyrrum i Jingyueshan, Changchun. Hon torterades på ”tigerbänken” i två dagar och en natt och under den här tiden slog man på hennes bröst med två elektriska batonger. Tre män slog henne med knytnävarna i ansiktet, på bröstkorgen och på ryggen. Som följd fick Wang en fraktur i vänster kindknota och hon kräktes upp en stor mängd blod. Senare insjuknade hon i lunginflammation. På polissjukhuset var Wangs armar och ben fastbundna när hon gavs dekokter. Hon var förbjuden att använda toaletten. Istället satte man in en kateter men gav henne ingen vård. Hon kunde inte röra sig på fem dygn. Urinblåsan fick därefter permanenta skador efter katetern och hon kunde inte längre kontrollera blåsan.
Den 27 juni 2002 blev Wang och hennes familj återigen bortförda till Zhengyangs polisstation av Politik- och säkerhetsavdelningen vid Luuyuan-områdets polisstation. Wang var en hel kväll hopbunden till en boll. Senare, när hon var olagligt internerad på häkte nr 3 i staden Changchun låste vakterna fast hennes handfängsel i fotbojorna i 18 dagar samt tvångsmatade henne i en månads tid. Hon sändes sedan till provinsens polissjukhus där man band hennes armar och ben samt tvångsmatade henne i mer än 30 dagar. Hon släpptes inte förrän hennes liv var i fara. Samtidigt blev Liu Boyang torterad, sparkad och slagen av flera polismän från Zhengyangs polisstation. De slog honom i ansiktet med läderskor, band honom med rep, satte en plastpåse över hans huvud, bakband honom och hängde upp honom i handbojorna. När Liu hängde i luften gav de honom elchocker på fötterna eller drog i dem. Yuan Dachuan, den polis som ledde tortyren skränade: ”Jag har dödat rätt många Falun Gong-utövare med tortyr. Jag behöver inte stå svars om jag slår ihjäl dig.” Varje gång de utsattes för tortyren kunde modern och sonen höra varandras skrik, vilka skakade himmel och jord, spöken och andar!
Den 29 oktober 2002 skickades Liu Boyang iväg på två års tvångsarbete i Chaoyangguos arbetsläger i staden Changchun. I december tvingade polisen honom att sitta på kalla betonggolv hela dagarna och förbjöd honom att sova nattetid. På dagen tvingades han delta i hjärntvättsklasser. I juni 2004, när hans strafftid var över, vägrade arbetslägret släppa honom och fann en anledning till att förlänga strafftiden med 47 dagar. Liu hade avlagt akademisk examen vid ett medicinuniversitet. Han var en god människa som var omtänksam mot barnen och visade respekt för äldre. Varje år var han en mönsterarbetare vid sjukhuset. En kvinna med släktnamnet Wang berättade ovanstående om Wangs och Lius upplevelser nästan i ett enda andetag.
Sun Shuxiang, en 48 år gammal invånare i Changchun blev illegalt arresterad nio gånger på sex år. Nedan är några av de erfarenheter hon beskrev från att illegalt ha dömts till tvångsarbetsläger.
”En dag i slutet av 2001 kom polismannen Li Zhengping från den åttonde sektionen av Xingye gatupolisstation till mitt hem tillsammans med en annan man. De övertalade min man att skilja sig från mig. Jag sade nej. Li slog mig i ansiktet tills det blev svullet. Mina ögon började blöda och jag kunde plötsligt inte se någonting. Han frågade igen om jag gick med på skilsmässa, om inte skulle han skicka tillbaks mig (till tvångsarbetslägret). Under deras ständiga terror skiljde sig min make från mig. Min goda familj blev sålunda splittrad av regimen. Tills nu är jag fortfarande fördriven.
I juli 2002 var jag i min fars hem. En civilklädd polis bröt sig plötsligt in i huset och frågade om jag var Sun Shuxiang. Innan jag hade svarat honom blev jag kidnappad. Nästa dag satte polis från den första sektionen av Changchuns Allmänna säkerhetsbyrå mig i en bil och körde mig på en guppig väg i ungefär två timmar. Två poliser tog mig till en mörk och ryslig källare och tog bort bindeln från huvudet. Åtta eller nio poliser rusade alla in i rummet. På ett bord fanns det tre elektriska batonger i storlekarna stor, medel och liten, en rephög och på andra sidan låg tre ”tigerbänkar”. Två poliser tvingade ner mig på en tigerbänk, placerade mina händer på armstöden, på vilka handbojor var fastsatta. Handbojorna sattes på mina händer. Armstöden på tigerbänken hade en rad hål i olika storlekar för att passa olika handledstorlekar. Polisen fixerade skickligt en järnstång, tjock som en tumme, vid de båda armstöden, och pressande den mot mitt bröst och min buk, vilket gjorde det omöjligt att röra sig. En polis pekade på tortyrverktygen och sade till mig: ”Har du sett? Om du samarbetar kan vi göra processen kort på dryga timmen. Annars måste vi få dig att smaka på alla möjliga instrument. Vad hände med Liu Zhe och andra (som blev dödade)? Inte ens ett fåtal kan komma härifrån levande.
En till synes hövlig polis slog mig i ansiktet två gånger och frågade mig om jag kände några medutövare. Jag sade nej. Han tog en elbatong, stack dess två klor mellan revbenen på mig och började chocka mig. Han frågade igen efter mina medutövares telefonnummer och jag sade ingenting. Han använde då elbatongen över mina fingertoppar, medan han frågade mig vilka utövare jag kände. Han använde elbatongen över mina armar och sedan på mitt huvud, vidare på den andra sidan av kroppen. Efter en omgång över min kropp gjorde han ytterligare en långsam runda över kroppen med elbatongen. De bytte sedan till en nyladdad elbatong med högre spänning och började från tårna och gick över min kropp. Jag höll fortfarande tyst. De började med tårna på den andra foten för att gå över min kropp från den andra sidan. Jag var fortfarande tyst. Då använde de elbatongen på mina ögon. Det kändes som om ögonen skulle hoppa ut ur sina hålor och jag kunde inte se någonting. Jag vägrade fortfarande säga någonting och de återgick till att chocka mina revben. Smärtan var outhärdlig. Elbatongen flyttades till bröstet medan de frågade mig vilka utövare jag fortfarande hade kontakt med. Smärtan gjorde det omöjligt för mig att tala och de bekanta ansiktena av utövare dök upp framför mig en efter en. Jag hade en tanke: Vad som än hände skulle jag inte berätta om någon utövare. För så snart jag berättade om någon skulle den personen bli arresterad och torterad. Polisen stack in elbatongen i min mun. Munnen blev helt bränd och svullen och blåsor täckte utsidan. De sade till mig medan de chockade mig: ”Om du inte talar kommer vi att bända upp din mun.” De stack åter in elbatongen i min mun. Efter en dags och en natts tortyr höll jag på att dö…
I början av 2003 vistades jag tillfälligt i fru Xing Guilings hem. En midnatt hörde jag ett ljudligt bankande på dörren. Den dubbla dörren blev snabbt genombruten. Ve och fasa, det var ett gäng poliser med järnhammare och gevär som skrek: ”Rör er inte, annars kommer ni att bli dödade.” Vi blev arresterade och tagna till Luuyuan-områdets Allmänna säkerhetsbyrå och inlåsta i en liten metallbur. Jag blev fastbunden på en tigerbänk. De började slå Xing Guiling inför mig, och använde ett läderbälte för att dra åt runt hennes hals. Hon skrek hjärtskärande. Jag såg att Xing Guiling slogs ner; när hon låg ner sparkade de henne. När kon kom upp slog de ner henne igen. De slog och sparkade henne och bad henne att avslöja sina kontakter med andra utövare. De fortsatte att tortera henne om och om igen, de tog sitt läderbälte och ströp henne tills hon inte kunde andas. Polisen skrek: ”Jag skall visa dig om du inte berättar.” Xing Guiling torterades tills hon var nära att ge upp andan men hon avslöjade inte en enda utövares namn. De började sedan tortera mig. Efter tre dygns tortyr skickade de oss till häkte nr 3.
Den 4 augusti 2003 arresterades jag igen av polisen. De tog mig till Nanguan-områdets Allmänna säkerhetsbyrå. En koppärrig polis grabbade tag i mitt hår och slog mitt huvud i väggen om och om igen. Jag blev så yr. Han tvingade mig sedan att sitta på en tigerbänk och satte tajta handbojor på mina händer. En annan polis började slå på mina armar och mina handleder började blöda av att vara fastsatta så hårt med handbojorna. De använde järnringar för att kedja fast mina fotleder och trampade sedan på ringarna vilket gjorde dem tajtare och tajtare. Min fotled smärtade värre än vad som gick att uthärda. De använde sedan en plastpåse för att täcka mitt huvud och knöt den runt halsen, och kvävde mig. När de såg att jag höll på att dö tog de bort påsen. Efter en stund täckte de mitt huvud igen och tog av den innan jag dog. De gjorde detta tre gånger och pressade samtidigt ringarna hårdare in i mina fotleder. Det var så smärtsamt att jag började få ett anfall. Mina fotleder var brutna och blödde. Jag svimmade. De använde kallvatten för att väcka upp mig och skickade mig till häkte nr 3. Där vägrade jag äta och dricka och föll i koma. Efter 27 dagar var jag nära döden. De meddelade min familj att de skulle ta mig hem.”
