Att klargöra sanningen på akademiska konferenser

Jag är en 23 år gammal utövare från Schweiz. Efter att jag tog min kandidatexamen i masskommunikation och journalistisk forskning vid universitetet i Zürich, åkte jag till New York i augusti 2003 för att ta en magisterexamen inom samma område vid universitetet i New York. I januari i år åkte jag tillbaka till Schweiz, landet där jag föddes och växte upp. När jag ser tillbaka på tiden i New York, känns det som om jag gjorde en resa till väst för att hämta heliga skrifter. Det hade hänt så många saker att jag ville skriva ner dem, men jag lyckades aldrig göra det eftersom jag inte visste var jag skulle börja. Jag skulle inte direkt påstå att det var störningar, utan i stället att mitt kultiveringstillstånd ofta var dåligt eller åtminstone att jag inte ansträngde mig tillräckligt, vilket ledde till att jag sköt upp det. Den europeiska Fa-konferensen fungerade som en uppmuntran för mig att slutligen dela med mig av mina erfarenheter av att klargöra sanningen på akademiska konferenser, som jag har gjort under de senaste dryga två åren.

För att kunna presentera något på en akademisk konferens, måste man först lämna in en forskningsrapport till konferenskommittén. När rapporten har godkänts av flera professorer kan man presentera den på den aktuella konferensen. Senaste datum för att lämna in rapporter brukar vara minst ett halvår eller till och med 10 till 12 månader innan konferensen äger rum. Konferenserna hålls ofta på större hotell eftersom de kan omfatta uppemot ett hundratal föredragshållare. En konferens brukar hålla på i fyra dagar och flera presentationer görs samtidigt i olika konferenslokaler för att spara tid, vilket ger konferensdeltagarna ett stort utbud att välja emellan, beroende på egna intressen och forskningsbakgrund. Lunchpauser och middagsträffar är utmärkta tillfällen för alla att diskutera akademiska forskningsresultat och de gav mig de bästa möjligheterna till att förklara sanningen.

