Att på nytt överväga frågan om avundsjuka

Mästaren sade: "En ond person domineras av avundsjuka. Med själviskt begär och illvilja klagar han alltid över orättvisor. En dygdig person bär alltid ett barmhärtigt hjärta.Utan klagan och hat tar han lidande med glädje. En upplyst person har inte några fasthållanden alls. Han betraktar tyst vanliga människor missledas av illusionen.” (Ur Jing Jie från Det essentiella för flitiga framsteg.) Min förståelse av avundsjuka var förut trångsynt. Jag tänkte att avundsjuka vanligtvis är det vi kallar för ”det rödögda syndromet”¹. Jag hade inte försökt förstå avundsjuka på ett djupare plan baserat på Fa. När motsättningar nyligen uppstod mellan mig och medutövare så tänkte jag lugnt igenom meningsskiljaktigheterna och insåg att avundsjuka inte bara är begränsat till ett fasthållande; den inkluderar många faktorer och består av en blandning av saker från en persons dåliga sida.

Om någon är insnärjd i en konflikt och under en längre tidsperiod inte kan släppa taget så uppför han sig i själva verket som en ond person, oavsett vad han sagt eller gjort eller om han har rätt eller fel. Anledningen till varför han fortsätter med att argumentera och inte kan släppa taget är att han knyter sig själv alltför fast samman med andras bristande tankegångar eller misstag. Om man ser på det från en annan synvinkel, har han inte ett fasthållande till sina egna tankegångar eller att vilja ha rätt? Är det inte uppenbart att det är ett fasthållande till ”självet”? Hur kan någon som är alltför fäst vid sina egna saker undvika att ilsket argumentera när han hamnar i en konflikt? När han argumenterar ilsket så kommer han säkerligen att känna sig orättvist behandlad. Känslan av orättvisa kommer att spä på konflikten ytterligare. Om han i den stunden inte förnuftigt och rationellt rannsakar sig själv så kanske han blir ännu argare och kanske gör dåliga saker för att lätta på ilskan. Har han inte i denna konflikt uppfört sig som en ond person?

Från ett annat perspektiv, varför ska man fokusera på andra människors felaktigheter, tillkortakommanden eller misstag och inte kunna släppa taget om dem? Varför skulle man inte istället kunna fokusera på andras starka sidor och på det som de har rätt i och uppskatta dessa saker? Detta är en avslöjande reflektion av ens rike. Om ens sinne är uppfyllt av andras brister, då är det precis som en princip som Mästaren lärt oss: ” En människa är som en behållare, fyller på något, då är det det här.” (”Att smälta in i Fa” från Det essentiella för flitiga framsteg). Om allt som ryms inom ens sinne är andra människors brister, tillkortakommanden och misstag och om dessa brister, tillkortakommanden och misstag har trängt djupt in i mitt sinne, kan jag då ha en ren tanke? Om en levande varelse kan släppa taget om andras brister, vara storsint och tolerant och från djupet av sitt hjärta uppriktigt och välvilligt acceptera andras styrkor, så är han en storartad varelse. Är det inte denna mentalitet vi borde ha som Dafa-utövare?

Angående avundsjuka, jag tror inte att det endast är en fråga om vi kan bli av med den eller inte. Om vi bedömer och handskas med saker utifrån en avundsjuk mentalitet, så begränsar vi oss själva väldigt mycket från att erhålla vidare och högre förståelser och hindrar oss själva från att grundligt förändra detta dåliga sinnestillstånd. Dessutom, om man håller hårt fast vid andras brister och inte släpper taget om dem, var kan då hans Shan² uppstå från? ”Shan är manifestationen av kosmos egenskaper på olika nivåer och i olika rum, liksom de stora upplysta människornas grundläggande natur.” (”Att tala i korta drag om Shan” från Det essentiella för flitiga framsteg). Om man kultiverar Shan, borde man inte då först och främst ha en storsint och tolerant mentalitet vid bedömandet av saker?

Mästaren talade många gånger om att uppnå ”välvilliga lösningar” på saker när han undervisade om Fa. Han undervisade oss om ”en barmhärtighet/välvilja som kan smälta stål” (Förklaring av Fa under 2003 års lyktfestival vid västra USA:s Fa-konferens). Min förståelse är att detta också är ett krav som Mästaren satt för en Dafa-utövares sinnestillstånd i mötet med konflikter. ”En välvillig person har alltid ett medkännande hjärta. Utan missnöje eller hat tar han svårigheter med glädje.” (Översättn. av ”Realms”, Falun Dafa Essentials for Further Advancement). Jag förstår att harm också kommer från avundsjuka. Om någon är alltför harmfull, hur kan han då förstå kultiveringstillståndet att ”ta svårigheter med glädje”! Nu förstår jag, i nuvarande Fa-upprätandeperiod och speciellt i konflikt med medutövare, att det är långt ifrån nog att begränsa sig till att enbart finna och göra sig av med individuella fasthållanden. Det krävs av oss att vi ska använda oss av en välvillig persons sinne för att handskas med konflikten, inse konfliktens rot och lösa konflikten med en upplysts varelses visdom. Detta är kanske att bryta med de gamla krafternas arrangemang i processen att höja våra riken.

Detta är min personliga förståelse, vänligen peka välvilligt på om det finns något som är opassande. Låt oss uppmuntra varandra med Mästarens poem:

Jing Jie
En ond person domineras av avundsjuka. Med själviskt begär och illvilja, klagar han alltid över orättvisor.
En dygdig person bär alltid ett barmhärtigt hjärta.
Utan klagan och hat, tar han lidande med glädje.
En upplyst person har inte några fasthållanden alls.
Han betraktar tyst vanliga människor missledas av illusionen.

(Det essentiella för flitiga framsteg)

1: “Rödögd-syndromet” – används här för att beskriva en person som när han ser någon som är bättre än honom själv känner sig dålig och illa till mods och tänker att han borde vara den som är bättre.

2: Shan – ”Medkänsla,” ”Välvilja,” ”Vänlighet,” eller ”Godhet.”