Liu Shuqin, en 60-årig kvinna från Changchun, arresterades och sändes till arbetsläger fem gånger på sex år. Denna kvinna berättade lugnt för oss om den barbariska tortyr hon utstått.
”Jag arresterades först i februari 2000. Polisen slog och sparkade oss våldsamt in i polisbilen och förde oss till Balipus häkte. Jag låstes in i 15 dagar utan någon rättslig prövning. Mer än tio av oss arresterades och torterades och alla fick utstå outsäglig tortyr. Efter det fortsatte grannskapskommittén och polisen att trakassera mig. Den 31 december 2000 arresterades jag en andra gång när jag for till Peking för att vädja till regeringen. Jag höll upp en banderoll med texten: ’Falun Dafa är bra’, när polisen på Himmelska Fridens torg slog mig våldsamt i ryggen med en elektrisk batong och tvingade in mig i en polisbil. Senare kastades jag in i en fängelsecell där väggarna var täcka av is och frost. Polisen tvingade mig att klä av mig alla kläderna och beordrade någon att spruta vatten på mig från en stor vattenledning. Sedan lät de mig sova naken på golvet, utan någonting att skyla mig med. Toaletten i rummet stank så mycket och luktade så illa. Varje dag kom flera poliser för att förhöra mig. De lät mig inte sova på hela natten. Efter 38 dagars förhör hade de fortfarande inte fått ur mig någonting.
Den 31 december 2001 var jag ute med flera andra utövare och hängde upp banderoller som avslöjade regeringens lögner om Falun Gong. Någon rapporterade oss och vi blev arresterade. Polis från 6-10-byrån slog mig oupphörligen. Vid midnatt sändes jag till häkte Nr. 3. Där slog en polis mig över ögonen med knytnäven. Jag kunde inte se någonting och de fortsatte att slå mig i huvudet några gånger till. Inför deras brutala agerande sade jag åt dem att gott och ont återgäldas. Polisen bad interner att hämta en tung kedja (28 kg) och lägga över fotlederna. Under de 22 dagar jag var inlåst utsattes jag för tortyr som var värre än döden. Senare tog polisen en massa pengar från min familj innan de släppte mig.
Den 28 februari 2003, några dagar efter att jag frisläppts, stormade ett gäng poliser från Luuyuan-områdets Allmänna säkerhetskontor in i mitt hem igen. En polis vid namn Yuan Dachuan gick igenom våra lådor och tog 4 000 yuan i kontanter utan att lämna något kvitto. En annan polis tog en flaska med utländsk parfym som min dotter tagit med till mig när hon var utomlands. När Yuan Dachuan tog pengarna kritiserade jag honom för att han utförde ett rån. Han slog mig och satte på mig handbojor. De gjorde precis som de ville i mitt hem och huset var i en enda röra. Därefter kidnappade de mig till Luuyuan-områdets tortyrkammare och torterade mig med tigerbänken i två timmar. Sedan band de fast mig med ett tunt rep, med händerna bakom ryggen. Poliserna drog åt repet på mig. Bunden till händer och fötter knuffades jag ut ur tortyrkammaren. En annan grupp kastade in mig i en bil. De täckte huvudet med en dunjacka så tätt att jag nästan kvävdes. Efter ca tjugo minuter stannade bilen och jag fördes till en annan tortyrkammare (jag fick senare reda på att det var på Chaoyang-området). Rummet var fyllt med tortyrinstrument. Så fort vi kom dit tvingade de mig ner på tigerbänken och runt sex poliser satte på mig handfängsel och kedjade fast mina fotleder, och satte fast en stålstång över bröstet (på tigerbänken). En ung polis använde en järnstav, 30 cm lång, och slog mig över vänsterhanden, som var fastlåst med en handboja vid tigerbänken. Efter ett dussin slag svullnade handen upp väldigt och blev svart-lila. De sade åt mig att berätta om andra utövare. Jag sade att jag inte tänkte säga någonting. Vid den tidpunkten låste mer än tio poliser fast min hand bakom mig. De fortsatte att dra i handbojorna och fotkedjorna och skjuta järnstaven mot mitt bröst. När jag blev sträckt med sådan kraft kändes det som om mina senor och ben skulle gå av; jag kunde inte andas. Smärtan var så outhärdlig att jag svimmade några gånger. När jag svimmade hällde poliserna kallt vatten på mig. När jag vaknat till liv igen fortsatte de att tortera mig. Jag torterades så här under ett dygn, svimmade och vaknade till. När poliserna drog i handbojorna och fotkedjorna skar de in i köttet. Blod blandades med kött runt mina handleder och fotleder, och det blev stora blodpölar på golvet. En sådan gammal dam som jag behandlade polisen med sådan rå tortyr. Varenda nerv och vartenda ben i armarna, händerna, fötterna och benen smärtade outhärdligt. Jag kunde inte röra mig alls.
Den 1 mars sände de mig till häkte nr 3. De kollade hjärtat och blodtrycket – ingetdera fungerade bra; jag kunde inte gå på benen. Ändå dömdes jag till två års arbetsläger. Jag var i koma när jag fördes till Heizuizis arbetsläger. De var tvungna att bära mig till toaletten. Den kvinnliga polisen Liu Lianying från andra teamet började trakassera mig och sade att jag bara låtsades inte kunna gå. Liu använde en elbatong på benen, bröstet, hjärtat – över hela kroppen. Då kunde en kriminell fånge vid namn Yi Liwen (som stod på god fot med Liu) inte stå ut med att se på; han tog elbatongen från henne och sade: ’Elchocka henne inte mer, se hur illa däran hon är.’ Liu Lianying slutade då. Eftersom jag inte kunde gå svor poliserna ofta åt mig; de använde alla sina samtalsexperter för att försöka omvandla mig, och de turades om att hjärntvätta mig. Efter en hel arbetsdag lät de mig inte sova, utan höll på med hjärntvätt för att tvinga mig skriva under olika papper. Jag vägrade bestämt. De torterade mig på det här sättet i två månader. Mitt blodtryck gick ofta upp till över 200 och jag led av svåra hjärtbesvär. När de såg att jag vägrade bli omvandlad satte Jia Hongyan sådana som dömts för prostitution till att tortera mig, bevaka mig tätt inpå, 24 timmar om dygnet, t o m när jag åt och sov. De tvingade mig att bli omvandlad och slog mig och svor åt mig nästan hela tiden, varenda dag. De lät mig inte tala, och om jag gjorde det så svor de åt mig. Varje dag hade jag svåra smärtor i kroppen och i hjärtat. Mer än ett års förföljelse medförde svåra skador på både kroppen och sinnet. Jag hade ingen känsel i kroppen och kunde inte röra armarna ordentligt. Jag fick diagnosen stroke och muskelförtvining. Jag var från början en mycket frisk person men ett års förföljelse försatte mig i det tillståndet. Bara för att jag ville vara en god människa har jag fått utstå sådan omänsklig tortyr under en så lång tid.”
Med långsam och mild röst berättade Zhang Zhikui lugnt sin erfarenhet av att vara förföljd i staden Changchun:
”Efter 20 juli 1999 åkte jag till Peking för att vädja för Falun Gong. På grund av att jag klargjorde sanningen om Falun Gong för Pekingborna arresterades jag av polisen i Peking och förflyttades till Changchun-polisens sambandskontor i Peking. Där band de ihop mina händer och fötter med en träklubba och hängde upp mig mellan två bord genom att sätta de två ändarna av träklubban på varsitt bord. Jag vajade fram och tillbaka. Varje gång träklubban gick sönder föll jag i golvet. Andra utövare som också var arresterade där blev misshandlade av polisen med läderbälten eller upphängda. De slog mig på låren med en vit träkäpp.
Senare skickades alla vi utövare tillbaka till distriktspolisens understation Erdaohezi i Changchun. Vid den tiden fanns där tio utövare eller fler. Efter att vi kommit dit lyfte chefen för Politik- och säkerhetsavdelningen upp mig och tvingade mig att ta av mig byxorna. Vid den tidpunkten var både män och kvinnor närvarande. Sedan slog chefen för Politik- och säkerhetsavdelningen mig i huvudet med ett läderbälte. Mitt huvud domnade, det ringde i öronen och jag förlorade nästan medvetandet. Han frågade efter mitt namn och vilket datum jag åkt till Peking. Jag var knappt vid medvetande på grund av misshandeln så jag kunde inte komma ihåg någonting. Han fortsatte ändå att misshandla mig. Och sedan stampade han mig på fötterna med sina läderskor och krossade mina tår med klacken på läderskorna. Han observerade blott uttrycken i mina ögon medan han gjorde detta mot mig. Jag uthärdade den svåra smärtan och började svettas ymnigt. Han lämnade mig då och började misshandla andra utövare. Efter att jag skickats till Tiebeis häkte uppviglade vakterna de kriminella där till att klä av mig och misshandla mig. De kriminella sparkade mig hårt och drämde mig i toalettväggen. Jag kunde knappt ta mig upp från golvet. Omedelbart östes två hinkar med kallvatten över min kropp. Åter sparkade de mig hårt. Mina armar och ben blödde och det var ett stort sår på ena benet. En månad senare släpptes jag därifrån utan några dokument och utan att något rättsligt förfarande hade följts.