Min första föreläsning på en konferens i norra delen av New York i oktober 2004

Bland de hundratals föredragshållare som kom från hela världen till denna fyradagars konferens, var jag den enda kandidatstudenten från New Yorks universitet. Jag var också den yngsta personen på konferensen. Innan det var min tur att presentera gick jag för att lyssna på ett föredrag av en av de mest framstående experterna inom vårt område. Jag satt bredvid en medelålders man och alla satt och pratade eftersom talaren inte hade dykt upp ännu. Min granne utgjorde inget undantag. Han tyckte om att skämta. Han var ganska barnslig, trots att han såg ut att vara i 40-årsåldern. Jag pratade också lite med honom. När han skämtade med mig, skämtade jag tillbaka. Vi hade det trevligt tillsammans. När föredragshållaren hade avslutat sin presentation, gick han rakt fram till mannen som satt bredvid mig och de verkade känna varandra väl. Min granne förklarade hjärtligt att de faktiskt var goda vänner. Jag tänkte inte mer på den saken, utan hälsade på föredragshållaren och sade sedan adjö till dem eftersom jag var tvungen att gå iväg för att hålla mitt eget föredrag. Mannen som satt bredvid mig tidigare, fick syn på mig lite senare den dagen och han kom till och med fram och frågade hur mitt föredrag hade gått. När konferensen öppnade kvällen därpå, hälsade konferensvärden inledningstalaren varmt välkommen och förklarade att han hade ansträngt sig hårt för att få med honom, ett geni inom sitt område som har publicerat oräkneliga rapporter. Jag blev väldigt nyfiken när jag fick höra detta. Jag såg mig omkring och undrade vem mannen kunde vara. Åhörarna hade redan börjat applådera för att hälsa honom välkommen. Jag blev fullständigt överraskad. Det var han! Det var den medelålders man som hade skämtat med mig dagen innan. Jag hade verkligen inte kunnat föreställa mig att det var en sådan känd person. Om jag hade känt till det, skulle jag antagligen inte själv ha vågat skämta så friskt med honom. Jag skulle ha känt mig betydligt mer reserverad. Han var en mycket humoristisk person. Han fick alla åhörarna att skratta under föreläsningen. Människor samlades runt honom från alla håll när han hade talat färdigt och var på väg till sin plats. Alla var på väg fram till honom. Vid det tillfället tänkte jag att det var bäst om jag gick fram för att gratulera honom till ett fantastiskt tal, så att jag inte missade chansen eftersom vi hade ödesförbindelsen att träffas dagen innan. Det bästa vore att lämna kontaktinformation för att skapa en grund till framtida klargörande av sanningen. När allt kom omkring var det säkerligen ingen tillfällighet att vi träffades igen den dagen. Så jag gick fram emot honom. Det var fullt av människor runt honom men han log mot mig eftersom han redan hade sett mig komma gående. De som stod runt honom vände sig också och tittade åt mitt håll. Därmed öppnades en osynlig gång fram mot honom. Jag gick fram till honom, skakade hand med honom och gratulerade till det fina talet. Vi började prata med varandra och han berättade att han tänkte åka tillbaka till västkusten på morgonen därpå. Jag gav honom mitt visitkort, sade att jag hoppades att vi kunde hålla kontakten och önskade honom en behaglig hemresa. Vi tog farväl av varandra, men när jag gick ut från konferenshallen slog det mig att jag borde ha gett honom en Falun Gong-tidning. Just då kände jag en kamp inom mig: “Jag hade redan gått ut från salen och det fanns flera namnkunniga akademiker runt honom som ville tala med honom, så hur skulle jag kunna gå tillbaka in och ge honom en tidning? Tänk om jag skulle vänta med det tills nästa gång vi träffades? Å andra sedan bor han på västkusten så det är inte säkert att vi träffas någon mer gång. Tänk om detta var den enda gången och jag missade den enda chansen som han hade väntat på under miljontals år?” När den tanken dök upp tog jag mod till mig, gick tillbaka in i salen, trängde mig fram till honom genom folkmassorna, gav honom en Falun Gong-tidning och förklarade att den handlade om människorättsförbrytelser i Kina. Jag berättade att den avslöjade den kinesiska kommunistregimens brutala förföljelse mot Falun Gong och att jag hoppade att han genom tidningen skulle få mer information om saken. Han tackade mig och sade att tänkte ta sig tid att läsa igenom den ordentligt.

Kort efter att konferensen var slut fick jag ett mail från honom. Titeln på mailet var “Trevligt att träffas” och detta är en sammanfattning av det han skrev: “Jag är glad över att vi fick chansen att träffas på konferensen. Det var synd att vi inte hade tid att tala mer med varandra… Tack för att du påminde mig om det pågående förtrycket mot Falun Gong. Det är lätt att distansera sig från sådana saker här. Jag har en känsla av att du har flera saker som du vill ta upp. Jag vill gärna diskutera mer med dig. Kanske kan vi hålla kvar kontakten med varandra.” Vi har redan hållit kontakten via mail i över ett års tid. Jag är övertygad om att han redan har blivit en slags kanal, oavsett om han föreläser eller diskuterar forskningsresultat med andra professorer eller småpratar med vänner eller anhöriga. Han kommer inte längre att låta sig vilseledas av den kinesiska kommunistregimens lögnaktiga propaganda och kommer i stället att klargöra sanningen om den kinesiska kommunistregimens förföljelse mot Falun Gong till sina kollegor.

