Den kinesiska regeringen ville utrota Falun Gong och polisen hade fria händer att göra vad som helst mot Falun Gong utövare. Utövarna hade inte rättigheter. Genom utövarna i Kina fick vi veta vad som verkligen hände med dem. Varje gång jag läste att någon hade blivit arresterad, torterad och mördad, kände jag sorg i mitt hjärta. De var utövare som inte ville sluta upp att vara goda människor, som ville utöva sanning, barmhärtighet och tålamod. Det är med andra ord förbjudet att vara en god människa i Kina.
Vi i Väst gjorde vårt bästa för att informera och vädja till regeringar och tjänstemän om vad som hände med Falun Gong utövarna i Kina. Vi gick ut på gator och torg för att berätta för folk att Falun Gong är något bra och avslöja allt det hemska som Jiang Zemin och hans kumpaner gör mot människorna som utövar sanning, barmhärtighet och tålamod, att de ville utrota just detta goda i Kina.
Människorna med makt, politiker, kungar, drottningar, presidenter, premiärministrar, alla fick veta vad som görs mot mänskliga rättigheter i Kina. Kina hade sjäva skrivit på överenskommelser av alla slag för att respektera den ena eller den andra rättigheten som människorna i väst har men följer dem ändå inte. Vi fick veta att Falun Gong utövarna inte har några rättigheter, man får göra vad man vill med dem.
Lagarna ändrades allt eftersom för att passa utrotningen av Falun Gong. I Väst kunde man inte eller ville man inte hjälpa Falun Gong utövarna i deras svåra situation.
Jag är 55 år gammal finländare som har bott 30 år i Sverige. Vad kunde jag göra för att hjälpa kinesiska utövare? Vi hade gjort allt vi kunnat genom kanaler som finns i samhället för att detta land skulle sluta döda sina egna medborgare. Det tycktes inte hjälpt tillräckligt. Dödandet fortsatte i oförminskad takt och till och med ökade detta år eftersom man ändrade lagarna för att passa polisens metoder att få Falun Gong utövarna att sluta med sanning, barmhärtighet och tålamod. Två år har passerat sedan förbudet och lite har hänt från allmänheten utanför Kina för att stoppa förföljandet av Falun Gong utövarna. Det kändes som om inga andra än Falun Gong utövarna brydde sig.
Jag fick veta att man skulle åka till Kina för att hjälpa utövare där och det kändes rätt. Vi hade velat göra det tidigare också men nu var tiden kommen. Vi bokade en resa och åkte dit som turister. När vi kom fram första dagen hade vi en guidning in i byggnader som var kring Himmelska Fridens Torg. Torget var mycket stort. Vi såg också dessa ökända polisbussar överallt kring torget.
Den förutbestämda dagen kom vi alla till Himmelska Fridens Torg. Det kändes lite overkligt, men jag hade inga rädslor, det kändes ungefär som hemma i Sverige; att nu skall vi visa övningarna för folket. Alla var på plats och vi satt ner. Strax efter det att banderollen hade vecklats ut kom polisbilarna med väldig fart. Det tog inte heller lång tid att få oss in i bussarna. Jag hakade mig fast med en annan utövare men snart togs hon ifrån mig. Jag kände att jag satt ensam kvar. Sedan kom tre, fyra poliser varav två kvinnor som började släpa mig mot bussen. Vid bussen släppte dem mig för att stuva in en annan svensk och när han var inne lyfte en man upp mig i håret och jag knuffades in i bussen. På golvet låg svensken utan att röra sig och polisen väntade att jag skulle trampa på honom för att gå bakåt i bussen. Innan jag hann tänka ut hur jag skulle passera honom fick jag ett hårt slag i ansiktet. Jag tappade balansen och föll över mannen på golvet. Jag slog mig på stolarna i bussen och fick stora blåmärken på armar och ben.
Samtidigt som detta pågick hade en ung kvinna stuckit huvudet ut genom fönstret och skrek att "Falun Gong är bra" på kinesiska. Två poliser och chauffören var kvar i bussen och de tog henne i håret och slängde henne på golvet framför mig. Chauffören var den som slog oss och jag såg att han lyfte sin hand också mot henne. Poliserna satt i fotändan och huvudändan och höll kvinnan hårt mot golvet. Jag sade till dem att jag skall rapportera dem allihop till min ambassad och då stannade de upp i sin misshandel av kvinnan. Chauffören hötte med näven men jag bad honom sluta och då satte han sig och körde oss till närmaste polisstation som inte var långt från Torget. De hade inte sagt ett ord till mig under hela tiden. De var alldeles vilda i blicken.