I slutet av november 1999 åkte jag till Kinas högsta domstol i Peking för att fredligt vädja för Falun Gong. Tjänstemännen vid Kinas högsta domstol informerade polisen och de arresterade mig där och skickade mig till polisen i staden Zhaoyuans (Shandongprovinsen) sambandskontor i Peking. På vägen tillbaka avlägsnade de mitt bälte och tvingade mig att hålla byxorna uppe med händerna när jag gick. De slog mig under tiden vi gick. När jag kom till sambandskontoret misshandlade de mig igen svårt med en rem och de fortsatte att misshandla mig i flera timmar under natten. Nästa dag skickade de mig tillbaka till staden Zhaoyuan i Shandongprovinsen.
Vid min ankomst till Zhaoyuans häkte uppviglade polisen de kriminella där till att misshandla mig. De kriminella såg att jag aktivt och positivt utförde mina plikter. De blev alla berörda av mig och misshandlade mig inte längre. Till slut skickade de en stum brottsling till att misshandla mig. En dag beordrade vakten där mig att sträcka ut huvudet genom ett litet hål i järnporten till min cell och sedan trampade han på mitt huvud och slog mig också i huvudet. Utövarna i andra celler skrek alla åt honom: ’Slå inte människor!’
Efteråt skickade de min syster och mig till Xinzhuang-kommunens polisstation. Efter den 20 juli 1999 arresterades hela min familj. De internerade min syster och mig var för sig i små mörka isoleringsceller under trapporna. Isoleringscellerna var så låga att vi inte kunde stå rakt i dem. De tillät oss bara att gå till toaletten en gång på kvällen och de låste in oss så här i 10 dagar för varje internering. Därefter skickade de oss tillbaka till Zhaoyuans häkte och höll oss kvar där i en månad. De torterade min syster och mig så här av och till totalt sex gånger. Alla dessa händelser gjorde att vi kände att det var svårt både att leva och att dö.
På nationaldagen år 2000 åkte jag till Kulturtorget i Changchun för att veckla ut en banderoll, och blev arresterad. Alla nyhetsmedier i Kina ljög. De sade inte ett sant ord om oss. Vi ville därför berätta sanningen för människor på detta sätt. Polischefen Liang och andra poliser klädde av mig min rock och virade den runt mitt huvud. De handfängslade mina händer bakom ryggen, drog ner mig från övervåningen och eskorterade mig sedan till en bil. Bilen åkte i ungefär två timmar och jag kände att det var långt utanför staden. Efter att vi anlänt till vår destination eskorterades jag till ett hus där klädesplagget på mitt huvud avlägsnades. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Det fanns en tigerbänk i rummet. Jag visste att vi var på ett berg och jag hörde vindens vinande. Polischef Liang och andra poliser klädde av mig alla mina kläder och tvingade ner mig på tigerbänken. Mina händer var fastbundna bakom ryggen, en i var ände på en pinne. De satte en järnpinne vid mitt bröst, vid mina lår respektive mina ben. Båda ändarna på de här pinnarna var fastsatta på tigerbänken så att hela kroppen var hårt fastlåst vid tigerbänken och jag kunde inte röra mig. Mina fötter sattes i järnbyglar så att det inte gick att röra på dem. Polischef Liang tog sedan fram en vass kniv som var en chi (en tredjedels meter) lång och gned den mot sina byxor några gånger. Han kastade kniven på bordet och sa rasande till mig: ’Zhang Zhikui, jag vill att du dör här; i dag ska jag tortera dig till döds och gräva ett hål och begrava dig. Ingen kommer att få veta eller hitta dig.’ Efter att ha sagt detta gick Liang ut. Åtminstone tre poliser började ladda de elektriska batongerna och två andra poliser tog tag i mina händer som var fastbundna vid pinnen bakom mig. Sedan sträckte de mina händer runt mitt huvud bakifrån och framåt. Jag hörde hur mina ben hela tiden knäcktes. Den här tortyren upprepades flera gånger och den svåra smärtan plågade mig fruktansvärt. Senare satte man en järncylinder på mitt huvud; de slog våldsamt på cylindern med stålrör. Den intensiva vibrationen och det skarpa ljudet fick det att kännas som om huvudet skulle explodera. Efter att jag hade lidit länge brände poliserna mig på ryggen med cigaretter och jag förlorade medvetandet av den outhärdliga smärtan. Då hällde de kallvatten på mig för att väcka mig. Till slut tände de stearinljus och använde dem till att bränna mig på ryggen med. Efter att de svett köttet på ryggen hällde de varmt vax på den. Smärtan gjorde att kroppen skälvde och hoppade hela tiden. Allt jag kunde höra var knakningar från tigerbänken som jag fick att skaka. Eftersom det inte fanns något bra skinn kvar på min kropp började poliserna chocka mina intima delar med elektriska batonger och trängde in i dem. Efteråt använde de en järnpinne för att slå sönder mina intima delar. Jag svimmade och visste inte hur mycket tid som hade gått innan jag vaknade till. Efter en natts tortyr hade ansiktet svullnat till flera gånger den normala storleken och hela kroppen var indränkt i blod. Jag såg illa sargad ut. Jag hade vridit kroppen i smärta så mycket att skinnet och köttet på fotlederna hade skurits igenom så att benen och musklerna frilades. Men när de såg att jag var vaken släpade de ut mig igen. Det var mer än tio minusgrader utomhus och de hällde kallvatten på min nakna kropp. De lämnade mig där jag låg. De återvände till huset. En halvtimma senare kom de ut för att se om jag fortfarande levde. Jag visste inte hur lång tid som hade gått innan det blev morgon. Jag var redan på dödens rand. Jag bars till Changchuns polisstation. Där fanns många små celler, alla med en tigerbänk. Det var kvinnliga Dafa-utövare på varje tigerbänk. De flesta av dem hade svimmat, med nederdelen av kroppen naken eller med endast ett skynke som täckte kroppen.
Jag skickades till Tiebeis häkte för fortsatt tortyr. Jag började en fem dagars hungerstrejk och de slutade med tortyren. Efter att jag stannat i häktet i 40 dagar skickade de mig till avdelning nr 5 i Chaoyang-distriktets tvångsarbetsläger. Där fortsatte jag att hungerstrejka. Mer än tio Dafa-utövare anslöt sig till mig i strejken. Det fanns 500 Dafa-utövare internerade i avdelning nr 5. Avdelningschefen såg att vi hungerstrejkade och fick några kriminella att misshandla oss brutalt. Scenen var förskräcklig. Till slut togs de Dafa-utövare som hungerstrejkade till avdelning nr 1 där Dafa-utövare förföljdes mest brutalt. En kriminell vid namn Xu Hui misshandlade ofta Dafa-utövare. En Dafa-utövare på över 60 år hade förut varit regeringstjänsteman på mellannivå, men på grund av att han inte bar fånguniform misshandlades han av Xu Hui tills nästan sista andetaget. Men han slutade ändå inte misshandla honom. Jag förlorade nästan tilltron till livet, eftersom jag hade uthärdat outsägligt svåra plågor under väldigt lång tid. All den outhärdliga förföljelsen och tortyren pågick på eftermiddagarna, på kvällarna och till och med mitt i natten.
Om Falun Gong-utövarna gav i från minsta ljud i sömnen klådde medfångarna upp dem. Allt detta gjorde att Falun Gong-utövarna inte ens vågade somna. Ibland kunde jag inte sluta hosta på natten; fångarna misshandlade mig därför hela natten. De tillät mig inte hosta alls. Jag vågade inte dricka vatten på kvällen, eftersom de inte tillät oss att gå på toaletten på nätterna. En gång kunde jag inte låta bli att gå på toaletten och jag gick tyst. När jag kom tillbaka misshandlade Xu Hui mig nästan till sista andetaget. Han sparkade mig väldigt hårt i njurtrakten så att njuren flyttades från sin naturliga position. Jag kunde inte röra mig på flera dagar.
En gång var det en Falun Dafa-utövare i tjugoårsåldern som hette Sui Futao. De kriminella fick reda på att han hade gömt vår Lärares artiklar i sina kläder, så de hade slagit honom med en skiftnyckel mer än 50 gånger. Inte långt därefter misshandlades den här utövaren till döds. Min lillasyster dömdes till tio års fängelse och på samma gång dömdes hennes make till tre års fängelse. Bara för att de utövade Falun Gong tvingades dessutom deras 9-åriga barn bort från skolan på order från 6-10-byrån. Bland de Falun Gong-utövare som höll kontakt med mig hade åtta eller nio misshandlats till döds. Deras namn var Wang Shouhui, Liu Boyang, Liu Haibo, Liu Chengjun, Xu Shuxiang, Wang Kefei, Yu Lixin och Deng Shiying. Beträffande namnen på andra utövare som förföljdes till döds så kan jag inte komma ihåg vad de hette just nu! Allt detta är fakta som är ytterst grymma!