Min andra föreläsning på en konferens i en förort till New York
i slutet av oktober 2004

Denna gång presenterade jag en forskningsrapport med titeln ”Tro inte allt du ser på TV: Kinas nya inställning till politisk propaganda.” Rapporten analyserar självbränningen på Himmelska Fridens torg mot bakgrund av ett propagandaperspektiv med hjälp av media. I syfte att förstärka intrycket tänkte jag också visa delar av dokumentärfilmen “False Fire” som producerades av New Tang Dynasty TV under föreläsningen. Alla professorer inklusive doktorander på min enhet på New Yorks universitet fanns på plats. Jag hade nu chansen att klargöra sanningen för hela enheten. Denna gång kunde även de professorer lyssna på sanningen, som inte var så lätta att få kontakt med och som jag inte hade någon direkt relation med. Vilket fantastiskt tillfälle! Störningarna som följde var emellertid också stora. Jag satte in CD-skivan i datorn under föreläsningen för att visa några delar av dokumentären, men den stora skärmen var helt svart. Ingen visste var det var för fel. De tidigare föreläsarna hade kunnat visa sina filmer utan några problem, men när det var min tur fungerade inte tekniken. Uppenbarligen förstod ondskan vikten av den här presentationen och försökte göra allt för att störa den. Jag sände upprätta tankar samtidigt som jag fortsatte med föreläsningen men situationen blev inte bättre eftersom jag inte kunde fokusera helt på att sända upprätta tankar. Jag förstod att jag för alltid skulle förlora chansen att förklara sanningen när föreläsningen var över, om det fortsatte så här. Så jag öppnade locket till min bärbara dator, vände skärmen mot åhörarna och spelade upp några delar för dem. På så vis genomförde jag presentationen. Det fanns två andra föreläsare som också föreläste inom området politisk propaganda och eftersom jag var den sista av oss tre, inleddes frågestunden alldeles efter min föreläsning. Konstigt nog var hälften av frågorna och synpunkterna riktade till mig och min föreläsning medan de andra två föreläsarna nästan ignorerades. Detta visar också hur desperat levande varelser längtar efter att få höra sanningen. Även efter att konferensen var slut kom flera och ställde frågor om förföljelsen mot Falun Gong. En anmärkningsvärd sak som hände var att en professor på min enhet som förut brukade agera kyligt och likgiltigt mot mig, kom med mycket positiv feedback efter mitt föredrag. Han uppmuntrade mig till och med att fortsätta med forskning inom området. Från den dagen blev vår relation mycket god. Jag kommer dock inte att utveckla den saken vidare här.

Min tredje föreläsning på en konferens på Manhattan i New York i juni 2005

Efter läxan när ondskan störde förra gången, skickade jag den här gången ett mail till utövare i New York inför mitt föredrag för att be utövare hjälpa mig sända upprätta tankar och eliminera alla störningar. Denna akademiska konferens var verkligen stor. Grundaren inom vårt område och sonen till en annan grundare, som inte längre var i livet, tackade jag båda två till att delta och skulle resa dit ända från Kanada och Sibirien. I mitt sinne var jag helt inställd på att när jag deltog i femdagarskonventet skulle jag inte missa ett enda tillfälle till att förklara sanningen. Störningarna kom dock tillbaka med full kraft. Dagen då jag skulle hålla mitt föredrag, tog jag tunnelbanan från mitt hem till konventplatsen som låg i närheten av Lincoln Center på Manhattan i New York, men inom kort uppstod det problem med tunnelbanan, så jag fick byta till ett annat tåg. När jag hade bytt till en annan linje, uppstod det snart problem med andra tåget också. Jag var helt genomsvettig och sprang förbi flera tunnelbanestationer med min dator i ena handen och en stor väska som var full av informationsmaterial i den andra för att försöka hitta en tunnelbanelinje som kunde ta mig dit jag var på väg. Det tog mig sammanlagt två timmar att komma till platsen, en sträcka som man normalt åkte på omkring 50 minuter. En utövare som hade tagit med sig en högtalaranläggning till mitt föredrag, var tvungen att vänta en lång stund vid ingången till byggnaden. Som tur var låg mitt föredrag sist i planeringen inom mitt område. Så jag hann i tid för att hålla föredraget. De stora störningarna gjorde mig medveten om vikten av föredraget. Under konferensens middagsmingel den dagen kom en ung student fram till mig, tog mig handen och tackade mig. Han sade uppriktigt: “Jag kommer från Mali i Afrika och vår regering försöker upprätthålla en mycket vänlig inställning till den kinesiska regeringen på grund av att de har gett landet mycket stöd. Så den kinesiska regeringens propaganda mot Falun Gong har spridits i vårt land också och därför har jag alltid trott på den kinesiska kommunistregimens lögner om Falun Gong. Jag har varit rädd för Falun Gong. När jag kom till New York och såg Falun Gong-utövare överallt på gatorna, vågade jag inte gå i närheten av dem. Jag gick alltid omvägar förbi dem. Efter att ha lyssnat på ditt föredrag vet jag nu äntligen vad det handlar om. Tack så mycket. Jag ska ta med mig allt jag fåt veta hem till Mali så att mina landsmän också får reda på sanningen och slipper vara lurade längre.” Jag blev nästan tårögd när jag fick höra det. På grund av detta tänkte jag att jag inte kommit till konferensen förgäves. Jag kände mig allt mer säker på vikten av att delta i den här sortens aktiviteter.

