Hur jag torterades på Lanzhous hjärntvättscenter

Jag heter Sun Jianfeng och är 36 år och arbetar på Yinchuangs kraftförsörjningssektion vid Lanzhous järnvägsbyrå.

I slutet av 2004 så återvände jag till arbetet efter att ha släppts från en tre år lång fångenskap på ett arbetsläger dit jag dömts av Zhongning läns allmänna säkerhetsbyrå, Ningxia autonoma region. Under åren 2005-2006 bad min arbetsplats mig hela tiden att skriva under ett så kallat garantiuttalande om att inte utöva Falun Gong mer. De påstod att det var en order från Lanzhou järnvägsbyrå och den politiska rättsliga kommitté. Jag vägrade. Efter mitt nej fick jag aldrig ledigt på så kallade "speciella dagar", "känsliga datum" eller "känsliga helger". De som sov i min sovsal tillsattes att övervaka mig och följa efter mig om jag gick ut. De fick personalen på min arbetsplats att ta avstånd från mig och de störde och kontrollerade mitt arbete och liv i det stora hela, och begränsade till stor del min frihet.

Den 9 januari 2007, när jag låg till sängs i sovsalen eftersom jag hade magsmärtor, släpade disciplinkommittén och säkerhetsvakter samt folk från den allmänna säkerhetsbyrån mig ur sängen och förde bort mig. Jag var mycket svag eftersom jag inte hade ätit på flera dagar och jag kände mig yr. Efter en flera timmar lång bilresa kom vi fram till Lanzhous hjärntvättscenter. Jag gick till toaletten för att kräkas och då blev vakterna arga på mig för att det tog för lång tid. De hoppade på mig och släpade mig i håret och armarna till ett tomt rum. Efter ett tag förstod jag att det var en isoleringscell. Det fanns bara en "bädd" av metallrör i rummet. De handfängslade mig till sängen. Jag var halvt medvetslös. På natten kom det en grupp människor som drog mig i håret och klev mig på fötterna för att jag skulle vakna. De tittade på mig ett tag och sedan gick de. Dagen därpå kom det en annan grupp som skulle tvångsmata mig. De lyfte upp mig i håret så att ansiktet vändes uppåt, sedan försökte de får ner en sond genom näsan på mig. De försökte många gånger och misslyckades varje gång. Jag kvävdes nästan till döds och pinan gjorde att jag vred och vände på mig. De stod på mina ben så att jag inte kunde röra på mig. Handfängslen skar in i min vänstra handled. Tre dagar senare låg jag handfängslad till bädden, men armarna utsträckta, och de började att ge mig droger. De drog mig i håret, nöp mig i näsan och öppnade min mun med tvång. Medlet de gav mig smakade bittert och det gjorde att munnen domnade och jag kräktes. Jag var fastbunden i den här positionen under en vecka innan jag flyttades till ett vanligt rum.

En morgon när det hade snöat tvingades vi att skotta snö. Jag vägrade och sade att jag var en Falun Gong-utövare och inte deras "elev". Vakten Liu Xin släpade ut mig i snön och en annan vakt, Sun Qiang, handfängslade mig till inhägnaden och där lämnade de mig fastsatt till middagstid.

I april 2007 när jag ropade "Vad gör du?" när jag såg en vakt slå en medutövare så dök plötsligt fyra-fem vakter upp och slog ner mig. Jag handfängslades och fördes till isoleringscellen där de slog mig och handfängslade mig till bädden på ett sätt som gjorde att jag varken kunde stå upp, sitta på huk eller sitta ner. Min rygg gjorde jätteont och jag har än idag kvar märken från dessa handfängsel.

När november närmade sig och det kinesiska kommunistpartiet skulle ha två konferenser så sändes jag till ett arbetsläger. Jag placerades i en ensamcell handfängslad i en obekväm ställning till en av metalldörrarna. Det var flera utövare där och alla både gamla och unga handfängslades på samma obekväma sätt till andra metalldörrar. Jag tvångsmatades genom en sond och svällde upp i kroppen. Först kunde jag inte använda skorna, sedan blev mina vader lika stora som mina lår och efter det svällde låren upp så att byxorna började strama. Vakterna skar ner på våra toalettbesök. Vissa utövare gjorde på sig och kvinnliga utövare hade inte någon tillgång till bindor under menstruationen. Stanken i rummet var fruktansvärd. Vakterna hade tjocka rockar och satt nära värmeledningarna. Själv kände jag mig bara mycket trött, jag var snabbandad och hade hög feber. Ibland visste jag inte om jag var död eller levande. Ibland handfängslade vakterna oss ännu högre upp på dörren så att vi nästa hängde i luften och när man slumrade till så åkte man in i dörren med en duns.

Jag släpptes efter 70-80 dagar. Mina fötter hade valkar, tårna var förvridna och jag kunde inte gå. Varje steg jag tog var som om jag steg på tusentals nålar. Jag låg till sängs i två månader innan jag kunde stå upp igen. Mina knän värker än idag.

Engelsk version: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2008/11/21/102422.html/21/102422.html