Zhang Shuchun är min andra lillasyster. När polisen försökte arrestera henne hoppade hon ut från byggnaden. Hennes brutna revben skar in i en del av hennes organ. Hon bröt också armar och ben. Hon svimmade omedelbart. Snart stannade många förbipasserande för att titta på henne och frågade vad som hade hänt. Polisen från 6-10-byrån sa: ’Hon grälade med sin make om skilsmässa.’ Eftersom hon var en så kallad ’efterlyst brottsling’ tog polisen henne till ett sjukhus. Men läkarna på sjukhuset tyckte att det var onödigt att försöka rädda en Falun Gong-utövare. De sade: ’Släng ut henne bara’ och förvånansvärt nog slängde polisen ut henne i en förort. Senare räddades hon av några godhjärtade människor. Men polisen satte tillbaka henne på listen över ’efterlysta’.”
Wang Yuhuan är en kvinnlig Falun Gong-utövare som arresterades av Changchun-polisen. Hon har hållits internerad i tvångsarbetsläger nio gånger under de senaste sex åren. Hon sade: ”Du kommer inte att tro det här men för att samla in pengar i tvångsarbetslägret försökte polisen sälja sovplatser. Priset var 2 000 yuan per månad. När du köpt en hade du rätt att ligga på rygg när du sov. Annars var du tvungen att ligga på sidan eftersom cellen var liten. Samtidigt hade de som köpt platsen rätt att klå upp oss. Som Falun Dafa-utövare skulle vi inte lägga så mycket pengar på att köpa sovplats. När fler kriminella köpte sovplats hade resten av människorna mindre utrymme att sova på och det blev mer plågsamt att sova.
I augusti 2000 skickades jag till Heizuizis tvångsarbetsläger. Polisen där försökte tvinga mig till ’omvandling’. Jag var tvungen att arbeta 18 timmar om dagen. Arbetsbördan var väldigt stor. Det innebar att göra produkter för export. Utöver arbetet tvingade de mig att skriva ’ångerrapporter’. De kriminella i min cell klådde upp mig om jag vägrade göra det. För att ’omvandla’ mig satte sig Sun Mingyan, vakthavande befäl vid rotel nr 6, på mitt huvud och chockade mitt huvud och ansikte med en elektrisk batong i mer än en timma. Mitt hår blev svett och ansiktet och halsen blev allvarligt brända. Jag hade blåmärken över hela ansiktet och kroppen. När jag frisläpptes i november 2001 kunde jag fortfarande inte lyfta en risskål. 6-10-byrån tog också olagligt 2 000 yuan från mig när jag släpptes.
Den 5 mars 2002 lyckades några Dafa-utövare sända ett videoinslag med sanningen om Falun Dafa på TV. Den centrala 6-10-byrån beordrade arresteringar i stor skala i Changchun. Jag blev arresterad då. Polisen arresterade över 5 000 Dafa-utövare vid den tiden. Varje cell i häktet måste rymma minst 50 personer. De höll till och med Dafa-utövare på toaletterna på grund av utrymmesbrist. Avdelning nr 1 vid Changchuns Allmänna säkerhetsbyrå arresterade mig den 11 mars 2002. De låste in mig i en 1,3 meter hög järnbur på polisstationen nära Nanguan-distriktet Cishen-templet. Jag kunde inte alls stå upp. Natten till den 12 mars blev jag förhörd av Gao Peng och Zhang Heng och några andra poliser från den första avdelningen av brottsroteln. De satte på mig handbojor bakom ryggen och satte en tygpåse över mitt huvud. De använde ett rep för att dra åt påsen runt halsen så att jag inte kunde se någonting och jag kunde knappt andas. Sedan band de mig med rep och lade mig i bagageluckan på polisbilen. De körde till ett berg där de torterar Falun Dafa-utövare brutalt efter eget gottfinnande. Många medutövare torterades till döds på det stället. Liu Haibo kläddes av alla kläder och tvingades ner på alla fyra. Polisen sköt in den längsta elektriska batongen de kunde hitta i hans bakdel och gav hans organ elchocker. Liu dog omedelbart på platsen. Liu Haibo hade högskoleexamen.
Liu Yi, en läkare från Luuyuans distriktssjukhus var i trettioårsåldern när han torterades till döds i denna djävulshåla. 23 utövare torterades till döds där. Jag kände många av dem. Polisen begravde helt enkelt deras kroppar i ett hål. Xian Min, en söt Dafa-utövare, bars tillbaks efter en tortyromgång. Hon berättade för mig att polisen ofredade henne sexuellt genom att beröra hennes underliv medan de gav henne elchocker. Nära 30 utövare torterades till döds i den arresteringsomgången.
Det tog dem mer än två timmar att köra mig till detta ökända ställe på ett berg. Jag hörde att de stannade bilen. Sedan drog de ut mig ur bilen samtidigt som de misshandlade mig. Poliserna svor åt mig hela tiden och sade att de skulle tortera mig till döds den dagen. De törnade mig mot träd och jag stapplade fram till en byggnad efter ca tio minuter. Vi gick upp och ner för trappor och kom slutligen in i ett rum. De tog bort tygpåsen från mitt huvud. Polisen sade: ’Låt oss vänta och se hur du kommer att dö idag. Ingen har kommit ut härifrån levande!’ Jag befann mig i ett litet rum på ca fem kvadratmeter. Där fanns en liten bänk med tre långa elbatonger med klor på. Där fanns också ett rep och en säng. Senare förstod jag att sängen var till för poliserna att lägga sig på och vila medan de svor åt oss efter att ha blivit trötta av att slå oss. Jag såg en tigerbänk och många poliser var upptagna med att förbereda sig för att tortera mig. Jag hörde en ilsken vind vina. Därefter tvingade några poliser ner mig på tigerbänken. De band fast mig vid bänken med handbojorna bakom ryggen och bakom bänken. De satte fast järnstängerna längs sidan av tigerbänken tills jag inte kunde röra mig och de band fast mina fotleder med två stora järnringar. Var femte minut påbörjade de en tortyromgång på mig. De förde mina armar fram och tillbaka och jag kunde höra hur mina ben knäcktes. Den enorma smärtan fick mig nästan att svimma. Min svett och mina tårar kom omedelbart av smärtan. De sköt mitt huvud mot benen. Eftersom jag var fastbunden vid tigerbänken kände jag hur mina halskotor bröts och järnstavarna stack in i bröstet och magen. Jag höll på att kvävas varenda sekund. De band rep till järnringarna och drog hårt i repen. Mina fotleder gjorde så ont. Smärtor över hela kroppen fick mig att skaka. De upprepade tortyren så här var femte minut. Svett, tårar och blod genomdränkte mitt hår och mina kläder. Senare svimmade jag på grund av den outhärdliga smärtan. De hällde då kallt vatten eller kokande vatten på mig för att väcka mig. Det kokande vattnet brände hela min kropp svårt. Jag kunde inte stå ut med det långsamma dödandet och det enorma lidandet. Jag önskade att de skulle döda mig med ett skott.
Efter att ha torterat mig omänskligt i över fyra timmar på tigerbänken, vilket hade gjort mig rätt svag, satte de en järntunna på mitt huvud. Var och en av de sju poliserna rökte tre cigaretter samtidigt och puffade in rök i tunnan. Detta var kvävande och jag svimmade. De hällde kallvatten över mig. När jag knappt hade återfått medvetandet använde de de brinnande cigaretterna för att bränna mina ögonglober. Jag kämpade lite när jag började återfå medvetandet. Efter detta slog de mitt huvud, ansikte, näsa och tänder med knytnävarna. De slog ut båda framtänderna. Ansiktet svullnade upp och blev mörklila. De genomborrade också mina öron med tunna stickor. Jag kunde inte höra någonting på två veckor. Slutligen blev de utmattade av att tortera mig och gick och lade sig klockan två på natten. I mars 2002 torterade de mig tre gånger inom 17 dagar i den där djävulshålan. För varje gång blev tortyren alltmer brutal. De två sista gångerna skedde vid midnatt. Varje gång kom sju eller åtta poliser och tog mig från cellen och skickade tillbaka mig nästan död. En gång ville inte polisen att de andra skulle se hur svårt torterad jag var. De klädde upp mig i tjocka kläder. Emellertid sipprade blod ändå ut. Då klädde polisen på mig ännu mer kläder men blodet genomdränkte kläderna igen. Utövare där kunde inte somna på grund av fasan och oron över medutövare.
Polisen ’förhörde’ varje dag alla utövare som fanns på 6-10-byråns svarta lista. De band alla utövare, satte en tygpåse över huvudet och satte på dem handbojor bakom ryggen. Sedan slängde de in dem i bagageluckan på polisbilen och körde dem till berget och djävulshålan där de torterade dem grymt.
Den obarmhärtiga tortyren förstörde min kropp och min hälsa. De var tvungna att ljuga om mitt dåliga tillstånd för att få häkte nr 3 att ta emot mig. Dagen därpå skickades jag till provinsialsjukhuset och sedan till Militärsjukhus nr 3 för kroppslig sundersökning. Resultatet visade att min kropp hade skador nästan överallt och var i ett kritiskt tillstånd och således uppfyllde jag inte lägsta hälsostandard för att hållas fängslad. Polisen tog den eftermiddagen Guo Shiashuai och mig tillbaks till fängelsesjukhuset och satte igång en ny omgång av misshandel där. Vi blev fastbundna på en säng. Poliser injicerade någon drog i mig som gjorde att jag inte har kunnat känna mina ben sedan dess. Mina ben blev iskalla och fullständigt avdomnade.