På polisstationen var det kaos. Vi var alla i samma rum. Några poliser var inne i rummet. Jag bad direkt att de skulle kontakta den finska ambassaden men fick inget svar. Efter en stund frågade de om vi hade våra pass med oss. Jag visade mitt för att de skulle kontakta ambassaden. En kvinnlig polis kom för att föra mig till ett annat rum. Vi ville dock hålla ihop i vår grupp, så jag vägrade att gå med henne och sade till henne att jag går ingenstans med henne eftersom man misshandlar folk i Kina. De kunde fråga mig där vid allas åsyn. De gjorde det och fyllde i formuläret med standaruppgifter. Sedan ville samma kvinnliga polis titta i min väska och se om jag hade kamera eller mobiltelefon. Jag vägrade henne att gå igenom min väska och bad att få träffa ambassadpersonal. Hon backade utan att göra något. Sedan skulle vi till ett annat rum och vi såg att vi skulle ner till källaren. Vi försökte övertala dem att vi kunde vara i samma rum som förut men till sist var vi tvungna att gå ner, där redan halva gruppen fanns i en cell.
Efter en tid i cellen, under vilken vi filmades, vi hade också redan filmats tidigare i det andra rummet, fick vi gå upp igen och det sades att vi skulle åka till ett hotell. Medan vi gick upp fick vi se en utövare i ett angränsande rum så vi tog honom med oss upp. Han kunde senare berätta att man hade misshandlat honom där. Vid varje utövares höger sida satt en polis och på vänstersida en polis vid fönstret så att vi inte kunde göra något.
Vi fördes till ett hotell nära flygplatsen där halva gruppen, ca 15 personer satt i ett rum och den andra halvan i ett annat rum. Vi från Sverige satt i samma rum. Vi fick mat och man filmade oss igen. Detta filmande var för att man skulle visa upp hur bra man har behandlat oss. Vi åkte till hotellet för att hämta våra väskor och biljetter. 15 poliser följde med fem utövare tillbaks till flygplatsen och hotellet. Vi satt i sofforna eller låg på golvet och fick i bästa fall lite sömn då och då. Poliserna satt framför oss och tittade på oss hela tiden. Samtidigt höll de på med förhör om varför vi hade kommit dit. De misshandlade en utövare som inte ville skriva under ett papper som var på kinesiska. Den unga kvinnan som hade varit så modig i bussen misshandlades igen när hon inte ville lämna sin mobiltelefon till polisen. De tog den tillslut ifrån henne den där hon hade gömt den. Jag kallades inte till förhör. Man lämnade mig i fred under hela tiden. När man gick till toaletten var två kvinnliga poliser med och skulle titta på. Poliserna i Kina tycks ha resurser utöver det vanliga. När vi fördes till flygplanet fanns det minst 40 poliser för att bevaka oss 15 utövare.
Jag förstår, att den misshandel jag utsattes för inte var någonting jämfört med den som de kinesiska utövarna får utstå. Jag läste senare hemma på Internet att i samma cell i källaren hade det funnits utövare som man hade gett elchocker till genom gallret. Och jag tror inte heller att de fick vatten såsom vi.
Här i Väst hade händelsen rört många människors hjärtan. Tidningarna hade skrivit tvåsidiga reportage om vad Falun Gong är, på arbetsplatsen hade arbetskamraterna fått nya tankar om vad som kan hända människorna i Kina. Kina var inte längre så avlägset. Nyheterna rapporterade hemkomsten och berättade vad som görs mot Falun Gong utövarna i Kina. Folk, som man hade pratat mycket med genom jobbet, visade medkänsla och intresse.
Jag hoppas att det vi gjorde hjälper de kinesiska utövarna, hjälper att lyfta förbudet och att man återigen i Kina kan öva Falun Gong fritt i Kina.
Marja-Leena Koivuluoto
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...