Insikter av att bli upprörd av kritik

Jag är en Falun Gong-utövare som numera gått i pension. Jag började att utöva Falun Dafa 1998. För ett år sedan fick jag plötsligt 40 graders feber och mina barn tyckte att jag skulle åka till sjukhuset. Man konstaterade att jag hade en leverabcess och ett allvarligt problem med en ryggkota som behövde opereras. Jag hanterade diagnosen med upprätta tankar och ansåg att dessa sjukdomar inte tillhörde mig. Efter ett tag försvann abcessen och läkaren tyckte att det var ett mirakel. Jag måste tacka Falun Dafa och dess grundare Li Hongzhi! Det var Lärarens barmhärtiga skydd som botade min sjukdom.
.
Sjukdomarna gjorde att jag inte kunde sitta upprätt under en tid och inverkade på min förmåga att utföra de tre sakerna. Vad var det för kryphål som utnyttjades? Jag tittade inåt men när jag inte fann någon anledning så trodde jag att det berodde på mina bristande Fa-studier och upplysningsförmåga.

När 2006 års "Fa-föreläsning i Los Angeles" publicerades, insåg jag mitt problem:

"När Dafa-lärjungar gör misstag tycker de inte om att bli kritiserade. Ingen kan kritisera dem, och när någon gör det exploderar de."..."De blir upprörda så fort andra kritiserar." (Fa-föreläsning i Los Angeles)

Lärarens ord kändes som om de riktades direkt mot mig. Andra kan inte kritisera mig, varken på arbetet eller hemma. Jag kan kritisera andra men inte tvärtom, jag har dessutom svårt att acceptera dem som inte tycker som jag.

Min ovilja att ta kritik bottnar i den miljö jag är uppväxt i. Jag har varit ledaren sedan jag började att arbeta, om det än var i en liten eller större arbetsenhet. På de flesta arbetsplatserna fanns det en ledningsgrupp. Dessutom hade jag ingjutits med det kinesiska kommunistpartiets (kkp) kultur sedan barnsben. Således var oförmågan att ta kritik djupt rotad inom mig. Faktiskt så är det det onda kkp som inte tillåter någon att kritisera det. Det exploderar så fort det kritiseras. Det ser alla dem som säger "nej" som oliktänkande och skulle troligtvis kunna döda denne. Allt det vill ha är beröm. Till exempel var det ett barn i ett TV-program som hittade en plånbok och lämnade in den till polisen. I programmet vinklade man det hela på ett löjligt sätt och gav all ära för den goda gärningen till "de tre ställföreträdarna" (ett uttalande av Jiang Zemin).

Faktiskt har oförmågan att ta kritik att göra med själviskheten. Är det inte på grund av själviskhet som vi fallit den här nivån? Liven i det gamla kosmos är själviska i sin natur. De vill bara ha saker gjorda på deras sätt. Min oförmåga att ta kritik är ett tecken själviskhet, att skydda mitt ego och försöka undvika att andra pekar ut mina brister.

Att bli upprörd så fort andra kritiserar är också en manifestation av demonnaturen. En utövare av en upprätt Fa måste göra sig av med demonnaturen. Att bli upprörd är att vara intolerant och oförstående mot andra. Det är inte bara lång ifrån vad tolerans är utan även en brist på medkänsla och barmärtighet

"Ni måste komma till den punkten där ni kan ta kritik, oavsett vem den kommer ifrån. Om det finns sanning i det så ska ni korrigera er själva, om inte så ska ni ge akt på det. Om ni kan förbli lugna när ni kritiseras eller bannas så förbättrar ni er." (Fa-föreläsning i Los Angeles)

Därför måste vi kunna ta kritik och den involverar faktorer såsom höjningen av ens Xinxing, att gå igenom svårigheter och eliminera karma.

Ovanstående är min nuvarande förståelse. Påpeka gärna där jag brister.