Den akademiska konferensen på Manhattan erbjöd flera tillfällen till att diskutera och klargöra sanningen för studenter, kända forskare i den akademiska världen, inklusive flera berömda professorer inom området från hela världen. Det uppstod till exempel en incident med en av experterna från Kanada. Vi träffades som av en tillfällighet redan under middagen den första kvällen och talade med varandra under hela kvällen. Under samtalet nämnde jag förstås orsaken till att jag deltog i konferensen. Därmed blev det naturligt att vi diskuterade Falun Gong och förföljelsen i Kina. Professorn förklarade genast att han redan hade hört massor om Falun Gong, men han förstod fortfarande inte varför den kinesiska kommunistregimen förföljde metoden. När jag berättade att antalet utövare hade uppgått till långt fler än medlemmarna i kommunistpartiet innan förföljelsen inleddes, förstod han genast, vände sig mot sin fru och sade: ”När jag kom till New York den här gången fick jag äntligen reda på orsaken till förföljelsen." Hans ord berörde mig djupt. Jag behövde inte längre förklara allt i detalj, han förstod redan alltihop. Djupt i hjärtat tänkte jag åter på syftet: så länge jag kan fortsätta att forska och skriva rapporter, kommer jag att hålla på. Det finns fortfarande så många inom den akademiska världen som inte känner till sanningen, inte för att de inte vill veta, utan helt enkelt för att de är för stressade. Se bara på mina professorer vid New Yorks universitet, de utgör bra exempel på det. De är upptagna från morgon till kväll med att föreläsa och forska. När de kommer hem på kvällen, fortsätter de arbetet med att rätta elevernas hemläxor. Ju mer ansvar professorerna får, desto mer stressade blir de: de hänger sig helt och hållet till att leda eleverna, vilket har blivit allt i deras liv. De, liksom vi, har väntat på att den här dagen ska komma; de är också levande varelser som väntar på att bli räddade, precis som en universitetsprofessor, som jag lärde känna på en konferens, skrev i ett mail efter att han åkt tillbaka till Boston: “Jag har tittat på er webbsida och läst nyhetsbrevet som du gav mig och jag känner medkänsla för allt lidande som beskrivs. Falun Gong påminner mig mycket om det själsliga sökande som jag brukade ägna mig åt … och som jag helt har glömt bort på senare tid … tack för din värme och vänlighet … att träffa dig har förstärkt en tanke som jag har haft på sistone om att ta upp den aspekten av mitt liv."