Utövare Jiang Yong misshandlades också här. Han dog efter sju månaders tortyr. Poliser injicerade även honom med en okänd drog och tappade en stort rör med blod från honom varje dag. Dessa injektioner och blodtappningen gjorde Yong utmärglad. Han dog under tvångsmatning.
Det var fruktansvärt att bevittna hela den process där en människa torterades till döds. Vakterna tvångsmatade ständigt Guo i över två månader; den hårda tvångsmatningsslangen fick sitta kvar i hennes hals hela tiden. Guo kunde inte uthärda tvångsmatningen så hon svalde den 1,5 meter långa slangen. Hon kastade sig och vred sig i sängen på grund av den olidliga smärtan. Fängelsesjukhuset vägrade släppa henne av rädsla för att hon skulle avslöja den onda förföljelsen så man intensifierade tortyren. Guo och jag kläddes av nakna och bands fast vid en säng med armar och ben särade. Poliser och manliga intagna stirrade obscent på oss varje dag. En manlig fängelseläkare nöp och slog på Guos vagina. Guo kunde inte uthärda den extrema tortyren och svalde den sked som stacks in i munnen på henne. Hon kastade och vred sig åter i sängen av smärtan. Fängelseläkaren skar upp hennes mage för att få tillbaks skeden. Han gjorde avsiktligt ett onödigt långt snitt, från bröstet hela vägen ner till hennes vagina. Han sydde ihop det extremt långa snittet och skickade iväg Guo för att dö hemma. Guo har än i dag inte återhämtat sig från den barbariska fysiska och psykiska tortyren.
Zhao Xiaoqin och jag skickades till fängelsesjukhuset på samma dag. 6-10-tjänstemän slog henne medvetslös och knuffade henne nerför trapporna. Fallet bröt hennes vänsterarm, orsakade en bula stor som en risskål på hennes huvud och gjorde henne vansinnig. Än i dag kan hon inte tala. Fängelseläkaren bytte inte gipsförbandet på hennes arm på hela sommaren. Som resultat blev armen inflammerad och insekter kröp omkring. Att se Zhaos lidande var hjärtskärande. Jag bevittnade också andra illdåd i denna förföljelse. Vi, de kvinnliga utövarna, blev alla avklädda nakna och bundna med armar och ben isär på en brits i över 26 dagar. Vi fick utstå oavbruten förnedring och sexuella övergrepp från manliga poliser, läkare och interner.
Jag skickades tillbaks till häkte nr 3 för att jag vägrat avsäga mig Falun Gong. Häktet vägrade ta emot mig eftersom man hört att jag snart skulle dö och man var rädd att få min död på sitt ansvar. En ursinnig polis hängde upp mig på en dörr i sex timmar och slog mig. Jag togs tillbaks till fängelsesjukhuset för mer misshandel. Jag började hungerstrejka i protest. På den 50:e dagen skar en läkare upp min blodåder och satte en intravenös nål i den. Blodet sipprade ut och fläckade sängen och golvet. Redan vana vid den blodiga förföljelsen blev varken polis eller fängelseläkare alls oroade av mitt ymniga blödande. Varje dag gav de mig tio flaskor av en okänd tjock vätska. De lät mig urinera och tömma tarmen i sängen – jag låg i en pöl med urin och avföring i över 50 dagar. Hela vidden av detta elände är obeskrivlig. Mina blodådror kollapsade på grund av hungerstrejken så den tjocka vätskan kunde inte komma igenom. Chefskirurgen skakade bara flaskan och tryckte in vätskan i min åder. Jag svimmade många gånger på grund av den olidliga smärtan.”
Yang Guang, en annan utövare, utstod en än mer skrämmande förföljelse. Jag citerar delar av det brev som ett vittne skrivit till mig:
”Yang Guang som bodde i staden Changchun i Jilinprovinsen har varit olagligt internerad sedan januari 2000 och har genomlidit allvarlig tortyr i händerna på direktör Liang och poliskonstaplar på Changchuns Allmänna säkerhetsbyrå. Han torterades med elektriska batonger, tigerbänken, tvångströja, upphängning i taket, kvävning med plastpåse och tvångsmatning med starksprit. Förövarna torterade honom emellanåt i 40 timmar i sträck. Tortyren gjorde Yang döv på vänster öra, oförmögen att använda armarna, förlamad från midjan och neråt. Den orsakade vävnadsdöd i vänster höft, ett brutet högerben, deformerade fötter, varande tår, njurinsufficiens och hydrothorax (vätskeansamling i bröstet). Trots sitt livshotande tillstånd dömdes Yang till 15 år i Jilins fängelse.
Yang är placerad på det så kallade nakna området, vilket är fängelsets avdelning för handikappade fångar. Här är fångarna året runt förbjudna att bära byxor för att underlätta renhållningen. Fångarna tillverkade en särskild rullstol av stålrör, fyra hjul och brädor till rygg och sidor till den förlamade Yang. Sitsen har ett hål i mitten, precis som en toalettstol. När Yang behöver gå på toaletten skjuter fångarna in hans stol på toaletten. På grund av brädorna på sidan av rullstolen och hans handikappade armar kan Yang inte torka sig själv efteråt. Urin, avföring och dålig lukt omger Yang året runt. Det nakna området får inget solljus. Förhållandena är extremt omänskliga. Området är stekhett på sommaren och iskallt på vintern. Sovplatsen är mindre än 60 centimeter bred. Maten är äcklig och ytterst torftig.
När Yang behöver tvättas rullar fångarna in honom i badrummet och sprutar vatten på honom med en tryckslang, och torkar av honom med en golvmopp med utskjutande spikar. Fångarna kallar det här ’kosmetisk dusch’. Fängelseledningen utsatte Yang för dessa outhärdliga förhållanden för att tvinga honom att ta avstånd från Falun Gong. Yang har emellertid orubbligt stått fast vid sin tro. Han placerades i isoleringscell och släpptes ut först då han var nära döden. Yang flyttades då till ett särskilt område i Tiebei-fängelset i Changchun. Han fick absolut ingen medicinsk behandling. Ändå pressar fängelset fortfarande Yangs familj på 1 000 yuan i månaden.
Hemma har Yang bara sin 86-åriga mor som inte vet om att hennes son har torterats i den här hemska omfattningen. Närhelst hon träffar människor bönfaller hon sorgset ’Guang är en god människa. Var är han nu, jag vill träffa min son!’ Yangs hustru tog ut skilsmässa eftersom det inte längre fanns någon inkomst för familjens försörjning. Yang har dessutom utstått extrem psykisk smärta. De anhöriga har krävt hans frisläppande, men fängelset, justitiedepartementet och fängelseledningen har vägrat.”
Utövaren Chang Xuexia från Dalian är en älskvärd och tyst flicka. Hon böjde huvudet i skam när hon skildrade sin smärtsamma och förnedrande upplevelse i ett arbetsläger: ”Jag arresterades första gången när jag vädjade för Falun Gong. Jag internerades olagligt i 39 dagar på ett rehabiliteringscenter i Dalian. I januari 2003 tvingade ledningen mig på nytt att ta avstånd från Falun Gong. De låste in mig i en liten metallbur och tog med sig en mängd olika tortyrinstrument. Wang Yalin, huvudförövaren mot Falun Gong-utövare på centret, sporrade flera fångar till att hänga upp mig i handlederna så att fötterna knappt nuddade golvet. Wang gav fångarna ordern att ’fixa henne ordentligt, allihop!’.
Skocken av interner slog och sparkade mig från alla sidor. Jag svimmade. De släppte ner mig på golvet och trampade mig i ansiktet och på ena armen för att se om jag bluffade. När jag vaknade kunde jag inte röra på vänsterarmen eftersom armbågen var ur led. De fångar som vägrade tortera mig förflyttades och fick sina strafftider förlängda. Jag hängdes upp igen. Den här gången placerade fångarna Lärarens bild i mina underkläder, skrev hädiska ord mot Falun Dafa och Läraren i mitt ansikte. De slog mig också med en hård planka. Blånaderna har fortfarande inte avtagit efter ett helt år.
Jag vägrade fortfarande att ta avstånd från Falun Dafa. De klädde av mig och flera fångar började nypa mig i brösten, dra bort mitt pubeshår och sade mycket förnedrande saker. De använde en borste som vanligen användes för rengöring av vattentanken. Därefter placerade de ett bäcken under nedre delen av kroppen för att se om jag blödde. Eftersom det inte kom något blod bytte fångarna till en större borste och körde in den i min vagina om och om igen. Jag stod inte ut med den olidliga smärtan längre och gav efter för deras krav att inte göra Falun Gongs övningar i lägret.
Det jag fick utstå var inte det mest brutala i lägret. En annan utövare, Wang Lijun, torterades i den lilla metallburen tre gånger. Fångarna knöt många knutar på ett tjockt rep och drog det sedan fram och tillbaka över hennes vagina i sågande rörelser. Hela hennes underkropp svullnade upp. Polischefen beordrade därefter fångarna att sticka in den taggiga delen av ett avbrutet moppskaft i hennes svullna underliv. Tortyren fick Wang att blöda ymnigt. Hennes buk och underliv var så svullna att hon varken kunde dra upp byxorna, sitta ner eller urinera. Wang kunde fortfarande inte sitta upprätt två månader efter den sexuella tortyren. Hennes ben var också handikappade. Jag bevittnade även hur de här fångarna tillämpade samma tortyr mot en oskuld. Polischefen placerade också giftiga insekter på de kvinnliga utövarnas kroppar.”
”Mitt namn är Wei Chun (alias). Jag är 35 år och bor i Dalian. Jag började utöva Falun Gong 1998. Eftersom Falun Gong lär människor att leva efter principerna ’Sanning, Medkänsla och Tålamod’, har jag förbättrats mycket, både fysiskt och mentalt. Jag kan lätt förlåta andra och samtidigt höja min moral. I juli 1999 började regeringen förtrycka Falun Gong. Jag kunde inte ignorera brotten mot våra grundläggande mänskliga rättigheter så jag åkte till Peking för att vädja för Falun Gong i mars 2000. Så snart jag steg på tåget stoppades jag av en polis som sa åt mig att smäda Li Hongzhi. Jag vägrade så blev jag arresterad. Efteråt fick jag veta att alla som åkte till Peking vid den tiden, oavsett om det var med tåg eller buss, var tvungna att smäda Li Hongzhi eller Falun Dafa, annars fick de inte resa.
Jag togs till Dalians drogrehabiliteringscenter och hölls häktad i sju dagar. När jag kom tillbaka till min arbetsplats degraderades jag av mina överordnade till att städa fabriken på morgonen och tänka över mina misstag på eftermiddagen. De ville att jag skulle avsäga mig min tro och skriva uttalanden som förtalar Falun Gong. Jag vägrade, så jag tvingades sluta mitt jobb. I april 2000 hittade jag en annan anställning. Den 15 mars 2001 blev jag bortförd från min arbetsplats av Chen Xin och andra poliser från avdelning nr 1 vid Dalians Allmänna säkerhetsbyrå. De lät mig inte sova på fem dygn. Jag hade handbojor på händerna bakom ryggen hela tiden. De stoppade in tända cigaretter i mina näsborrar och i munnen. Min mun var full med cigaretter. En gång slog en polis mig i huvudet med en järnklubba. Därefter förflyttades jag till Dalians häkte och dömdes till två års tvångsarbete. Den 18 maj skickades jag till femte teamet vid Dalians tvångsarbetsläger för omskolning.
Den 4 juni fördes Liu Yonglai, Qu Fei, Huang Wenzhong och jag själv till fjärde våningen. Vi skulle tvingas förtala Li Hongzhi och Falun Dafa. Om vi inte gjorde det skulle de straffa oss med elchocker. Om vi gjorde det skulle de ta oss till nedervåningen för att skriva ’de tre breven’ som förtalar Falun Gong och Li Hongzhi, och kritisera oss själva och förbinda oss att inte utöva Falun Gong igen. De tog av mig och Liu Yonglai våra kläder och handfängslade oss tillsammans, ansikte mot ansikte. De använde sex elbatonger på oss var för att ge oss elchocker på huvud, rygg, lår, underliv, båda sidorna om bröstkorgen samt halsen. Vi bet ihop tänderna och kämpade för att undvika elchockerna. Som resultat av vår kamp stramades handbojorna åt alltmer. Till slut skar de in i köttet och in till benet. Det var oerhört smärtsamt och vi blödde mycket.
Efter en timmes elchocker skiljde de oss åt. De handfängslade Lius händer bakom hans rygg och tvingade honom att krypa fram i gräset. De satte två stolar på hans rygg och sade åt två interner att sitta på stolarna. Sedan använde sex interner sex fulladdade elbatonger för att om och om igen ge honom elchocker på ryggen, baken, halsen, vaderna, fotsulorna och underlivet samtidigt. De drog till och med ut hans penis för att ge den elchocker separat. Mig band de fast vid en stol. Elbatonger var fästa på stolsryggen och stolsbenen. De band sedan fast mig hårt mot stolsryggen med ett rep och en intern höll en elbatong mot mitt huvud. Sex elbatonger användes samtidigt för att ge mig elchocker. Jag fick krampryckningar i hela kroppen. Det kändes som om jag hellre ville dö än leva. Jag skrek i förtvivlan. Mina hopplösa skrik hördes genom hela byggnaden. Det fanns många Falun Gong-utövare på andra och tredje våningen. Det sägs att de alla grät när de hörde mitt skärande skrik.
Tortyren fortsatte i ca en timme. Därefter bytte jag plats med Liu. Han tvingades sitta på elchocksstolen medan jag fick krypa i gräset. Återigen fick jag elchocker från sex elbatonger samtidigt i ca en timme. Jag kände att jag inte kunde stå ut längre, men jag skulle hellre dö än förråda min tro, mitt samvete eller förtala min mästare och Falun Dafa. Så jag började slå huvudet mot marken och hoppades kunna bli medvetslös. Varje gång de sex elbatongerna samtidigt rörde vid min kropp kändes det som om tiotusen pilar samtidigt sköts in i mitt hjärta.
Det kändes som om jag dog flera gånger om. När batongerna var urladdade bytte de till nya med högre spänning. Slutligen blev jag rädd så till sist gav jag efter. Senare kunde Liu inte heller uthärda det. Han gav efter han också. De poliser som hade fått internerna att chocka oss var Qiao Wei, Zhu Fengshan, Jing Dianke m.fl. Jag minns inte namnen på alla de kriminella. Efteråt fick jag höra att när Huang Wenzhong blev chockad blev hans ansikte bränt och blodigt. Qu Feis kinder blev så svårt slagna med skor att de svullnade upp som brödlimpor. Vi fördes nerför trappan och skrev ett garantiuttalande som säger att vi avsäger oss Falun Dafa. När vi kom tillbaka till gruppen var vi tvungna att fylla en hel sida med samma tre meningar varje dag, vilka förtalade mästare Li och Falun Gong. Samtidigt måste vi också ropa de tre uttalandena högt varje dag. Min själ stryptes. Den smärta detta medförde var mycket värre än tortyren mot min kropp. Men om vi gjorde motstånd eller vägrade göra detta, skulle vi tas till fjärde våningen och få elektriska chocker tills vi gav efter igen.
En annan Falun Gong-utövare vid namn Li i tredje klassen, kunde inte uthärda den själsliga tortyren utan valde att begå självmord genom att hänga sig. Han räddades. Vid den tiden ville jag inte leva en sekund till. Jag var alltför förödmjukad. Jag ville inte utstå de elektriska chockerna igen. Jag var rädd att jag inte skulle uthärda dem. Ändå ville jag inte göra något så omoraliskt som att förtala vår Mästare och Falun Dafa. Jag sa till Liu att om någon utövare vågade ge sitt liv så skulle vakterna inte våga förfölja oss på det sättet. Han sa att han skulle offra sitt liv för de andra. En dag när vi var utomhus för att städa, gick Liu upp till tredje våningen från baksidan av huset och hoppade med huvudet före. Han dog omedelbart. Snart därefter tog många Falun Gong-utövare tillbaka allt de skrivit och sa att det de skrivit stred mot deras samveten. Fakta hade blivit förvrängda på grund av tortyren och var ogiltiga. De värnade bestämt sin tro och sanningen. På grund av detta placerade polisen dessa utövare som hade tagit tillbaka de tre uttalandena i samma klass och satte dem i tvångsarbete. De gick upp klockan 5 på morgonen och arbetade till klockan 23 varje dag. Senare skickades de här nio utövarna till Guanshans arbetsläger för att gå igenom en ny omgång förföljelse.
Jag insåg att jag inte kunde samarbeta med vakterna längre så jag slutade bära fångdräkt, slutade gå med i marschen, slutade sjunga och började hungerstrejka i protest mot förföljelsen. Hela min klass började hungerstrejka för att protestera med mig. Vi skiljdes senare åt och jag fördes till den tredje brigaden där jag fortsatte min hungerstrejk. När en chefsåklagare frågade mig varför jag startade en hungerstrejk, sa jag att jag inte hade något annat sätt, eftersom ingen domstol vågade ta upp mitt fall. De är alla Jiang Zemins domare och domstolar och ingen vågar representera oss. Det enda jag kan göra är att använda mitt liv för att protestera mot förföljelsen av mig, protestera mot Jiang Zemin och regeringens förföljelse av Falun Gong. Jag har en son. När min son i framtiden frågar mig: ’Vad gjorde du under den perioden då man förföljde hederliga människor’. Jag vill inte tala om för honom att jag gav efter. Jag vill vara en person som ’hellre skulle dö i ära än leva i vanära’. På 15:e dagen av min hungerstrejk, den 24 oktober, släppte de mig under förevändning att jag behövde medicinsk behandling utifrån, av rädsla för att jag skulle dö på anstalten.”