Min fjärde föreläsning på en konferens i norra delen av New York i oktober 2005

På den här akademiska konferensen publicerade jag min doktorsavhandling med titeln ”Det bästa exemplet på politisk propaganda: Den kinesiska regeringens förföljelse mot Falun Gong.” Det är en forskningsrapport som avslöjar och analyserar hur den kinesiska kommunistregimen utnyttjar media för att förfölja Falun Gong. På grund av att mitt föredrag var planerat att hållas under den första delen på lördagsmorgonen och det fanns flera kända forskare som höll föredrag på samma tid, kom det inte så många på mitt föredrag som jag hade hoppats. Därför var det inte så många som tog av den stora mängd material som jag hade tagit med mig, som exempelvis en kortare version av min avhandling, Falun Gong-tidningar, Nio kommentarer om kommunistpartiet med engelsk text, kopior på en rapport från Journalister utan gränser som avslöjade Chinese Xinhua News Agency som världens största propagandamaskin och flera andra artiklar som publicerats av vanlig media och som avslöjade den kinesiska kommunistregimens censur av media. Som vanligt hade dock Mästaren en fantastisk plan. Efter att föredraget var slut gick jag till registreringen för att registrera mig och träffade då arrangören, en högst begåvad ung professor som jag lärt känna under en tidigare konferens på Manhattan då han även fått veta att jag forskar inom området mänskliga rättigheter i Kina. Jag förklarade att jag hade massor av material kvar från mitt föredrag och innan jag han avsluta meningen sade han att jag kunde ta med mig materialet och lägga det vid inregistreringen så att alla som ville, kunde ta. Jag trodde knappt mina öron. Inskrivningen var inte bara det ställe dit samtliga konferensdeltagare var tvungna att besöka, under pauserna brukade de flesta gå till salen där inregistreringsdisken fanns, för att samtala och hämta olika sorters broschyrer. Jag kunde inte önska bättre än att få lägga materialet där och skyndade mig dit med alltihop. Jag visste att arrangören och personalen vid inregistreringen var positivt inställda, de hade redan positionerat sig mycket bra inför framtiden. Jag kände mig verkligen glad för deras räddnings skull.

Klockan var redan över 12 när jag hade lagt i ordning allt material på disken. Lunchen hade redan börjat och restaurangen vid inregistreringen var också helt full. Just när jag stod och funderade på om jag skulle gå till restaurangen för att leta upp en plats, ställde sig en man i bortre vänstra delen upp och vinkade mot mig och visade att han ville att jag skulle komma bort till hans bord. Jag gick bort till honom, men när jag kom närmare såg jag att det inte fanns någon ledig plats vid hans bord heller. Han insisterade dock på att jag skulle ta hans plats, vilket jag naturligtvis inte gick med på. Han sprang då ut från restaurangen som en virvelvind och kom tillbaka lika fort, med en stol i händerna. Han sade åt mig att sätta mig ner och bad servitrisen att hämta en ny tallrik och nya bestick. Utan att veta riktigt hur eller varför hade jag alltså hamnat bredvid denna gentleman. På grund av “turbulensen” brydde vi oss inte så mycket om att vi inte kände varandra. Jag borde kanske säga att han inte kändes så främmande längre eftersom hans uppträdande redan från början visat att han kände en viss koppling till mig, även om han själv inte var direkt medveten om det. Vi samtalade med varandra medan vi åt och eftersom det inte kändes som om vi var främlingar, talade vi ganska öppet. Han frågade: ”Du har bott i New York ganska länge. Har du hunnit besöka New Yorks sevärdheter?” Jag svarade: “Jag har inte varit så väldigt intresserad av att se New Yorks sevärdheter.” Han sade då: “Jag brukar inte heller åka till turistfällor och jag har upptäckt att de ofta gör sig bäst på avstånd. Om man kommer nära ser man alla fula märken.” Jag höll med: ”Ja, det är precis samma sak när man ser på en del människor.” Min kommentar fick honom att skratta gott en stund. Vi hade ett trevligt samtal och inte förrän han var tvungen att gå och räckte över sitt visitkort, förstod jag vem han var: direktören för en journalistskola på ett välkänt universitet. Jag förstod att det var ett tillfälle som arrangerats av Mästaren och att jag inte fick låta det passera. Jag följde honom ut ur restaurangen och berättade att jag ville ge honom lite material från mitt föredrag som han kunde använda som referens. Jag gick med honom till inregistreringsdisken och gav honom ett exemplar av varje rapport på bordet, inklusive det sista exemplaret av Nio kommentarer om kommunistpartiet på engelska. Jag glömmer aldrig hans blick när han höll allt materialet i händerna. Han sade: ”Du har gett mig så mycket men jag har inget att ge dig.” Hans vetande sida förstod att det som Dafa gav honom inte kunde jämföras med något annat. Det är som en ovärderlig skatt, livets evighet.