Alltmedan vi lyssnade till dem som undkommit döden under den här förföljelsen, kändes det som om vi skulle kvävas. Några av dessa verkliga historier återgavs av dem som undgått att förföljas till döds flera gånger. Deras berättelser skulle till och med röra en djävul till tårar. De aldrig tidigare skådade och makalöst blodiga scenerna, de brutala, omänskliga typerna, de ytterst förödande tortyrmetoderna, allt var fasansfullt. Efter att ha mött dessa landsmän när de, en efter en, fridfullt delade med sig av sina berättelser om den barbariska förföljelsen, måste vi förvänta oss av dem som bär nationens emblem och landets uniformer att bevara freden: ”Under de senaste sex åren av de 60 åren av kommunistiskt styre, hur många sådana omänskliga handlingar har ni begått och undanhållit?”
Vad var det som gick galet med vårt system? Det har producerat så många onda tjänstemän som lever mitt ibland oss, som har fått vårt stöd, som har fostrats av föräldrar som våra och som har familjer som vi! Våra landsmäns tragiska upplevelser åskådliggör till fullo att det i vårt samhälle finns en grupp tjänstemän som ständigt åsidosätter grundläggande moralvärden i det mänskliga samhället och som ständigt använder metoder som totalt avviker från grundläggande mänsklig moral och mänsklig natur. I hemlighet smider de sina smutsiga ränker, vilka leder till en absolut ödeläggelse av vår nations mänskliga natur, grundläggande moral, godhet och samvete. Alla landsmän, inklusive Hu Jintao och Wen Jiabao måste hålla med om att ingen av oss kan förneka att vårt system gradvis och oupphörligt skapar den här skamliga verkligheten. Och en sådan verklighet avslöjar vårt systems totalt omoraliska karaktär.
Hu, Wen och alla landsmän: det är dags för vår nations introspektion! Det finns inte något folk på vår planet eller under hela historien som har lidit i den här utsträckningen, och utstått en sådan allvarlig och katastrofal förföljelse i fredstid, på grund av sin tro. Den här pågående katastrofen har kostat tusentals oskyldiga människor det värdefulla livet och hundratusentals människor har berövats friheten. De fakta som jag har sett visar oss att alla de som har berövats friheten dessutom har utstått både kroppslig ödeläggelse och själslig tortyr som är ofattbar för den civiliserade världen. Den här fullständigt omänskliga förföljelsen har gjort att över hundra miljoner Falun Gong-anhängare och deras familjer har fått utstå stämningar och hot, förlust av anställning, arbetstillfällen och inkomst, har fått ägodelar beslagtagna i varierande grad och har utstått en förföljelse som även omfattar olika andra metoder. Så befängt, farligt och omoraliskt det här är! Det här är en oupphörlig kamp mot hela vårt kinesiska folk, den mänskliga civilisationen och moralgrunden för världens människor!
Situationen för min advokatfirma och hela min familj tydliggör det pågående svåra läget i Kina idag: den som insisterar på att berätta sanningen måste betala ett pris. Landet fortsätter att använda våldsamma metoder för att öppet varna människor för att längtan efter att förstå och berätta sanningen är ytterst farlig.
I länder med civiliserade system ligger sanningen i händerna på dem som har den politiska makten och resurserna. Den skala som används för att bedöma en regims civilisation och moral är hur de förstår att värdesätta sanningen. Men i det kinesiska samhället av idag är regeringens förmåga att nå sanningen helt annorlunda. Jag har med smärta observerat att det att leva under och mogna med den politiska regimen har varit regimens mekanism för att dölja sanningen. Situationen gör det helt omöjligt för regimen att känna till sanningen. Regimen har fullständigt förlorat de nödvändiga moraliska förutsättningarna för att få reda på sanningen. Det har fullständigt raserat de moraliska förutsättningarna.
Människor som Wang Yuhuan och andra som lidit i arbetsläger vittnade personligen gång på gång om följande. När högre myndigheter kom för att inspektera dem hade de en orubblig regel på alla läger: samla dem som eventuellt säger sanningen, såsom Wang Yuhuan, på ett ställe där inspektörerna inte kan finna dem. Den allmänna regeln är: de besökande ledarna åker iväg med den ”sanning” som de personligen har ”hört” och ”sett”. När järngrinden slår igen bakom ledarna startar brotten mot våra oskyldiga landsmän snabbt på nytt. Fakta visar på maskopi mellan inspektören och den som inspekteras, där båda känner till sanningen utan att säga det rakt ut.
Nu när regimen har mist förmågan att erhålla verkliga fakta blir undersökningar som bedrivs av medborgarna själva helt berättigade och nödvändiga, eftersom värdet av verkliga fakta hänger samman med vår nations framtid och är nära förbundet med varje individ som lever i vårt land. Vi har rätt att få veta hur den här regimens makt är sammanlänkad med folket. Vi har rätt att få veta hur den här förföljelsen började för sex år sedan. Hur kan ett land ta ett så omoraliskt beslut? Under dessa sex år, hur kunde myndigheterna genomdriva beslutet? Vad gjorde landet? På dessa sex år, exakt hur många av våra oskyldiga medborgare har blivit olagligt fängslade bakom de höga murarna? Vad har egentligen pågått bakom de höga murarna? Vad är det som fortfarande pågår idag? Att skaffa sig svar på dessa frågor är en grundläggande moralisk plikt för människorna i det här landet. Här måste vi understryka att regeringens mörkläggning av sanningen redan är värdelös och inte längre bara en fråga om omoral. De som har vittnat om fakta kommer till slut ut i samhället. Faktiskt finns många av dem redan bland människor och avslöjar outtröttligt de verkliga fakta.
Kinas regering, du måste förstå att du är en regering. Bara på det sättet kan ni handskas med den katastrofala verkligheten ur en regerings perspektiv, på en regerings sätt och med det logiska agerandet hos en regering. Bara på det sättet kan vi undvika tragedier såsom massakern på Himmelska Fridens torg, den blodiga förföljelsen av Falun Gong eller beskjutningen av bönderna i Guangzhou nyligen. Emellertid ställs vi ofta inför en sådan här verklighet. Faktiskt har liknande brott mot oskyldiga människor begåtts om och om igen under lång tid utan anledning. Som svar på den desperata vånda som katastroferna har medfört för folket har den kinesiska regeringen alltid hållit tyst och har till och med förtryckt det lidande folket med våld.
Vår undersökning har visat att vid mötet med troende som nästan alla är ”envisa och vägrar att gå med på en omskolning” har de som ansvarat för ”omskolningen” av dessa individer totalt förlorat sin mänsklighet. Som resultat behandlar de dem som blir omskolade så hänsynslöst att de begår brott av alla slag. Hela systemet har uppvisat en galenskap som drivs av desperation när förtrycket har varat i sex år utan framgång. Den fasansfulla händelsen nyligen där polismannen He Xuejian våldtog två kvinnliga Falun Gong-utövare i staden Tunzhong i Hebeiprovinsen inför sina kollegor, utgör ett tydligt exempel på detta.
I flera undersökningar har jag funnit att poliser som har behov av att undertrycka de oskyldiga kan begå vilket vidrigt brott som helst för att nå målet med ”omskolningen”. Under den omänskliga förföljelsen mot dessa troende har den kinesiska polisen blivit fullständigt kriminaliserad. De har varken samveten eller medvetenhet om lag eller rättvisa längre; istället förutsätter de att det är deras ansvar att skära upp människor som om det vore fisk och kött. I fängelset under deras jurisdiktion kan en gurka säljas till fångarna för 25 yuan (~25 kr) och en grillad kyckling kan man sälja för upp till hundra yuan. Till och med sovplatserna, som från början är allmän egendom, har blivit en handelsvara i händerna på folkets polis. En plats som är bred som en persons axlar kan säljas för upp till 2 000 yuan i månaden. De fångar i arbetslägret som saknar pengar fortsätter att bli omänskligt behandlade nattetid genom att de tvingas sova på sidan.
Det är inte bara moral som den kinesiska polisen saknar utan de har dessutom helt tappat den skamkänsla som är utmärkande för människan. I den här undersökningen är en annan vedervärdig källa till brott i vårt samhälle systemet med omskolning genom arbete, vilket har medfört talrika katastrofer för vår nation under det senaste halvseklet. Systemet med omskolning genom arbete, en smutsig hantering som bedrivs av det kinesiska Statliga rådet, har öppet förolämpat och anstötligt trampat på våra konstitutionella principer; icke desto mindre har det överlevt. I människans historia kan ingen regering i något annat land uppföra sig så som det kinesiska Statliga rådet, som helt åsidosätter sin egen konstitution. Sedan födelsen av landets konstitution har systemet med omskolning genom arbete alltid givit den en generande position. Det här visar den kinesiska regeringens laglöshet och bevisar också att deras så kallade ”rättsamhälle” bara är ett skämt.
Förutom Kinas konstitution utesluter en serie andra grundlagar som ratificerades senare, inklusive Folkrepubliken Kinas Lagstiftningslag, Folkrepubliken Kinas administrativa strafflag, Folkrepubliken Kinas administrativa tillståndslag o.s.v., alla uttryckligen möjligheten för kinesiska Statliga rådet att ta sig rätten att beröva människor deras frihet. I grund och botten är systemet med omskolning genom arbete den mest olagliga sortens tjänstefel, vilken hindrar Kina från att utvecklas till ett rättsamhälle. Det är den största fienden mot Kinas konstitution och mot grundlagarna. Det går emot det kinesiska folkets strävan efter ett kinesiskt rättsamhälle.