På eftermiddagen tog allt Dafa-material på inregistreringsbordet slut. Före middagen verkade varenda konferensdeltagare känna till mitt föredrag. Människor kom hela tiden för att gratulera mig till ett bra föredrag. Flera kom också för att be om mer information om Falun Gong och när jag frågade hur de kände till mitt föredrag, svarade en del att de hade läst mitt material, men de flesta hade hört talas om den genom andra. En person sade till och med att föredraget måste ha varit mycket framgångsrikt eftersom man kunde höra talas om det efteråt. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att så många slutligen fick information om mitt föredrag, trots att antalet åhörare var färre än väntat. Kraften hos en-till-en-kommunikation hade verkligen manifesterats inför mina ögon!

På den förra akademiska konferensen lärde jag känna en doktorand från Kanada och jag berättade för honom och hans vänner om min forskning. Därefter inledde vi förstås en diskussion om mänskliga rättigheter i Kina, inklusive det ondskefulla partiets förföljelse mot Falun Gong och den kinesiska kommunistregimens brutala styre. När vi diskuterade den kinesiska kommunistregimens spionaktiviteter utomlands, inklusive Kanada, höll han inte riktigt med eftersom han hade uppfattningen att en del ville svartmåla Kina. Jag visste att man inte kunde forcera klargörandet av sanningen. Efter vårt möte på konferensen höll jag honom uppdaterad genom att skicka mer information via mail. På denna konferens träffades vi igen. Han sade att han hade något att berätta som han hade tänkt säga sedan länge och han fortsatte: “Under den tiden som Hu Jintao var på besök i Kanada, råkade jag köra på samma väg som Hu Jintao. När jag körde såg jag Falun Gong-utövare på båda sidorna om vägen s om höll banderoller som en fredlig protest och jag blev djupt berörd. Jag har tänkt mycket på det och har påmint mig om att berätta det för dig när vi träffades igen.” Efter att ha fått höra detta blev jag själv rörd när jag såg på honom. Under detta knappa halvår hade han redan förändrats. Hade det inte varit lite mörkt eftersom det redan var kväll, hade han säkert sett att mina ögon var tårfyllda.

Avslutande ord

När jag ser tillbaka på de senaste dryga två åren, har mina erfarenheter av att förklara sanningen i den akademiska världen varit omfattande. En känd professor som publicerat oräkneliga rapporter kände sig ledsen över hur människor distanserar sig från fruktansvärda situationer och var tacksam för att ha blivit påmind om det pågående förtrycket efter att han fått höra sanningen. Människor i Mali i Afrika kommer inte längre att vilseledas av den kinesiska kommunistregimens lögner. En professor har åter börjat en själslig resa …

Kära utövare, låt oss använda tiden väl. Låt oss använda våra färdigheter och förmågor till att rädda levande varelser på alla nivåer och i alla delar av samhället. Låt oss leva upp till Mästarens barmhärtiga räddning och levande varelsers förväntningar. Låt oss fullgöra lärjungars ansvar och göra de tre sakerna väl, precis som Mästaren har sagt:

“Dafa-lärjungar, ni är gyllene ljus i människovärlden, hoppet för världens människor, Fa-lärjungar som hjälper Mästaren, och framtida Fa-kungar. Var flitiga, Upplysta i världen, allting i dag är framtidens glans.” (Gratulationsmeddelande, 2005)