Vår undersökning har visat att systemet med omskolning genom arbete, med dess olagliga frihetsberövanden, har varit mer skymfligt än vad man har kunnat föreställa sig. De äldre kvinnorna Wang Yuhuan och Sun Shuxiang arresterades och internerades vid nio tillfällen på sex år. Omskolningsförfarandet genom arbete är så informellt och illa genomfört att det lika gärna kunde vara ett skämt. Fakta avslöjar ett upprörande maktmissbruk såväl som den totala avsaknaden av moral! Idag är det dags att avge en bekännelse till vår nation. Jag måste särskilt understryka att om de här illdåden inte upphör kommer förhören med vår nation av personer som Gao Chengzhi att fortsätta. Den dag då det kinesiska samhället blir stabilt och harmoniskt skall komma. Människor har förlorat tålamodet med maktmissbrukare som åsidosätter sitt samvete natt som dag. Den proteststorm som skapats av dessa människor skakar oavbrutet landets grundvalar och det som människor har varit vana vid i åratal. Hur kan någon nonchalera den här företeelsen?
Genom min erfarenhet av att kontinuerligt samtala med dessa medborgare som är beslutsamma i sin tro, har jag verkligen sett att det existerar något som är ytterst värdefullt för vår nation idag. De som lugnt och med ett leende kan beskriva sina upplevelser när de haft att göra med den förskräckliga processen av att vara förföljda har skakat om min själ. Jag rördes ofta till tårar. I vår nation har jag äntligen fått se den anda som förblir trofast och orubblig och håller fast vid principers ogripbara kvaliteter.
Den sex år långa prövningen har skapat en stor grupp människor som har en ouppnåelig och ädel mänsklig värdighet. Deras beslutsamhet när det gäller tro, deras förakt för den bestialiska förföljelsen såväl som deras optimistiska och positiva attityd beträffande vår nations underbara framtid, allt detta är beundransvärt. En annan tendens vi såg i vår undersökning är att alla Falun Gong-anhängare som kommit ut ur häktet, oavsett hur länge hon eller han hållits inspärrad, har blivit än mer trosvissa. Det mest typiska exemplet är Han från staden Fuxin i Liaoningprovinsen som arresterades och internerades flera gånger. Efter att ha släppts från den brutala interneringen som varade i några år, försökte den lokale polischefen få henne att lova att inte utöva Falun Gong mer. På det svarade hon polismannen, som representerar folkets regering, bestämt men ändå lugnt: ”Även om du arresterar mig hundra gånger kommer jag ändå att fortsätta utöva. Att vi utövar är inte något fel, än mindre något brott. Efter att ha återvänt hem från häktet, och genom att jag ständigt har berättat sanningen om Falun Gong för min familj och människor i min närhet, har över 30 av dem också börjat utöva.”
Den här gången, under min tid med Falun Gong-gruppen, upptäckte jag ännu ett angenämt faktum. I motsats till nuvarande situation där mänsklighet, samvete, moral, medkänsla och ansvar för vårt samhälle är på nedgång, har dessa kultiverare, som om det vore en grupp pånyttfödd från den gamla nationen, haft en positiv inverkan på alla dessa områden. Man kan känna det kraftfulla sätt genom vilket tron kan förändra ens själ. Det har verkligen låtit mig se en strimma hopp om att kunna rädda vår nation från dess nuvarande moraliskt fördärvade tillstånd.
Genom min bekantskap med dessa troende blev jag djupt rörd av deras lugn när de berättade om sin aldrig tidigare skådade katastrof, deras medkänsla med dem som torterade dem och deras optimistiska syn på vår nations framtid. De här människorna tar mycket lätt på anseende och vinning. De fortsätter att tyst stötta medutövare vilkas liv är i fara på grund av det hänsynslösa förtrycket. Deras tålamod när de hjälper de sårbara barnen eller de äldre släktingarna till de Falun Gong-utövare, som antingen är olagligt internerade eller dödade, är utöver vad den vanliga människan kan föreställa sig eller förstå. Att ens tro kan ha en så stark inverkan på ens själ och moral är ofattbart.
Till exempel berättade Zhu Xiaoguang som är 33 år för mig att när han kastades i fängelse första gången var ondsinta interaktioner mellan fångarna den enda formen för kommunikation. Folk fick övertaget genom att vara ännu hänsynslösare än de andra. Ingen ville bli tämjd eller ombedd att behärska sig. Senare renade Falun Gong-utövare mirakulöst nog fångarnas själar och vägledde 100 människor till att börja utöva Falun Gong. Han sade: ”Jag lugnade ner mig själv genom en fullständig omvandling av min själ.” Som resultat blev många nya fångar förbluffade över att hitta goda och hjälpande händer istället för ”nedtagningslektioner” när de kom till fängelset.
Zhang Linyous, en före detta polisman vid Kungchulings häkte, erfarenhet är ännu mer överraskande. Han berättade för mig att utövandet av Falun Gong fick honom att bli den enda polisen på hela det enorma fängelset som slutade tortera fångarna och tackade nej till alla mutor. Han sade att han ständigt våndades det första året som han bestämde sig för att överge sina dåliga vanor. Det var extremt smärtsamt för honom att se sina kollegor ta emot mutor och att motstå frestelsen när han själv hade ont om pengar! Han berättade stolt för mig att kultiveringen fullständigt hade omvandlat hans själ! Senare var de 60 fångar som stod under hans kommando mycket tacksamma mot honom och ansåg att alla kinesiska poliser borde utöva Falun Gong. Om det blev så, hade fångarna sagt, så skulle den kinesiska polisen bli den mest civiliserade i världen. Emellertid blev Zhang Linyou senare olagligt dömd till tvångsarbetsläger och avskedad från sitt arbete för att han utövade Falun Gong.
Vi är dock bedrövade över att se att omvandlingen av människor i Kina går åt rakt motsatt håll. Allmänna politiska påtryckningar och lockelser har förintat sista gnuttan godhet hos polisen. Människors onda sida tar snabbt över deras beteende, medan ett grundläggande samvete inte längre uppskattas. Poliserna är faktiskt offren i den här fanatiska rörelsen att eliminera vår mänskliga natur.
Tro och moral är de viktigaste beståndsdelarna för att säkerställa en nations varaktighet och framsteg. Det vår nation har saknat allra mest de senaste årtiondena är en underliggande tro som upprätthåller och höjer vår nations moralvärderingar. Det är orsaken till Kinas fortsatta kaos under de senaste årtiondena. Därför måste man för vår nations välmående på lång sikt garantera och skydda människors trosfrihet. Bara genom att omvandla människors hjärtan kan vi skapa en hoppfull värld. Det som vår regering har gjort under de senaste sex åren är att använda våldsamma och barbariska metoder för att hindra vår nation från att sträva mot en ljus framtid.
I det här öppna brevet skulle jag också vilja fästa regeringens uppmärksamhet vid ett antal önskemål. Avsikten med dessa är att få ett omedelbart slut på den våldsamma förföljelsen av människor som upprätthåller sin tro och för att frisläppa och kompensera Yang Guang och andra samvetsfångar! Men vi ber inte regeringen att återställa Falun Gong-utövares goda namn. Ty i deras hjärtan, såväl som i hjärtana hos dem med moral i vårt samhälle, har ingen någonsin påstått att den här gruppen av människor har varit problematisk. Ett system som skoningslöst har torterat en nation i mer än ett halvsekel har inte längre den moraliska värdegrund eller de kvalifikationer som krävs för att återställa någons goda namn. Dessutom, att tillåta att ett sådant uttalande görs av detta system skulle vara en förolämpning mot offren! Härmed varnar jag dem som fortfarande tillåter våld att sluta upp med sina barbariska handlingar eftersom det här är er sista chans!
Tillåt mig avslutningsvis att med all respekt säga till Hu Jintao och Wen Jiabao: vi måste ha modet och moralen att erkänna att det politiska maskineri som under ett halvsekel skoningslöst har torterat vår nation, är fläckat av blod och tårar från oskyldiga människor och att det kinesiska folkets ömkansvärda öde, som följd av tvång och förtryck och tusentals år av diktatur, fortfarande är utan slut. Vi måste erkänna att vår nation, vårt folk, har rätt att vilja ha demokrati, frihet, ett rättsamhälle och mänskliga rättigheter och att denna längtan aldrig tidigare har varit så innerlig. Idag kommer varje försök att hindra människors strävan efter ovanstående rättigheter att vara förgäves. Vänligen, ursäkta min uppriktighet, men blodsskulderna har registrerats av människors ögon, deras upplevelser och blodiga minnen. Mina herrar, först när de lidande människornas säkerhet bor i era hjärtan kan ni finna verklig säkerhet. På samma sätt är det bara när ni genuint bryr er om vår nations framtid som ni också kommer att ha en lika ljus framtid!
Vill härmed önska Hu Jintao och Wen Jiabao trygghet och hälsa under det Nya Året.
Må det Nya Året föra med sig en ny värld till mina landsmän!
Må Gud välsigna det kinesiska folket!
Er landsman,
Gao Zhisheng
Den 12:e december 2005, Changchun City, Jilinprovinsen
Källa http://www.epochtimes.com/gb/5/12/13/n1151842.htm
* * *
Here is the article in English language:
http://en.clearharmony.net/articles/a30427-article.html
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...